Alexandra förlorade maken Jöran i cancer: ”Jag har aldrig träffat någon som var så levande”
– Även om jag hade känt till vad som väntade oss, hade jag inte tvekat att säga ja när han friade.
En dag i veckan backar Alexandra Gelland, 49, bilen ut ur garaget och kör de cirka fem milen till jobbet som kyrkogårdsarbetare i Ås i Krokoms kommun.
– Och där blir jag en i gänget som håller snyggt mellan gravarna runt kyrkan.
Hon ler med hela ansiktet där hon står vid den vitmålade grinden till sitt hus, den tidigare byskolan i jämtländska Norrböle.
Grinden har hon själv snickrat till.
– Avsikten är inte att hålla folk utestängda, utan den här lilla krabaten innestängd, säger hon och lyfter upp 1,5-åriga Ronja som förtjust ger matte en mängd slickar.
Driver snickeriföretaget Tillerosa
Här bor hon. Och här ligger också det egna snickeriföretaget Tillerosa som en färgsprakande palett av tjänster hon erbjuder; som att mjölka kor, röja sly, renovera fönster, spela olika instrument och sjunga egna sånger, berätta om sina böcker.
Och uttöver det vikarierar hon ibland även för prästen.
– Pappas släkttrådar till Jämtland, till Gällö som ligger ett par mil härifrån, var skälet till att mina föräldrar köpte huset och gjorde det till vårt fritidshus som sen jag som vuxen kunde överta.
Föräldraparet Gelland, Monica och Bertil, var båda lärare med arbetsplatser i Stockholm. De långa sommarloven tillbringades alltid i Jämtland.
– Här hade vi mycket roligt när vi lekte skola tillsammans, jag och mina fyra äldre systrar; Cecilia, Ingela, Veronica och Gabriella, säger 49-åriga Alexandra som alltid sett sig själv som tjurskallen i familjen.
Hon har många gånger hört berättas om hur hon redan som treåring bestämde sig för att bli bonde, och som sjuåring lyckades köpa sig en resväska och började lagra porslin och annat praktiskt att ta med sig för bonderiet norrut.
Målmedveten och handlingskraftig redan då.
– Mamma var en modern söderböna, det var med henne jag fick mina tuffaste kraftmätningar när jag, som i likhet med mina systrar ansågs läsbegåvad, beslöt mig för att gå lantbruksskola när det var dags för gymnasiet.
Föräldrarna sa blankt nej.
Då tog Alexandra jobb som barnflicka.
– Men det fick fart på mamma som snabbt fixade in mig på lantbruksskolan Berga utanför Stockholm. Och därefter var mina beslut mina och inga andras, säger hon och njuter vid minnet av segern.
Efter lantbruksskolan drog hon till Jämtland och växlade under flera år mellan olika boplatser i landskapet.
– Men det gamla skolhuset i Norrböle är min favoritplats på jorden. Det här är mitt hem, säger hon.
Aktuell med boken Ensamstående med man
Förra året gav hon ut en andaktsbok Med stövlarna på jorden – och blicken riktad uppåt.
Just nu ligger hennes nya bok Ensamstående med man (Bornelings förlag) färdig på landets bokhandelsdiskar.
Hennes man Jöran dog 28 februari 2020.
Boken grundar sig på bloggen med samma namn som Alexandra skrev under Jörans svåra sjukdomsförlopp.
De hann få arton år tillsammans.
– Även om jag hade känt till vad som väntade oss, hade jag inte tvekat att säga ja när han friade.
– Ingen av oss två har någonsin valt den lättaste vägen, bara för att den är lättast, säger Alexandra som sedan en tid tillbaka är sjukskriven till 75 procent på grund av utmattning.
Ingen av oss två har någonsin valt den lättaste vägen
– Jag var i 25-årsåldern, Jöran dubbelt så gammal som jag och med svår cancer redan när vi träffades, dessutom var timingen i livet helt fel för oss båda. Han skrattade och sa att jag borde springa lång väg.
Så tänkte hon inte göra.
– Jag hade aldrig träffat någon som kändes så levande som han, en riktigt härlig jämte, outtröttlig i allt han tog sig för, och engagerad i hemmakommunen Bräckes räddningstjänst. Jag visste att jag skulle ångra mig resten av livet om jag inte tog chansen.
Dagen före hans tredje hjärnoperation blev de ett par.
Jöran överlevde svåra operationen
Läkarna gav honom 20 procents chans att överleva själva operationen och ingen möjlighet att bli helt återställd.
Men Jöran överlevde.
– Och året därpå gifte vi oss i det charmerande lappkapellet Vallbo i Undersåker.
– Vi fick tio år när vi levde ett normalt Svenssonliv, eller kanske inte helt normalt ändå … Men det var år fyllda av kärlek och handlingskraft. Vi renoverade hus och byggde garage. Jag pluggade till diakon och han körde lastbil.
Men det var också år då akuta ambulansfärder hörde till vardagen.
Och med många nattvak för att se om han fortfarande andades …
– Han avkrävde ett löfte av mig att jag inte fick larma ambulans förrän han hade svimmat. Det var ett hemskt löfte. Jag kan inte räkna alla gånger jag upplevde hur han kämpade för att få luft, och då jag bad tyst för mig själv: svimma då! Så att jag kan ringa efter hjälpen …
– Men han vara fantastisk, säger Alexandra:
För samtidigt startade han och drev en hjälpsändningsverksamhet för fattiga i Baltikum, körde ner tonvis med kläder, handikapphjälpmedel, sjukvårdsmaterial.
Ständigt ”sista resan”, eftersom han själv var så sjuk och hade en sådan djävulusisk huvudvärk.
Det blev ett tjugotal ”sista resor”, sedan kom den fjärde operationen. Efteråt refererade han till den här tiden som ”när jag var frisk”.
Alexandra:
– Jag såg aldrig mig själv som ”anhörigvårdare”, inte då.
Fick rådet att inte ge upp sitt liv
Det var på Umeå Universitetssjukhus 13 juni 2012 som brytpunkten inträffade.
Hjärnkirurgen bad Alexandra stiga in i ett samtalsrum inte mycket större än en telefonkiosk, minns hon.
– Vi satte oss mitt emot varandra, på var sin stol. Han berättade utan omsvep att hjärntumören avlägsnats helt denna gång, så vitt de kunde se, men att någonting gått snett under operationen. Man hade råkat sätta igång en blödning som, när den stoppades, ledde till syrebrist och orsakade en permanent hjärnskada. Hur stora följderna skulle bli var för tidigt att säga, men det var en stor hjärnskada.
– Läkaren frågade mig om jag hade gott om tålamod och var uthållig. Jag tänkte att om jag som är rätt tjurskallig har lyckats hålla ihop med Jöran som är ännu mer tjurskallig, i tio år, så kan jag nog svara ja på den frågan. Det skulle behövas, sa läkaren, för det vi hade framför oss var ett långt maraton.
Han rådde Alexandra på det bestämdaste att fortsätta med sitt liv, inte sluta jobba, inte sluta leva.
– Jag förstod inte så mycket av det då, men med tiden har jag insett hur rätt han hade. Det var nog lika så bra att jag inte förstod.
– I stället för en handlingskraftig, fartfylld, livsglad, kompetent man, som tog sin del av ansvaret i vår vardag, fick jag till kropp och själ ett stort barn att ta hand om, med livsgnistan gravt stukad och blicken mest riktad mot sin egen olycka.
Sjukhuset erkände att det var deras fel att det gått så illa och Jöran fick ekonomisk ersättning.
– Men han sa många gånger att han mycket hellre hade behållit sin huvudvärk om han kunnat välja mellan den, för värken var nu helt borta, och pengarna.
Hur klarade Alexandra rollen som anhörigvårdare?
– Genom att vara som en gummisnodd; töjbar och sammanbindande, i alla fall upplever jag det så, mellan Jöran och myndigheterna, mellan Jöran och vårdpersonalen. Även mellan Jöran och hans vänner, eftersom han slutade engagera sig socialt den dag han tappade tron på sig själv. Jag var helt enkelt gummisnodden mellan Jöran och livet, den som dämpade, mildrade, men också drog med honom ut.
– Men också som gummisnodd när den tjänstgörande vårdpersonalen kunde komma 20 minuter sent och jag självklart fick stanna hos Jöran, oavsett vad jag hade planerat själv. Ibland ringde de från hemtjänstplaneringen på morgonen och sa: ”Vi har tyvärr ingen att skicka till er i dag.”
Eller som när jag, flera månader i förväg, bett om avlastningsplats ett par veckor för att få vila upp mig, och det inte fanns någon ledig plats. Jöran fick ofta ångestattackerna på nätterna. Ibland så många som ett tiotal under en och samma natt …
Hon hade inget annat val än att intala sig: Nog klarar jag väl någon vecka till, eller månad …
Det går alltid att töja lite till på en gummisnodd. Orka lite till, klara lite till, vänta lite till.
– Men jag var livrädd för den dag det skulle säga ”kkllls”, när jag töjer den, eller ännu värre:”Smack!!!”
Det gäller att ge sig själv rätten att bli arg, att göra upp en lista på alla oförrätter och beta av dem ett efter ett i enrum, att få dem ur sig när man är ensam, att befria sig själv.
Vad händer då? Med honom? Med mig?”
Med boken Ensamstående med man vill Alexandra förmedla hopp till den som står i en svår livssituation.
– Kunde jag, så kan också du. Det gäller att ge sig själv rätten att bli arg, att göra upp en lista på alla oförrätter och beta av dem ett efter ett i enrum, att få dem ur sig när man är ensam, att befria sig själv. Jag har mil av ensamvandringar bakom mig för att skydda min älskade hjälplösa Jöran från min rättmätiga ilska, och jag kan lova att det hjälper.
Hur orkade hon?
– Utsikten från vår gårdsplan är en del av svaret. Ibland tänker jag att när Gud skapade den här platsen, så hade han redan en tanke på mig. Och när det blev dags att forma mig, tog han en klump av jorden just härifrån. Därför är jag ett med den här platsen.
– Jöran är mitt livs kärlek, är också en del av svaret.
Till folkmängden är Norrböle en mycket liten by, till ytan däremot är den stor.
Hennes hus är den gamla folkskolan som lades ner på 1950-talet.
Skolsalen på nedre botten med ett 20-tal pulpeter i strikta rader, planscher på väggarna, orgel och kateder är inte bara en charmerande eftergift åt nostalgi utan också ett uttryck för bybornas behov av samlingslokal.
Själv bor hon i den gamla lärarbostaden en trappa upp, moderniserad så långt det går utan att riva sönder den skira balansen mellan det som var och det som är, mellan vedspisen och kylskåpet, mellan timmerhuset som står stadigt i backen och utsikten över sjön som en ständigt föränderlig tavla.
Alexandra är byggnadsvårdare i själen.
Och som en sådan reparerar hon ytterst varsamt.
Skötte Jöran ensam i tre år
– Jörans och mitt liv sitter i väggarna, liksom min stora, stora saknad, säger hon stilla. Här bodde vi tillsammans under Jörans sista år i livet.
Tre intensiva år då hon, efter att ha sagt upp sig från jobbet som diakon, skötte honom, ensam, dygnet om.
– Jag vet att jag måste ända ner till botten av sorgen för att komma igenom och upp så småningom. Hjärnan säger att man vet aldrig hur länge jag hade orkat fortsätta så. Känslan säger, åt skogen med det! Det är klart att jag vill fortsätta ha honom här, säger Alexandra.
Det är i den processen hon fortfarande står.