Olivia fick cancer när hon var gravid: ”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv”
Allt händer ibland på en gång. För författaren Olivia Bergdahl handlade det om ett missfall, en graviditet och ett cancerbesked mitt under coronapandemin.
Våren 2019 blev hon gravid för första gången och hon och sambon gladde sig åt barnet som skulle komma. Men graviditeten slutade i missfall och den sommaren förmörkades av sorg.
– Jag visste intellektuellt att missfall är vanligt och inget farligt. Men fysiskt hamnade min kropp i en depression. Jag var besviken på min kropp, säger Olivia och berättar att hon under hösten åter blev gravid.
– Jag blev glad men var orolig för att det skulle bli missfall igen. Helst hade jag velat sova mig igenom de första två månaderna för att vakna när den värsta faran för missfall var över, säger hon med ett litet skratt.
Ett rimligt sätt att förhålla sig är att det mest sannolika är att det inte är cancer.
Men den här gången gick det bra och hon kände sig väl omhändertagen av vården. Bland annat fick hon extra ultraljud för säkerhets skull.
Upptäckte ett födelsemärke som börjat växa
En morgon när hon stod i duschen upptäckte hon något som stack ut på rumpan. Det var ett födelsemärke som hade börjat växa. Hon blev inte orolig utan utgick ifrån att det berodde på graviditeten, då kroppen ofta får alla möjliga prickar och utslag. Men i maj hade födelsemärket växt ytterligare och Olivia sökte vård.
– Läkaren trodde inte att det var något farligt, men tyckte ändå det var bäst att ta bort födelsemärket och skicka det på analys, säger Olivia.
Hon var mest var bekymrad över att inte kunna bada under sommaren. Att det skulle vara cancer fanns inte i hennes sinnevärld.
– Ett rimligt sätt att förhålla sig är att det mest sannolika är att det inte är cancer. Jag har visserligen känslig hud, men ingen hudcancer i släkten. Så att just jag skulle drabbas kändes osannolikt. Tills jag fick cancerbeskedet per telefon …
Väntade med operation tills efter förlossningen
Olivia berättar att hon inte riktigt kunde ta in beskedet. Så hon frågade lite naivt om det var farligt. Sköterskan svarade ja, det är ju cancer, det är malignt melanom. Olivia fick en kontaktsjuksköterska och lugnande besked om barnet i magen. Det skulle inte påverkas oavsett.
– Det kändes jätteviktigt för mig, som då var i vecka 33. Jag fick snabbt tid hos en kirurg och han beslutade att operationen kunde vänta tills barnet var fött. Det gjorde att jag kunde släppa oron litegrann och fokusera på mina sista veckor före förlossningen.
Den 29 augusti födde Olivia en frisk och fin dotter. Allt gick bra och hon kände sig pirrigt nyfiken på det nya lilla mirakel som var hennes barn.
– Jag var hög på hormoner och kände mig harmonisk och lycklig. Samtidigt gnagde tanken på den kommande operationen. Jag var mest orolig för att sövas, men tog inte höjd för att jag skulle kunna vara allvarligt sjuk. Jag trodde att det skulle vara snabbt avklarat, säger Olivia.
Det här är Olivia:
Namn: Olivia Bergdahl
Ålder: 32 år.
Familj: Sambon Linus och dottern Sally.
Bor: I Göteborg.
Gör: Författare och poet, aktuell med boken Vård & omsorg (Ordfront).
Goda och dåliga nyheter efter operationen
Två veckor efter förlossningen var det dags och när hon kördes in till operationssalen fick hon frågan om hon funderade på något. Hon nämnde då att hon hade hittat en knöl i ljumsken. Läkaren kände på den och sa: det är spritt melanom.
– Så jag visste redan innan operationen att cancern var spridd. Det innebar att man behövde göra en mer omfattande operation. Och hemma satt familjen och undrade varför det tog så lång tid…
Jag fick dödsångest och tvingades för första gången förhålla mig till tiden som en ändlig resurs.
Så snart Olivia vaknat upp efter narkosen skrev hon till sambon och familjen att hon hade goda och dåliga nyheter. Den goda var att operationen gått bra. Den dåliga var att cancern var spridd.
– Det var en overklig, chockartad känsla och känslomässigt hann jag inte med. Men så småningom sjönk det in att jag hade drabbats av cancer och att det inte fanns några garantier för att jag skulle överleva.
Körtlarna man tagit bort skickades på analys och efter en vecka fick Olivia veta att det fanns cancer i tre av sju borttagna lymfkörtlar.
– Jag tyckte att det var ett bra besked mitt i allt elände! Då var oddsen på min sida. Men jag fick också veta att jag har en mutation som gör cancern aggressiv, berättar Olivia.
Sedan följde en röntgenundersökning, vilket innebar att hon inte fick vara nära sin dotter på många timmar, på grund av strålningen.
Dödsångest i babybubblan – kände sig ensam och skör
När alla prover och undersökningar var överstökade infann sig den evighetslånga väntan på besked om all cancer var borta eller om hon skulle behöva cellgifter och strålning.
– Jag fick dödsångest och tvingades för första gången förhålla mig till tiden som en ändlig resurs. Jag hade sällat mig till skaran unga människor i dödens skugga och det gjorde något med mig, funderar Olivia, som på samma gång var överväldigad av att vara förälder med all den glädje som det innebär.
Många i Olivias situation hade förlorat sig i ångesten och inte klarat att vara i nuet med sitt barn.
– Men så var det inte för mig. Känslan av intensiv närvaro med min dotter minskade inte för att jag trodde att jag skulle dö. Jag kunde vara inne i babybubblan och samtidigt vara livrädd för döden. Men jag kände mig oerhört ensam och skör i skräcken, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Det är mycket lättare att hantera svårigheter om man kan prata om det.
Olivia tyckte det var svårt att se lite äldre barn eftersom det påminde henne om vad hon skulle komma att förlora om hon dog. Annars försökte hon vara så mycket här och nu som det bara gick.
– Alla i min omgivning var oroliga och vi pratade mycket med varandra. Sedan barnsben har jag lärt mig att sätta ord på mina känslor. Det är mycket lättare att hantera svårigheter om man kan prata om det, säger Olivia som också fick erfara något väldigt fint, när hennes liv var hotat.
– Det blev tydligt hur mycket jag betyder för andra och hur älskad jag är. Det kanske man inte uttrycker så ofta när livet lunkar på.
September övergick i oktober och en krispig och klar fredagseftermiddag ringde telefonen när Olivia satt i bilen. Det var röntgenbeskedet som hon hade väntat på.
– Jag hörde på läkarens tonläge att det var goda nyheter innan hon ens hann berätta att all cancer var borta. Det var en magiskt vacker dag och en magiskt vacker höst som jag minns det. Innan det ögonblicket hade jag varit sluten, ett rö för liv och död. Nu kände jag bokstavligen hur jag öppnade upp igen!
Skrev en bok om sina erfarenheter
I det ögonblicket slutade Olivia att vara akut rädd. Men rädslan för att få ett återfall ligger strax under ytan, även om allt pekar på att hon är frisk. Under två års tid kommer hon att gå på kontroller var sjätte månad.
– Jag har fått förebyggande behandling och immunterapi, vilket ger mig goda förutsättningar. Jag är också med i en forskningsstudie där man följer upp patienter extra noga. Det känns tryggt och bra!
Men visst är hon extra uppmärksam på kroppsliga förändringar; det är lätt hänt att börja tänka att varje liten krämpa kan vara cancer.
Det viktigaste är att må bra medan man lever och att inte lägga så stor vikt vid prestationer.
– Jag är inte så bekymrad som person, men det är klart att den här erfarenheten har satt sina spår. Som jag ser det är detta ett av många trauman en människa kan drabbas av och med åren kommer det nog att blekna. Jag har ju dessutom kommit undan relativt lindrigt, konstaterar Olivia.
Hon tycker att hon har hittat ett lugn i sig själv och i sitt förhållningssätt till nära och kära. Hon känner sig också äldre efter cancern.
– Innan tänkte jag att världen börjar och slutar med mig. Nu vet jag att den snurrar vidare ändå, jag är inte så jäkla märkvärdig i det stora hela. Det viktigaste är att må bra medan man lever och att inte lägga så stor vikt vid prestationer.
Under den ångestfyllda perioden i väntan på besked klarade Olivia inte av att skriva en rad, trots att orden är hennes yrke och uttryckssätt. Men efter beskedet om att cancern inte spridit sig började hon skriva ner sina tankar och erfarenheter.
Dessa mynnade så småningom ut i den självbiografiska romanen Vård & omsorg.