Louise fick åtta månader med Robert: ”Vår kärlek var dödsdömd”
Deras kärlekssaga var intensiv men kort. Robert hade cancer och Louise visste att han skulle dö. Men Robert hade bestämt sig för att leva och paret hann skapa många fina minnen tillsammans. Nu har Louise gett ut en diktsamling om Robert, hans sjukdomstid och livet efteråt.
Det finns bilder av barnen och på sambon i bokhyllan hemma hos Louise, men där finns också bilder på Robert. Pojkvännen med de glada och snälla ögonen. Han som bara fanns i Louises liv under åtta månader, men som gjorde ett stort avtryck hos henne.
– Min sambo Alexander, som jag träffade två år efter att Robert gått bort, tycker att det är helt okej att jag har framme bilden. Han har också peppat mig att ge ut den här diktsamlingen, säger Louise Wallin, 38, och bläddrar lite i boken som handlar om Robert, hans sjukdomstid och livet efteråt.
De kände till varandra från grundskolan hemma i Bro och brukade heja och nicka till varandra när de möttes. Den här gången, en julikväll 2015, var det annorlunda. Louise och Robert började prata. De slog följe med varandra. Det blev en långpromenad, Robert visade sin kolonilott och han berättade att han var sjukskriven från jobbet som brevbärare.
– Jag frågade om han var sjukskriven för ryggen. Jag vet inte varför, men många har ju ont i ryggen. Robert berättade att han hade cancer. Vi pratade och pratade och efter promenaden bjöd jag in Robert på fika. Vi sågs igen redan nästa dag och blev snabbt ett par. Robert flyttade i princip in hos mig direkt.
Fick åtta månader tillsammans
Louise Wallin, 38, förstod tidigt att Robert inte skulle överleva sin sjukdom, men Robert hade inte en tanke på döden. De fick åtta månader tillsammans. Hela tiden skrev Louise dagbok och dikter för att orka hantera allt hon gick igenom. Sex år efter att hon miste sin stora kärlek gav hon ut diktboken: ”Vi behöver prata om att du dog”.
”att du var döende var en sorg
jag fick hantera ensam
du var för upptagen
med att leva”
Robert var den mest levnadsglada person jag känt
– Robert var den mest levnadsglada person jag känt. Han var positiv, social och utåtriktad och kunde prata med vem som helst. Han fick kontakt med människor på tåget, på konserter – ja överallt. Jag är mer introvert så vi var väldigt olika på det sättet, säger Louise och berättar att Roberts cancer hade börjat i foten och spridit sig till lungorna.
Detta är Louise Wallin
Ålder: 38
Familj: Sambon Alexander, 37, och barnen Oliver, 17 och Vide, 12. I familjen finns också katterna Egon och Alvar.
Bor: I lägenhet i Bro, utanför Stockholm.
Aktuell med: Diktsamlingen ”Vi behöver prata om att du dog” om pojkvännen Robert som gick bort i cancer 2016. Dikterna är en kärleksförklaring till honom. Det är också en skildring av de tankar och känslor man kan bära på som nära anhörig till någon som snart ska dö.
Louises instagramkonto: Trasselpoet
Pratade inte om sin sjukdom
Han hade sarkom, som är en sorts mjukdelscancer, men Roberts inställning var hela tiden att han skulle bli frisk.
Robert pratade nästan aldrig om sin sjukdom, men han tillät Louise att följa med på läkarbesök. Men mest handlade livet tillsammans om att leva och upptäcka nya saker. De packade med sig fika och cyklade till fina utflyktsplatser.
– Robert älskade naturen och skogen och vi plockade både blåbär och kantareller den där sensommaren och hösten när vi precis hade träffats. Robert gjorde egen blåbärssaft och hade energi så det räckte för oss båda. I början märktes inte sjukdomen.
Louise berättar att Robert hade många planer och ständigt nya idéer. Han var påhittig och tog Louise med på olika äventyr. Trots att parets kärlekssaga blev så kort hann de skapa många fina minnen tillsammans.
Sarkom – cancer i kroppens stödjevävnader
- Sarkom är ett gemensamt namn för cancer i kroppens stödjevävnader. Det vill säga i skelett, brosk, bindväv, muskler med mera.
- Av de cirka 6100 nya cancerfall som diagnostiseras i Sverige årligen är det en jämförelsevis ovanlig tumörform.
- Det finns många olika varianter av sarkom. En enkel indelning är i mjukdelssarkom och skelettsarkom. De delas i sin tur in i flera olika undergrupper. Till kroppens mjukdelar räknas muskler, bindväv, blod- och lymfkärl, nerver samt fettväv.
- Totalt finns ca 40 olika typer av mjukdelssarkom, de flesta mycket ovanliga. Det är vanligt att mjukdelssarkom inte ger några symtom, även om värk kan förekomma. Sjukdomen upptäcks ofta när patienten har känt en knuta eller en förhårdnad i ett ben (vanligast), en arm eller på bålväggen.
- Av patienter med mjukdelssarkom botas i dag omkring 50 procent, men betydligt fler om cancern inte är spridd. Orsaken till de flesta fall av sarkom är okänd.
Källa: cancerfonden.se
– Parallellt med att sjukdomen fortskred levde vi livet vidare. Vi åkte bland annat till Vadstena, där vi besökte nunneklostret. Vi promenerade längs vattnet en oktoberdag som var så vacker. I början märktes inte hans sjukdom. När vi tog cykelturer tyckte han att jag var långsam. Men efter några månader orkade Robert knappt gå uppför trapporna till lägenheten utan att bli alldeles utmattad. Han blev trött bara av att ta några steg.
Robert hostade allt mer och mer och man fann ytterligare spridning i kroppen.
Hade många framtidsplaner
Louises barn var 6 och 10 år när Robert kom in i deras liv. Robert pratade ibland om att han gärna ville ha barn med Louise. Han hade många framtidsplaner.
Jag trodde aldrig att Robert skulle bli frisk
– Jag brukade säga att vi skulle vänta tills han blev friskare, men innerst inne gnagde oron i mig. Jag trodde aldrig att Robert skulle bli frisk. Det fanns hela tiden ett vemod i den stora kärleken. Jag gick ständigt på tå och ville göra allt jag kunde för Robert, jag var ständigt fokuserad på hur han mådde, och han blev allt sämre. Jag minns att Robert hade svårt att andas en natt, han fick inte luft, han hade hög feber och det blev akut ambulansfärd till sjukhuset. Robert hade drabbats av lunginflammation.
När cellgiftsbehandlingarna avbröts och Robert förflyttades till ett sjukhus med palliativ vård sa han till Louise att han skulle till ett ”vilohem”.
– När Robert kom hem på permission såg jag att det stod ”palliativa” på hans armband. Men Robert fortsatte att dra upp framtidsplaner. När en sköterska gick runt med honom i rullstol hade han pekat på en fin plats och sagt att där ville han att de skulle ha picknick på sommaren. Det var vinter och Robert hade inte många dagar kvar. Det var så typiskt Robert, han var den mest intensiva och färgstarka person jag mött. Han var levnadsglad och optimistisk och såg alltid det ljusa i livet och i sina medmänniskor.
Robert trivdes på den palliativa avdelningen, här fanns ett annat lugn än på Radiumhemmet. Här kunde han sitta och spela på avdelningens gitarr och här upplevde Louise att personalen såg Robert för den person han var.
”fastän det är du som är inskriven
på en palliativ avdelning
är du den mest levande
av oss två”
– Fyra dagar innan Robert dog åkte vi på en utflykt till Gävle. Robert ville gå på Joe Hill-museet så jag och Roberts kompis tog med honom dit. Robert var trött, satt i rullstol och hade syrgasgrimma. Det var fint trots att Robert var så trött.
Under Roberts sjukhustid fanns Louise ofta vid Roberts sida. Hon minns att hon ofta låg bredvid honom i sjukhussängen.
Bara några timmar kvar
Hon var på jobbet när mobilen ringde och det var en sjuksköterska som meddelade att Robert gått in i döendefasen, nu var det nog bara timmar kvar av livet. Han hade sagt att han kände sig konstig innan han blev medvetslös. Samma dag hade han både duschat och ätit en stor portion mat.
– Jag grät hela vägen till sjukhuset. När jag kom dit var Robert medvetslös. Jag la mig bredvid Robert. Jag höll hans hand och strök honom om och om igen över huvudet. Roberts närmaste kom till hans sal, vi spelade Roberts favoritmusik av Nino Ramsby och satt hos honom tills det till slut blev helt tyst. Robert blev 31 år.
Louise fick se Robert en sista gång när personalen gjort honom i ordning.
– Jag gick in till Robert först. Jag la mig bredvid honom och grät och grät och sa ”du är så fin, Robert.” Han var det finaste jag sett.
Louise fick vara med och planera begravningen. Robert kremerades och gravsattes på en kyrkogård han själv valt. Louise valde att spela låten ”Ögon känsliga för grönt” av Nino Ramsby och hon höll ett tal som hon själv skrivit.
– Jag bestämde mig för att klara det. Jag ville så gärna hålla talet.
Louise tal:
”Robert och jag fick åtta månader tillsammans. Åtta månader är som korta sekunder. Eller som en lång rad av många timmar. Beroende på hur man väljer att se det. Du hade ont men du klagade sällan. Du var en kämpe, och som du har kämpat … Det har varit jobbigt att vakna på morgnarna och gå upp till nya dagar utan dig. Olika dagar har kastat olika känslor över mig. Det gör ont att du inte fick den chans som de flesta av oss får, att få bli gammal. Det är djupt orättvist och det gör mig arg. Ditt liv blev för kort men de dagar du hade tog du tillvara på. Robert, jag hade dig bara till låns. Du var det bästa lån jag någonsin haft. Jag är glad för de sekunder vi delade. Jag ångrar ingenting.”
– Jag tänkte på Robert hela tiden det första året. Jag pratade och ältade allt jag varit med om med min mamma och mina vänner och jag fortsatte att skriva både dagbok och dikter. Jag hade aldrig en tanke på att ge ut en bok, skrivandet var en sorgebearbetning.
Louise publicerade en dikt då och då på sin Facebooksida och det var en av hennes vänner som tyckte att hon borde ge ut en bok. Då väcktes idén att publicera dikterna som stöd för andra i samma situation. I februari kom diktsamlingen ut.
– Kanske kan sjukvården använda min bok, samtidigt som diktsamlingen är en kärleksförklaring till Robert och ett sätt att hålla hans minne vid liv.