Ainbusk-Marie: "Någonstans segrar livslusten över sorgen"

Marie blev förvånad när hon erbjöds att vara med i Så mycket bättre. Systern Josefin fick frågan i programmets begynnelse, men tvingades tacka nej för att det krockade med en av alla hennes operationer.

– Vi tyckte att programmet var bra. Det är stort artisteri och de medverkande får komma till tals och prata förhållandevis mycket till punkt.

När TV4 ringde trodde Marie att det skulle vara ett minnesprogram om Josefin.

– Men de sa att jag skulle vara med som mig själv, så jag undrade om de verkligen tänkt igenom det här, säger Marie med glimten i ögat. Jag blev jätteglad och nervös på samma gång, och även otroligt sporrad. Jag fick sån lust till att skriva låtar och göra tolkningar.

Inspelningsdagarna var långa och krävande, och Marie hade inte förväntat sig att hon skulle kunna njuta så mycket av situationen.

– När jag satt där kunde jag plötsligt inse vilken erfarenhet jag faktiskt har! Samtidigt undrade jag när den kom, all den här erfarenheten. Man förstår det aldrig när det pågår. Jag fattar ju rent logiskt att jag har varit med i många år, men känslan var ändå överraskande.

Under de sista dagarna bestod artistgänget av singer-songwriters, alltså artister som skriver sina egna låtar.

– Melissa Horn har jag tyckt om i många år. Melissa tog emot mig och Moonica Mac hade plockat blommor till mitt rum! Det var väldigt kärt. Vi var ett järngäng där på slutet, och vi blev nära vänner.

Marie överraskades av artisternas kreativitet, och det trots att hon ändå hört många versioner av exempelvis Älska mig som fortfarande är populär på bröllop. Vilka de utvalda låtarna är får vi dock inte veta förrän programmet sänds.

– Jag blev jätteförvånad! Att det gick att göra si och så med en viss låt … Jag kunde nog inte tänka mig att det skulle kunna bli så bra, eller så annorlunda.

Kamp mot psykisk ohälsa

I drygt 25 år var Marie en av hörnpelarna i Ainbusk Singers. Denna gotländska sångkvartett medverkade i Melodifestivalen och turnerade land och rike runt med sina shower. Tillsammans skapade de dråpliga sketcher och vackra sångtexter där humorn lindade in observanta iakttagelser av människan och samhället. Livet var dock inte bara show och glamour för Marie som kämpat mot psykisk ohälsa ända sedan tonåren. Då mådde hon så dåligt att hon tömde moderns medicinburkar och svalde innehållet. Men föräldrarna upptäckte henne.

– De tvingade mig att spy och sedan fick jag ett glas mjölk.

De mörka orosmolnen har cirkulerat över Marie sedan dess och när gruppen plötsligt skingrades var det fritt för demonerna att ta över. Ainbusk gjorde sitt sista framträdande i augusti 2008, men det visste de inte då.

– Det togs aldrig ett beslut om att vi skulle sluta, och det var det som var så oerhört sorgligt. Allt bara rann ut i ett ingenting. Vi som älskat varandra så mycket och som tillbringat all tid tillsammans, vi bara gled ifrån varandra.

Systrarna Nilsson hade bränt av ljuset i bägge ändarna. De var helt slut, både fysiskt och psykiskt.

– Josa och jag orkade inte längre. Vi kämpade med både depression och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom, Reds anm.).

Se också: Josefin Nilssons syster pratar om PTSD och tablettmissbruk i Skavlan

Efter reklamen: Josefin Nilssons syster om tablettmissbruket i Skavlan

Marie lät sig bli inlagd på psykiatrisk avdelning på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Hon hade testat alla varianter av psykiatrisk vård som fanns att uppbringa i Sverige utom ECT, electric chock therapy. Det här med elchocker frammanade bilder av Jack Nicholson i tvångströja i filmen Gökboet, men trots att det skrämde henne var hon villig att prova.

– Jag har testat alla sorters terapi! Kognitiv, Jungiansk, psykosyntes, gruppterapi, primalterapi. ECT var det enda som fanns kvar.

Dessutom såg Marie vilket fantastiskt resultat det hade på hennes medpatienter.

– Det räckte med några få behandlingar så kunde man se hur personen sträckte på sig, kammade håret och orkade tänka på livet utanför sjukhuset. Det låter som en quick fix för psyket och det är det ju till viss del, men jag såg verkligen hur det funkade på folk.

Konstigt nog bet det inte på Marie. Under ett års tid genomgick hon hela 25 elchockbehandlingar, men hon blev varken bättre eller sämre.

– Jag är väl alldeles för jordad för att det ska funka på mig, skämtar Marie och skrattar. Nej, ärligt talat var jag förtvivlad över att det inte hjälpte mig. Det var ju mitt sista hopp.

En etta med jordvärme

Marie fyller 60 år den 13 december och hon ser tillbaka på det senaste decenniet med både glädje och stor sorg. När Marie fyllt 50 kände hon att Stockholm inte var bra för hennes mående. Hon flyttade hem till Gotland tillsammans med systern Josefin vars destruktiva förhållande med en man nästan tagit kål på henne såväl psykiskt som fysiskt. De hjärtslitande erfarenheterna finns beskrivna både i Josas bok: min berättelse och i SVT-dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är.

Josefin hade gjort en stor ryggoperation och Marie var som en slags sjuksköterska åt henne.

– Mitt i all misär var vi ändå väldigt nära varandra. Vi kunde skratta åt allt elände!

Systrarna var ärrade av livet, och vardagen handlade om att hålla sig flytande. Inga prestationskrav utan bara överleva dagen. En dag råkade de på Thomas Sundström som är chef på Länsteatern i Visby, och han förmådde dem att hitta skaparkraften igen. De gjorde en föreställning som fick titeln Systrarna Sisters. Arbetsnamnet var dock En etta med jordvärme vilket refererar till slutdestinationen för många, en kista i jorden.

– Det är förvånansvärt många som har planerat sin begravning. Vi funderade på om det gick att skämta om döden, och det fungerade. Det var oerhört många som kände igen sig.

Marie är bra på att skapa igenkänning. Hela hennes väsen fångar in människors tankar och beteenden, och även om denna iakttagelseförmåga kan vara besvärande när intrycken blir för jobbiga att hantera, kommer den till användning när hon skriver manus. Publiken skrattar och sätter i halsen om vartannat, som vid en dramatisk Norénpjäs.

Josefin skildrade den fasansfulla rädsla hon känt när hon levde i det förhållande som bröt ned henne, och Marie berättade naket om hur hon kämpat med sitt mående, något hon också delade med sig av i sitt sommarprat häromåret.

Tvekade du inför att prata offentligt om att du varit inlagd på psyket och fått elchocker?

– Jo, jag var ju tveksam först, men när vi skrev manus hade Josa tappat håret, allt hår. Det syntes ju, men hon vågade ta av sig hatten och visa det. Du vet, för en kvinna att visa att man har bart huvud … det krävs mycket mod, så då blev det liksom att ”Äh, nu tar vi rubbet”. Det kanske hade varit skillnad om jag hade barn, men jag känner att det inte drabbar någon annan än mig, min öppenhet alltså.

Föreställningen gick för utsålda hus i Visby och planen var att den skulle sättas upp i Stockholm och följas av en Sverigeturné. Josefin blev dock tvungen att göra ytterligare en stor operation och med den följde mycket smärta, kraftig medicinering och psykisk utmattning.

– Det blev för mycket för hennes kropp och själ. Hon orkade helt enkelt inte. Hennes kraft tog slut.

Sorgen var rå och naken

Josefin dog den 29 februari 2016. Familjen var i chock och förtvivlan. Maries sorg var rå och naken.

– Jag kanske har varit ovanligt öppen med sånt som folk brukar hålla inne med, men i och med att vi gjorde dokumentären där jag skulle berätta vad som verkligen hade hänt, så blev det så att jag gjorde ett djupare skikt av allt. Visst, jag hade kunnat hålla inne med detaljer, men jag ville ju samtidigt att människor skulle bli berörda, att de skulle ta in vem hon var, min Josa, och då var det detaljer som också gjorde att folk kom nära, tror jag.

Det första sorgeåret var det värsta, precis som många förvarnat henne om.

– Om det kan trösta någon som sitter därute i sorgen nu, så kan jag säga att ja… ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Först minut för minut, sen en kvart… nog är det aningen lättare när det väl upprepar sig, när man har varit med om en födelsedag och en jul och så. Samtidigt så kan sorgen ta en med full kraft. Den kommer och går, plötsligt är man där igen. Man tycker att man har bearbetat i all oändlighet, men sen kommer sorgen som ett slag i magen, och då är det som att det inte har hänt någonting.

Livet går vidare

Marie inser att livet trots allt har gått vidare. De senaste åren har hon gjort både teater och musikframträdanden, och genom de kreativa samarbetena med Länsteatern Gotland, producenten Micke Lyander och sångerskan/låtskrivaren Lee Gotvik har hon fått nära vänner som ger henne energi och inspiration. Bägge föräldrarna har gått bort, men hennes älskade bror och syster finns kvar.

– Hanna och Janne och deras familjer betyder oerhört mycket för mig, och min kärlek förstås, min älskade Mangen.

Marie lyser upp när hon pratar om familjen, vännerna och tillvaron på Gotland.

– Livet är ju förunderligt, på något sätt så ger det kraft till att fortsätta leva. Det finns stunder då jag känner mig lycklig. Jag trodde inte att det skulle gå, men självaste livslusten för mig är att vara kreativ, att vara skrivande och att spela och uppträda, och någonstans så segrar det över sorgen.

Fotnot: Marie Nilsson Lind är med i två avsnitt av Så mycket bättre, som sänds den 11 och 18 december.