Anna Tallwe jobbar som abortdoula: ”Jag är där i tvivlet utan att påverka”

Hon är egentligen mest van vid starten av ett nytt liv. Som doula har Anna Tallwe, 46, coachat många blivande föräldrar innan, under och efter födseln.

Och det var en av dem som hörde av sig med en lite ovanlig fråga en dag.

– En mamma som jag följt när hon födde barn undrade om jag kunde tänka mig att vara med och stötta vid deras abort. Jag hade läst om abortdoulor, det är vanligare i USA, så det kändes inte helt främmande för mig. Jag sa så klart ja med en gång. Klart jag ville stötta dem.

Efter reklamen: Se också: Så stöttar du någon i sorg

Anna är beteendevetare i grunden och har jobbat med utsatta barn och familjer på olika sätt. Hon har också en bakgrund som undersköterska och driver i dag företaget Gravidcoach. Men hon har nu också börjat ta emot klienter som bestämt sig för att inte fullfölja graviditeterna.

– Den gången gällde det ett barn som hade en kromosom-avvikelse. Paret hade längtat efter fler barn och kände en stor sorg. Det var känslomässigt tufft att gå igenom detta för dem båda.

Anna har aldrig gjort en abort själv, bara hört andras historier. Så hon fick plugga på. Och även om hon är undersköterska i grunden behövde hon få en klar bild över hela det praktiska förloppet och om exakt vad hon behövde veta och göra för att stötta på bästa sätt.

När hon följde med till kliniken förvånades hon över miljön som mötte dem där.

– Det första som slog mig var att det var så sterilt. En plansch pumpade ut budskapet: ”Så här gör du för att skydda dig mot oönskade graviditeter!” vilket de flesta som kommer dit redan har full koll på, skulle jag säga. Jag känner att det bara skuldbelägger. Budskapet är: Hit ska du inte komma tillbaka igen!

Alla som är där har fått ta ett tufft beslut, menar Anna. För även om de flesta är säkra på att de inte vill behålla fostret så kan den fysiska processen få kvinnorna att må dåligt.

Nicolina ska klippa av sina äggledare

relationerNicolina ska klippa av sina äggledare: ”Har aldrig längtat efter barn”

Är med hela tiden

De som fått hjälp av Anna har använt henne på olika sätt. Ibland tidigt i processen.

– Det finns de som tvivlar: Ska jag behålla eller inte? De kanske behöver en vecka extra för att känna ett starkt ja eller nej, då kan vi prata om möjligheten att vänta. Det kräver en kompetens jag har att vara där i tvivlet utan att påverka.

Ofta har hon bara en röst på den hon ska stötta innan de ses i den personens hem. För i dag görs de flesta aborter i hemmet, om man inte är över vecka 12.

– Det kan vara skönt att vara hemma, men det kan också vara ensamt. Det är en trygg miljö, men där finns ingen klocka att ringa på när man behöver eller undrar något.

nöjePia Johanssons ofrivilliga singelliv – förhoppningarna för framtiden

Man går till kliniken två dagar innan själva aborten och får en första tablett som avslutar graviditeten. Sedan får man livmodersammandragande tabletter och smärtlindring om man behöver det, och åker hem och väntar.

– Hur länge är väldigt olika. Men efter cirka 2-3 timmar börjar livmodern dra ihop sig och man får värk. Sedan kan det gå fort – på bara en halvtimme – eller längre tid. Tio timmar har jag varit med om som längst.

– Jag sitter med hela tiden och det är speciellt att komma så nära varandra. Ibland har vi suttit och läst i tystnad, småpratat om allt möjligt. Eller om själva situationen, om sorg och andra existensiella frågor. Kanske vill man prata om relationen till den andra parten, det kan vara struligt ibland så klart. Ibland ger jag massage och beröring. Det brukar bli fina stunder.

Hennes rutin som doula gör att hon alltid känner sig trygg. Hon vet att saker kan hända och att hon är med vid händelser där känslorna kan åka berg-och-dalbana.

– Det finns också tillfällen när vi har skrattat ihop, allt är inte sorgligt eller komplicerat. Det är både upp och ner. Det gäller att vara i flödet, precis som under förlossningar.

Cher fick sitt första missfall när hon var 18 år

nöjeCher öppnar upp om missfallen: ”Låg på golvet och grät”

Följer upp efteråt

Ofta är hon ensam med kvinnan, av olika anledningar. Dels kan man ha barn ihop, barn som man inte vill ska vara hemma just då. Eller så svajar förhållandet.

– Jag har haft klienter som har en dålig relation, då har jag haft kontakt med mannen och fått skicka sms om att allt gått bra, vi är färdiga.

Det kan vara smärtsamt när själva fostret kommer ut men behöver inte vara det. Ofta är det mer som en blödning.

Görs aborten på sjukhuset presenterar sig Anna bara som medföljare.

– Jag säger inget annat, det är patienten som skulle berätta mer om vem jag är i så fall. Personalen tänker nog att jag är en väninna, antar jag.

När fostret kommer ut, om man gör det på sjukhuset, vill personalen vara där för att se att allt kommer ut och är som det ska. Kvinnan får ligga kvar om hon vill, får mer smärtlindring om hon behöver och information om preventivmedel.

– Det är viktigt att landa, få hänga med i vad som hänt. Så vi pratar dagen efter, kanske en vecka senare också. Man kan behöva prata mer eller bara meddela att allt är okej. Det ska finnas utrymme att ta hand om det man varit med om.

relationerNina: Jag gjorde abort i hemlighet

Det är viktigt att ha ett samtal om abort i vårt samhälle, menar Anna. Både för alla de som genomgått en abort själva, och generellt; om rätten att få bestämma över sin egen kropp.

– Väldigt många har gjort en abort, ofta utan att prata om det. För många tänker att det är något de måste gå igenom ensamma. Det kan vara åt andra hållet också; jag gjorde det, det var inte så farligt. Då kan man ha skam för det: Borde jag ha känt något annat? Pratar vi om saker så avdramatiserar vi det.

– Det är också en gammal föreställning vi har att det ska hållas undan så det inte blir en epidemi av aborter. Som att det är smittsamt. Abort är fortfarande politiskt laddat, trots att det är tillåtet. Det är inte jättemycket som ska till för att den friheten ska vara hotad, det ser vi runt om i världen.