Roger och Lena förlorade sin dotter: ”På en sekund tog livet en ofattbar vändning”
I efterhand har Lena haft dåligt samvete. Men hon visste inte vad som hade hänt den där eftermiddagen då hon tog det lugnt på väg hem efter jobbet. Hon gick till biblioteket, hon köpte kräftor. Samtidigt hade dottern Helena några timmar tidigare omkommit i en bilolycka.
– Jag var lyckligt ovetande, säger Lena dröjande. Helena hade lånat min mobil den dagen. Det var därför ingen kunde få tag i mig. Jag minns att jag skrattade och pratade med mannen jag köpte kräftor av. Det har jag haft dåligt samvete över. Jag skrattade, medan Helena var död.
Fick vattenplaning
Det var i augusti 2005. För Lenas make Roger började dagen med att han åkte till sommarstugan i Varberg för att lägga golv tillsammans med sonen Anders.
– Plötsligt ringde Anders flickvän och grät, minns Roger. Det var svårt att höra vad hon sa, men det hade skett en trafikolycka och eventuellt var Helena inblandad i den.
Roger förklarar att Helena jobbade på ett kafé den sommaren, och att det var på väg hem därifrån som hon fick vattenplaning.
– Precis innan hon startade bilen ringde hon mig. Hon visste att jag hade jobbat mycket och sa att hon hittat en resa till Grekland som jag och Lena skulle kunna åka i väg på.
Roger tystnar ett ögonblick.
– Helena blev 19 år, 6 månader och 6 dagar, säger han sedan. På morgonen dagen då hon dog fick jag en jättego kram av henne, samtidigt som hon sa ”jag älskar dig”. Det var något speciellt med den kramen.
– Som ett avsked, fast ingen visste det då, fyller Lena i.
Som ett avsked, fast ingen visste det då.
I nästa andetag berättar hon om hur hon så småningom, den där augustidagen för 17 år sedan, kom hem till äldsta dottern Maria.
– Vi skulle äta bullar med barnbarnen. Jag kände inte alls på mig vad som hänt. Jag hade haft en jättebra dag. Men när Roger mötte mig i dörren såg jag att han grät. Jag tänkte att hans mamma hade gått bort, hon hade en demenssjukdom. Jag skulle precis trösta honom när han sa ”Helena är död”. Jag hörde vad han sa, men jag förstod inte.
Lena gör en kort paus.
– Det fanns även en präst där som tog mina händer och beklagade sorgen. Men det gick ändå inte att förstå. Det gick inte att föreställa sig att något sådant skulle kunna hända.
– På en sekund tog livet en ofattbar vändning, konstaterar Roger. Luften gick ur hela familjen. Allt var kaos. Det var som i en film – jag tänkte att det som hänt inte var sant. Jag minns också att vi kände oss så otroligt ensamma. Ingen i vår bekantskapskrets hade förlorat ett barn.
Alla spelade med
Lena berättar att hon hade svårt att vara ett stöd för deras andra barn, hon mådde fruktansvärt dåligt. Till en början hade hon svårt att gråta, grät nästan inget alls och beskriver att det var som om någon slagit till henne hårt. Någon hon särskilt hade dåligt samvete för var Helenas tvillingsyster Anna.
– Tvillingen som blev kvar. De hade alltid haft varandra, Helena och Anna. De bodde fortfarande hemma och sov i samma rum. Jag kommer ihåg hur svårt det var när de fyllde 20 år i februari året efter att Helena dött. Vi stod utanför rummet med kaffebrickan och hade sådan ångest. Men vi gick ändå in och sjöng. Alla spelade med, samtidigt som vi alla kände den där enorma saknaden.
– En stor del av en själv dör, säger Roger. Man känner sig lurad på framtiden. Men att läsa hjälpte mig mycket. Jag läste bland annat Pappa! Svante är död!, skriven av Olle Bergman som också förlorat ett barn.
En stor del av en själv dör.
Det här är Roger och Lena
- Namn: Roger och Lena Persson.
- Ålder: 70, respektive 69 år.
- Familj: Fyra barn och sju barnbarn.
- Bor: Rävlanda.
- Gör: Pensionärer.
Föreningen Vi som förlorat barn
Något som kom att betyda mycket för Roger och Lena i sorgen var föreningen Vi Som Förlorat Barn.
– Ett par som mist ett barn flera år tidigare tog hand om oss i början och blev som faddrar, förklarar Lena.
Och pappan i det paret tog med sig Roger till föreningens samtalsgrupp för pappor.
– Det hölls öppet hus, då träffades alla tillsammans, berättar Roger. Men det fanns även en pappagrupp och en mammagrupp. Jag tror att män kan ha svårt för att prata om sorg. Men för mig kändes det viktigt att få prata med andra. Jag är inte alls så social egentligen, men att befinna sig i det här sammanhanget blev en tröst. Jag vet inte hur vi hade klarat detta utan föreningen.
Nu går de till föreningen för att ge samma stöd till andra som de själva har fått.
– Jag satt i styrelsen ett tag, just för att jag ville ge tillbaka, säger Roger. Nu går jag på pappa-träffarna främst för att stötta andra. Kan jag göra något för en enda människa är jag supernöjd.
Just att dela tankar och känslor med andra som varit med om i princip samma sak har betytt mycket både för Lena och Roger.
– Det var svårt i början att prata med vänner om Helena, säger Roger. Jag tror att många var rädda att såra oss. Folk vet inte vad de ska säga. Men något av det vackraste jag varit med om var vid ett tillfälle i affären då jag mötte en bekant jag inte kände så väl. Han bara nickade mot mig, men det var väldigt starkt.
Jag tror att många var rädda att såra oss. Folk vet inte vad de ska säga
– Man ska inte vara rädd, fyller Lena i. Man kan säga fullkomligt vad som helst. Det kan räcka med att fråga hur vi mår.
Föreningen Vi Som Förlorat Barn
Föreningen VSFB – Vi Som Förlorat Barn – finns representerad över hela landet i form av kontaktpersoner, samtalsgrupper och sektioner. Föreningen ordnar även syskonträffar för vuxna (över 18 år) som förlorat en bror eller syster.
För mer information besök föreningens hemsida!
Fick hjälp av en diakon
Roger konstaterar att det ibland kan döda ett samtal om någon frågar hur många barn han har och han svarar ”fyra, fast ett har tyvärr omkommit”.
– Men vi vill prata, om alla våra barn.
– Jag säger alltid att vi har fyra barn, förklarar Lena. I början var jag rädd för att få frågan. Men nu kan jag svara lugnt och sansat.
Hon visar ett smycke hon har runt halsen, med alla barnens namn. En present hon fick när hon fyllde 60 år. Hon berättar därefter att familjen egentligen aldrig fick någon hjälp utifrån, efter Helenas olycka, förutom från en diakon.
– Hon var helt fantastisk. Hon dök upp med jämna mellanrum. Ibland hade hon med sig något att äta. Under flera år kom hon. Det var ett jättefint och ett enormt stöd.
Roger och Lena kunde även hjälpa varandra i sorgen – Roger tog hand om Lena under den första tiden när hon mådde som sämst, och när Lena mådde bättre tog hon hand om Roger som då mådde sämre.
Minnena av Helena
Efter Helenas död har alla i familjen blivit mer sammansvetsade och deras sju barnbarn har berikat livet.
– Våra stora barnbarn pratade mycket om Helena i början. Jag minns en gång vid graven när de var små och de frågade om siffrorna på gravstenen var telefonnumret till himlen, berättar Lena.
Lena ler en aning samtidigt som Roger säger:
– Sorg behöver få ta tid. Jag var stressad i början och tänkte att det måste bli bättre någon gång. Och det blev det, även om saknaden alltid finns där.
Lena berättar att hon än i dag kan få känslan av att det som hänt inte är sant. Hon tänker mycket på hur det hade varit om Helena fortfarande funnits här.
– Ja, nu är de fina minnena starkast, konstaterar Roger. Livet artade sig bra ändå. I början var jag nästan förbannad på Helena för att hon hade dött. I dag känner jag bara glädje när jag tänker på henne. Det känns skönt att ha kommit dit.
I början var jag nästan förbannad på Helena för att hon hade dött.
Lena beskriver Helena som glad, omtänksam och sprallig. Både hon och hennes tvillingsyster Anna gillade att busa – alltid med glimten i ögat.
– En gång när de var små och hade en kompis hemma stod jag i köket när jag plötsligt stannade upp och insåg att det var alldeles tyst. Jag gick från rum till rum och när jag öppnade dörren till vår sängkammare såg jag dem alla tre komma gungandes i takkronan. Men den höll. Den sitter fortfarande kvar.