Julia jobbade på bårhus: "Jag uppmanar alla att prata mer om döden"
– Jag har lärt mig och insett mycket användbart.
Döden är en av de få saker i livet vi kan vara bergsäkra på. Den kommer oavsett vi vill eller om vi är beredda. Trots att döden spelar en avgörande roll i våra liv har den ingen direkt plats i vardagen. Det är precis som att vi håller den utom synhåll tills den är ett faktum. Så var det inte förr, säger Julia Bohlin.
– Det har hänt väldigt mycket i hur vi ser på döden bara på de senaste hundra åren. Förr kunde man födas och dö i samma kökssoffa. Man kanske själv snickrade en kista, fortsätter Julia.
– Det har blivit ganska ovanligt att dö hemma. Vi har begravningsentreprenörer som gör det mesta. Bårhusen på sjukhus ligger längst ner och längst bort i byggnaden. När en person dör på sjukhus så förs kroppen bort i frakthissar på bårar med kapell. Vi gör jättemycket jobb för att gömma döden men vi fortsätter ändå att dö. Det som är makabert i dag var vardag förr.
För egen del är Julia mer bekant med döden än de flesta. Det blir lätt så när man jobbar som obduktionstekniker. Vägen till det yrkesvalet beskriver hon som en bananskalshistoria.
Julia gick omvårdnadsprogrammet på gymnasiet med planer på att så småningom bli barnmorska. Under praktiken på sjukhuset i Karlstad dog en patient på avdelningen. Julia insåg att hon inte hade en aning om hur döda tas om hand på sjukhus och började bombardera sin handledare med frågor. Handledaren valde att låta den frågvisa praktikanten följa med i processen och söka svaren själv.
– Det var ju spännande och samtidigt lite läskigt. Men jag har väl alltid haft någon sorts nyfikenhet och liten fascination för det morbida.
Julia visade sig hålla måttet
Julia följde med den avlidne ner till bårhuset där hon fick träffa obduktionsteknikerna som berättade om sitt jobb och visade de verktyg de använder i arbetet. Julia frågade och frågade.
Till slut tyckte teknikerna, i likhet med handledaren, att Julia lika gärna kunde vara med på en obduktion.
– Klockan sju på morgonen dagen efter knackade jag på dörren och fick vara med på en obduktion. Efteråt när alla organen skulle tillbaka frågade de om jag ville sy lite grann och det ville jag. Det gick bra.
Julia, vid den tiden 18 år, hade uppenbarligen talang för yrket. Teknikerna förklarade i alla fall att det var svårt att få in bra vikarier vid sjukdom och semestrar. De tyckte att hon skulle höra av sig efter studenten om hon var intresserad.
Sommaren efter, när Julia tagit studenten, jobbade hon en sväng i hemtjänsten men kände att det inte riktigt var hennes grej. Hon mindes vad obduktionsteknikerna sagt och hörde av sig.
– De sa att jag kunde komma dit och provjobba lite grann. Och så blev det.
Julia visade sig hålla måttet. Hon hade bra inställning till jobbet, var ”inte så kräsmagad” och fick börja som lärling.
– Planen hade ju varit att bli barnmorska. Men i stället för födsel blev det död.
Bårhuset och obduktionsteknikernas jobb är, som sagt, inget som de flesta av oss har insyn i. Undantaget skulle vara grälla scener från kriminalserier som CSI till exempel.
Julia kan beskriva en dag på jobbet i detalj från det första snittet till hur bröstkorgen klipps upp och i vilken ordning organen plockas ut. Hon berättar hur ett hjärta kan blekna efter en infarkt och hur man gör för att lirka ut luftstrupen.
I obduktionsteknikerns uppdrag ingår det att göra alla dessa snitt så fint som möjligt av hänsyn till de anhöriga. Som till exempel när man lyfter ut hjärnan genom att lägga ett snitt från öra till öra ”som ett diadem ungefär”. Har den döde hår lägger man snittet i mittbenan. På skalliga lägger man snittet längre bak. Poängen är att snitten inte ska synas när personen ligger påklädd i kistan och de anhöriga tar farväl.
De ska, med Julias ord, inte se ut som ”Frankensteins monster”.
Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg
Jobbet innehåller såväl tunga lyft som kirurgiskt finlir och höga krav på noggrannhet. Den döde har till exempel namn och personnummer på både arm och fot.
– Och det kan man inte kolla för många gånger att det stämmer överens med den person som står på remissen.
Har fått avbryta för att ringa polisen
Obduktionsteknikern ska alltid titta ner i luftstrupen för att se om det sitter något där som blockerar andningsvägarna. Om så är fallet så kan det röra sig om en onaturlig död och då ska en polisen underrättas? Och en rättsmedicinsk undersökning genomföras.
– Det har ju hänt att man fått avbryta en obduktion för att ringa polisen och säga att ”Hej, det är något som inte stämmer här”. Att luftvägarna varit blockerade eller att magsäcken varit full av piller till exempel. Men det är inte jättemånga gånger det hänt, säger Julia.
Att en död inte är naturlig behöver inte innebära att det ligger brott bakom. Självmord, överdoser och olyckor hör också dit. Och det har hänt, vid åtminstone ett tillfälle, att en äldre person avlidit av en tappad tand som blockerat luftvägarna.
Julia berättar att obduktionsteknikern ofta kan komma fram till dödsorsaken under arbetet med att göra den döde redo för patologen. Det syns, som sagt, om en person drabbats av hjärtinfarkt. Tumörer i en dissekerad hjärna är också synliga för blotta ögat.
För en utomstående kan jobbet verka mer än märkligt. Julia har inga problem med att beskriva hur man plockar ut tarmarna för att leta efter blödningar och tumörer. Det är en dag på jobbet även i bårhuset.
Ibland arbetade hon samtidigt med en kollega. Då kunde de sköta jobbet och till exempel prata om semesterplaner, hunden eller vad som helst.
– Man pratar om allt möjligt precis som i ett vanligt fikarum. Tumregeln är att aldrig nånsin prata om något som har med den avlidne personen att göra. Man ska tänka sig att personen hör vad man säger, säger Julia.
– Men vi kunde lyssna på radion och kom det en låt jag gillade kunde jag sjunga med. Det är viktigt att hitta det lättsamma och vardagliga också.
Är det ett känslosamt yrke?
– Ja, på sätt och vis. Själva obduktionen låter ju väldigt makaber. Det gick väldigt fort att vänja mig vid att det kändes som rutiningrepp.
– Ibland kunde vi få jobba med polis när anhöriga skulle komma och identifiera en död person. Och det kunde vara att kroppen var illa tilltygad, att personen dött våldsamt, kanske i en tågolycka. Ibland fanns det bara en arm att identifiera. Man fick kolla efter tatueringar, födelsemärken eller smycken för att identifiera. Det fanns inget annat.
– Sedan tar det när ett barn är inblandat. Då kommer det väldigt nära. Men om man har anhöriga med får man bita ihop och vara professionell. Anhöriga kan få bryta ihop men jag måste ha kontroll över situationen. De måste få ta farväl. Efteråt kan man ta ett par minuter till att bryta ihop lite grann men sedan får man ta sig ur det.
Julia är dock övertygad om att känslorna måste ut någonstans om man jobbar i dödens närhet. Hennes känsla är att hennes få kvinnliga kolleger var bättre på det än de manliga.
– Där tycker jag att man märker en stor skillnad i hur det hanterades. Män var lite mer ”äh, här kan man inte sitta och grina”.
Tuffa killar bleknade efterhand
Som ung tjej fick Julia också kämpa mot stereotypa gubbiga beteenden. Som begravningsentreprenören som vägrade kalla henne annat än ”lilla flickebarnet” och den stöddige unge polisen som behandlade henne som luft. Den stöddige polisen var där med anledning av en person som legat i vattnet länge.
Kroppen hade farit illa och när den stöddige polisen konfronterades med detta så bleknade han väsentligt men räddades av ett telefonsamtal som han gick ut ur rummet för att ta. 30 sekunder senare hördes ett skrik därifrån.
Julia hade glömt att säga till polismannen att det låg en död person som gjorts i ordning därinne.
Polismannen kom hur som helst inte tillbaka fler gånger.
Det var lite samma machotrall när läkarkandidaterna kom för att vara med också. Tuffa killar som höhöade först men som bleknade efterhand som Julia jobbade.
– Då fick jag säga till dom att ”Gå och sätt dig. Jag har inte tid att plocka upp dig från golvet om du svimmar”.
Kompisar och bekanta har allltid velat veta mer och ställt frågor om Julias jobb. Men det är inget hon dragit upp på fest eller en första dejt.
– Då sa jag bara att jag var undersköterska och jobbade på sjukhus. Man vill ju inte de ska tro att man är en knäppgök eller psykopat.
Erfarenheterna från bårhuset har hon tagit med sig i livet. Julia är av åsikten att döden borde synliggöras mer i vardagen. För vi kommer ju alla den vägen vandra. Hennes man vet hur hon vill ha sin begravning.
–Jag har tänkt att alla besökare ska få goodiebags, säger hon och förklarar att grejorna i ska vara sådant som hon plockat ihop från hemmet. Kanske en porslinstomte eller en bok. Saker som påminner om henne.
Det låter lite som att hon uppfunnit den bästa kombinationen av dödsstädning och festplanering.
Det finns ingen anledning att vänta
För fem år sedan lämnade hon bårhuset och började läsa till lärare.
– I samma veva som jag slutade förlorade vi tvillingbebisar som föddes för tidigt. De dog i min famn. Jag kände att jag orkar inte att möta sörjande anhöriga medan jag själv går runt i sorg.
Det hade varit lätt att fastna där men det blev ett passande ställe att att runda av det kapitlet i mitt liv, säger Julia.
– Jag hade tankar på att bli lärare när jag var yngre också och nu kunde jag ta tag i det. Nu har jag gjort mitt examensarbete och om allt inte går käpprätt åt skogen så har jag jobb efter sommaren. Jag är jättenöjd med livet som jag lever nu.
Högstadie- och gymnasieelevernas nya lärare i svenska och biologi har djupa kunskaper i anatomi.
Det har hon kunnat använda under praktiken för att fånga elevernas intresse.
– När jag stått inför klassen så har jag inte berättat att jag jobbat som obduktionstekniker utan jag har använt vad jag lärt mig för att berätta om anatomi. När man har jobbat med det så mycket så får man en djupare förståelse på en annan nivå. Det är väldigt effektivt sätt att fånga in eleverna på.
I svenska har hon jämfört hur olika epoker i litteraturen skildrat döden. Det är uppenbarligen ett ämne som Julia kan tala länge om. Fast hon är också noga med att man pejlar av stämningen först. Man kan aldrig veta vad andra varit med om på förhand.
– Jag uppmanar alltid alla att prata mer om döden och att testa saker de tycker är kul. Vill du bjuda ut någon, gör det. Vill du resa någonstans, gör det. Det finns ingen anledning att vänta på grejer, säger Julia.