Körde själv kistan med sin son till begravningen
Dennis Ström hade flyttat till Norrland för att bli fri från drogerna och bygga sig ett nytt liv i Härnösand. Han tyckte själv att tempot var behagligare där uppe även om han saknade sitt älskade IFK Göteborg och familjen i Gråbo.
– Han tyckte att det var mindre prestige, lugnare och att man umgicks på ett annat sätt, berättar hans mamma Anna.
Hennes äldsta barn Dennis hade tre lillasystrar och var, som alla människor, många olika saker. Anna beskriver honom som en känslig kille som inte snackade i onödan men som var rak och ärlig.
Dennis kunde vara ”brötig” i skolan men var en också en kille som tog hand om och skyddade sina systrar. Pojken hade spring i benen och känsla för boll. Dennis testade pingis, tennis, hockey, fotboll och innebandy.
Med åren gled Dennis fotbollsintresse över i supporterskap för ”blåvitt” men innebandyklubban höll han fast vid.
Så långt är berättelsen om Dennis som den om vilken ung svensk kille som helst. Men i högstadiet hände något. Dennis började hänga med äldre ”coola” kompisar och testa droger. Det var inte något missbruk utan mer när det var fest. Han testade fler och fler gånger. Vissa människor klarar det men Dennis var inte en av dem.
Anna berättar att hon och Dennis pappa pratade med sonen om det men att de inte förstod omfattningen förrän sent.
Ville ha råd om gardinerna
När Dennis var 25 testade han GHB.
– Då ringde han mig i ångest och panik. Jag hade ju haft mina aningar och pratat med honom om det. Nu hade han dåligt samvete för att han hade varit så dum. Då tog vi kontakt med socialen.
Larmet innebar att Dennis fick plats på ett behandlingshem i Kramfors och kunde börja om igen. På sommaren 2012 bodde Dennis i egen lägenhet i Härnösand, jobbade på en hyrbilsfirma och spelade innebandy med Härnösands IBK. Säsongen 2011/2012 stod Dennis Ström för fem mål och sex assist.
Dennis grämde sig lite om att han hade behövt ta studielån men han hade styrt upp sitt liv.
I den sista kontakten Anna hade med honom ville sonen ha lite inredningsråd. Dennis hade köpt gardiner och lät mamma få sista ordet om hur han skulle ha dem i lägenheten.
– Han sms:ade bilder på hur han hängt upp dem och frågade efter vilket alternativ som var bäst, säger Anna.
Dennis hade följt mammas råd. Men det fick Anna inte reda på förrän det värsta hade inträffat. Efter flera dagar, när varken Dennis jobb eller kompisar hört av honom, gick fastighetsägaren in i lägenheten. Dennis satt på golvet med ryggen mot sin nyinköpta soffa. Annas son hade ett par strumpor i handen.
TV:n stod på.
”Varför kör du inte honom själv”
Obduktionen skulle senare visa att Dennis dött av en anafylaktisk chock. Han var en av 15 personer i Sverige som gick samma öde till mötes efter att ha beställt och tagit det amfetaminliknande preparatet 5-it.
Inget av det här visste Anna när polisen knackade på hemma hos henne halv ett på natten.
– Allting blev ju upp och ner i hela livet. De ville att jag skulle ringa runt till alla syskonen och släktingar på en gång när de var där. Så att de inte skulle få reda på det på något annat sätt, säger Anna Ström.
Anna visste att Dennis hade velat bli kremerad. Nu fick hon fundera på var sonen skulle begravas. Tillsammans kom familjen fram till att Dennis skulle föras till sista vilan i Åsa, några mil från Göteborg, där hans farmor hade sitt sommarställe.
Ölmevalla kyrka ligger högt med utsikt över havet.
Anna kände att det skulle bli en bra plats för ceremonin men visste inte hur hon skulle få Dennis från Härnösand och dit.
Vaktmästaren i kyrkan, Janne, gjorde det enkelt för henne.
– Han sa: ”Varför kör du inte honom själv, du har väl körkort. Vad är vackrare än att bli körd av sin mamma?”
”Vi pratade om allt möjligt”
Anna blev först lite ställd eftersom hon antagit att begravningsbyråerna hade ensamrätt på allt kring ceremonin. Vaktmästaren fick henne att inse att det fanns en hel del som anhöriga kan göra.
– Jag tror inte många människor vet det. Vi bara lyfter på luren och ber någon annan ta hand om allt. Döden har blivit så klinisk för oss på något sätt.
När Anna väl insett att hon faktiskt fick köra hem sin pojke med B-körkort fick hon börja tänka på hur det skulle gå till. Hyrbilsfirman, där Dennis jobbat, hjälpte till med att hitta en lämplig bil. Det blev en niositsig Ford där sätena plockats ut.
Anna förklarar att hon ville ha en bil där hon kunde vara nära kistan hela tiden. Hon ville kunna prata med sin pojk.
Hon körde de drygt 80 milen till Härnösand tillsammans med sin bror, hämtade ut hyrbilen och övernattade på hotell.
Tidigt på morgonen fick hon hjälp med att lägga in Dennis kista i bilen. Hon hade lagt ner kudde, duntäcke, en dosa snus och lite kläder i kistan.
– Ifall han skulle bli kall och vilja ta på sig på vägen.
Anna köpte spännband på macken för att säkra kistan. Från Dennis lägenhet hade hon tagit en IFK Göteborg-flagga, hans innebandyklubba och en boll. De lade hon på locket. En sten som legat utanför hans port fick också följa med ner till kyrkogården på västkusten.
– Så att han fick lite Norrland med sig.
”Jag ville inte att det skulle ta slut”
Sedan satte Anna Ström sig bakom ratten för att köra hem Dennis. Hennes bror körde i en annan bil för det var viktigt att hon fick den här tiden själv med Dennis. De lyssnade på sportreferat och sonens favorit Roffe Ruff i bilstereon, pratade, grälade, skrattade och grät.
– Vi pratade om allt möjligt. Jag kommer ihåg att jag frågade:”varför gör du så här emot mig?”
Anna körde mjukt och försiktigt. Bollen trillade bara av locket en enda gång.
– Jag ville ju inte att det skulle ta slut. Det var en väldigt skön resa, det kändes som att jag hade honom kvar.
I Göteborg styrde Anna bilen mot ”Änglarnas” hemmaplan Ullevi, parkerade bilen och öppnade dörrarna.
– Sedan spelade jag IFK Göteborgs inmarschlåt, Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” i stereon och så grät jag. Det kändes bra.
I slutet av resan var Anna framme vid kyrkan och kistan placerades i kapellet. Anna och familjen besökte Dennis i kapellet varje dag fram till begravningen.
Idag, flera år senare, beskriver Anna sin resa som en del av sorgeprocessen. Hon är övertygad om att det finns något läkande i att själv ta hand om så mycket man kan av begravningen.
Att man konfronterar sorgen istället för att leja bor den till någon som inte känner den avlidne.
Henne hjälpte det i alla fall.
Anna berättar att Dennis fortfarande finns med henne. Hon blir ständigt påmind om avtryck som han satte i livet och minns med värme.
– Jag är glad att jag lärde känna honom, så tänker jag ofta.
P 4 Dokumentär var först med att berätta om Annas resa