Martina gjorde allt för att skydda sin lillebror – fann honom ändå död av överdos till slut
Martina var bara nio år och hennes lillebror Christian sex när de blev föräldralösa. Deras mamma gick bort i cancer och bara ett år senare dog deras pappa i en hjärtinfarkt. Redan tidigt blev Martina mer som en mamma än en storasyster till sin försynta och tystlåtna lillebror.
– När jag tänker tillbaka så hade min bror aldrig någon röst egentligen, medan jag tog mer plats. Han höll sig alltid lite bakom mig, som en skugga. Vi hamnade i en fosterfamilj och jag tog på mig rollen som en extramamma, berättar Martina.
För Martina fanns det ingen tid, eller utrymme för att sörja. Hon minns att hon stängde av känslorna och hon grät aldrig. Det var hennes sätt att hantera den utsatta situationen.
Det var min bror och jag mot världen
– Jag var överbeskyddande och livrädd för att förlora min lillebror. Jag nattade honom på kvällarna och gick in till honom om han hade mardrömmar. Vi blev extremt tajta. Vi förlorade dessutom kontakten med vår storebror som då var äldre och fick tag i en egen lägenhet längre bort. Det var min lillebror och jag mot världen.
Fostermamman var alkoholist och psykiskt sjuk och försökte ständigt trycka ner Martina med fula ord och hot.
– Hon provocerade mig oerhört mycket. Om jag var ledsen eller arg så skrattade hon hånfullt och jag flög på henne flera gånger och slog henne. Jag blev mer och mer utåtagerande och så klart handlade det mycket om inkapslad sorg och vrede. Jag slog sönder dörrar och porslin, det hände till och med att jag klappade till min bror, berättar hon.
När Christian var runt 14 år sökte han sig till fel umgänge som drack alkohol och tog droger. När han berättade att han provat röka hasch blev Martina rasande.
– Jag fick ett sånt utbrott och kände ett starkt hat mot min fostermamma och allt hon utsatt oss för. Där gick också startskottet till ett långt och starkt medberoende. Jag måste rädda honom till varje pris. Jag klarade inte av att någon behandlade honom illa, säger hon.
Eftersom Martina var så rädd att förlora sin bror berättade hon aldrig för någon vuxen om vad hennes bror höll på med. Hon var rädd att om hon berättat hade de kanske separerat dem från varandra.
Martina blev starkt medberoende
Christians drogberoende eskalerade snabbt. När han var 17 år hade han börjat med heroin. Då hade Martina skaffat en egen lägenhet och han bodde hos henne i perioder.
– Den här tiden är som en enda stor gröt. Jag gick djupare in i ett sjukligt medberoende och skulle gör allt för att få honom att sluta. Jag såg honom ta heroin i mitt kök, han tände av hos mig och jag tänkte att det var bättre att han gjorde det i vårat hem. Alla mina gränser och min moral flyttades hela tiden. Ibland lånade han pengar av mig och ibland snodde han dem från mig, berättar hon.
Martinas rädsla för att Christian skulle dö gav henne ångest och hon själv hade svårt att fungera.
– Sedan jag fick reda på om hans missbruk levde jag i skräck, att en dag hitta honom död. Han lurade i mig att han hade sprutfobi till exempel, för att lugna mig. Men det var bara lögner och manipulation så klart, säger hon.
När de inte längre delade bostad ringde Martina sin bror ett 20-tal gånger om dagen, för att ta reda på hur han mådde, vad han hade tagit och vilket humör han var på. Hela hennes kropp larmade om han inte svarade och hon minns inte ens hur många gånger hon ringde sjukhus och polisstationer för att fråga efter honom.
Min bror hade så mycket smärta inom sig som han tryckte ner
– Jag var i konstant stress och planerade hans begravning fast han inte var död. Samtidigt klarade jag inte av tanken på att förlora honom.
– Än idag får jag kalla kårar när jag tänker på hur han förändrades när han var drogpåverkad och fick så kalla och känslolösa ögon, den snälla fina brorsan försvann med drogerna. Han hade så mycket smärta inom sig som han tryckte ner och det var som om han reste upp en mur när jag försökte prata, säger Martina.
Det hände att hon hittade honom avsvimmad på badrumsgolvet och hon var säker på att han nu var död, alla dessa gånger satte djupa spår i henne. Christian försökte ta tag i sitt missbruk men de fungerade inte hela vägen, men när han dömdes för misshandel och fick kontraktsvård på ett behandlingshem väcktes ett hopp hos Martina.
– Han skickade ett brev till mig med sinnesrobönen och verkade tagga på livet. Efter att han avtjänat sitt straff fick han ordning på sitt liv, började jobba och träna.
Martinas bror försökte ta sitt liv
– Men så tog han ett återfall och förlorade allt han byggt upp. Så höll det på. Gång på gång. Då gav också Socialtjänsten upp hoppet om honom.
När Christians dåvarande flickvän oväntat avled blev han aldrig sig själv igen. Smärtan han hade inom sig definierade hela hans liv från den dagen.
– Han sa att det vilade en förbannelse över honom. Flera gånger försökte han ta sitt liv men lyckades inte. ”Alla andra dör men jag lyckas inte ens med det”, sa han till mig.
2014 tog Christian en överdos som gav honom men för livet. Han hade legat medvetslös i ett dygn i samma ställning och vissa muskler i kroppen hade förtvinat. Han hade även fått akut njursvikt.
– När jag såg honom sitta i rullstolen blev jag förtvivlad. Jag åkte dit dagligen för att försöka peppa honom, men jag orkade inte så mycket. Jag hade själv fyra månader tidigare fått en hjärnblödning och gick i princip från min egen sjukhussäng till hans. Vid den här tiden hade jag två småbarn, så jag orkade inte. Jag var nära på att ge upp helt, säger Martina.
Christian gjorde försök att ändra livet
Christian gjorde ett nytt försök till att välja livet. Han fick en ny lägenhet och skaffade ett instagramkonto med namnet ”chrisbacktolife”. Han sa att han ville hitta motivationen att ändra sitt liv från missbruk till livslust, att det var nu eller aldrig.
– Jag hade börjat föreläsa om vår historia om vår uppväxt i ett dysfunktionellt fosterhem och han blev inspirerad av att det fanns människor som ville höra om vår livsresa. Eftersom jag hade mina barn att fokusera på fick jag och Christian för första gången i livet en normal syskonrelation och jag kunde släppa på mitt osunda kontrollbehov, berättar Martina.
Efter ett kortare fängelsestraff 2016 ville Christian göra en nystart. Han flyttade in hos Martina med sina få tillhörigheter.
Martina fann lillebror död
– Jag tänkte att vi gör ett sista försök. Den perioden som följde var en fin tid. Vi hade ärliga samtal och många skratt och pratade om att starta en podd ihop. Vi kunde driva med varandra och skrattade åt alla galna saker vi varit med om. Vi kom varandra så nära och han var på väg mot någonting bra. Han skickade ett sms där det stod att han inte ens var sugen på droger längre, minns Martina.
Den femte april 2017 åkte Martina hem till honom. Han hade fyllt 38 år dagen innan men inte svarat på samtal eller meddelanden. Martina grät hela vägen, hon visste vad hon skulle möta.
– Jag ringde på och tittade in i brevinkastet och såg hans skor. Inne i hallen stod hans kryckor, som han aldrig gick utan. Mitt hjärta bultade helt vansinnigt. Han låg i soffan och såg direkt att han inte levde. Min mobil hade dött så jag rusade runt och bankade på grannars dörrar och någon ringde efter ambulans. Sen var det bara kaos omkring mig och jag kommer aldrig glömma mitt skrik, innan jag blev körd av polisen till psykakuten, berättar Martina och hennes röst spricker.
Månaderna som följde var kaosartade
Mardrömmen hon fasat för i så många år på blev till sist sann. Martinas lillebror var död, han blev bara 38 år gammal.
Månaderna efter Christians död var ett enda kaos. Martina hade mardrömmar och tappade minnet. Ångesten var konstant närvarande och hon var förbannad på sin bror, på sin fosterfamilj som hade tryckt ner deras självkänsla och hon var förbannad på samhället. Men Martina gav inte upp, hon kämpade på och all den styrka hon byggt upp under åren hjälpte henne att gå vidare.
Tre veckor efter Christians död höll hon en föreläsning i hans minne. Att dela med sig av hennes öde hjälpte henne i sorgearbetet.
– När jag gifte mig med min man för tre år sedan hade jag till en början tänkt ha små bilder på mina föräldrar och Christian inuti blombuketten. Men sen kände jag att nej, det här är min dag, det var min tur att få må bra, berättar hon.
Det har gått fem år. I dag går sorgen hand i hand med glädjen och Martina fastnar inte i det mörka.
– Jag är lycklig men ibland mår jag inte jättebra. Men jag har en förmåga att se saker positivt. Jag är en överlevare. Och jag känner att lillebror finns här någonstans. Jag kan höra honom säga: ”Vafan syrran, äntligen fokuserar du på dig själv”.
Martina Ekstrand
Ålder: 45 år
Familj: Man och två döttrar
Yrke: Föreläsare och butikssäljare
