Baibas man dog plötsligt när hon väntade deras tredje barn
– Det kan jag fortfarande gråta över, att de aldrig fick ha en riktig relation med sin pappa, säger hon.
Att komma hem till Baiba Åkerlind, 45, är som att stiga in i en helt annan tid. Det vita huset var en gång i tiden bensinmack och i dag ser köket ut som en amerikansk diner från 50-talet. I ett hörn står en jukebox, här finns flipperspel och en liten scen för livemusik. Och häftigast av allt – en buss är inbyggd i huset.
Baiba älskar sitt hus och för två år sedan medverkade hon i SVT:s program Vem bor här. Men det fanns en tid då hon knappt visste om hon skulle kunna klara av att bo kvar.
För det var också i det här huset hon för sista gången såg sin man Anders vid liv.
– Den första tiden efter att han hade dött kändes huset så stort och ensamt. Det var faktiskt läskigt att bo där ensam med barnen, säger hon.
Möttes på färja mellan Sverige och Lettland
Totalt fick Baiba och Anders sex år tillsammans. De träffades på en färja 2004 – hon 28 år gammal och han 42 – när Baiba var på väg från hemlandet Lettland för att hälsa på vänner i Sverige. De sjöng karaoke på kvällen och bytte nummer innan det var dags att stiga av färjan, men mer var det inte då.
– Varför skulle en svensk kille vara intresserad av mig, minns jag att tänkte. Men vi började chatta och under första halvan av 2005 åkte vi fram och tillbaka mellan Lettland och Sverige för att träffas.
Sommaren det året tillbringade Baiba i Sverige hos Anders, som drev kafé och MC-butik ute på landsbygden mellan Västerås och Enköping.
– Anders var en rockkille och klädde sig i skinnkläder. Han körde en Cadillac och var väldigt olik de män man träffade hemma i Lettland. Men han var också en otroligt snäll person.
Den sommaren blev Baiba gravid. Under hösten fortsatte paret sitt distansförhållande i takt med att Baibas mage växte. Till sist beslutade de sig för att gifta sig och i början av 2006 bytte de ringar i Las Vegas. Baiba lämnade sitt jobb och sin familj i Lettland för att flytta in hos Anders på heltid och i april samma år föddes sonen Aaron. Det var en dramatisk och utdragen förlossning som närapå kostade Baiba livet, men till slut kom Aaron ut med hjälp av kejsarsnitt.
Träffade aldrig sin tredje son
Två och ett halvt år senare, i september 2008, föddes parets andra barn Edvard efter en 50 timmar lång förlossning.
– För Anders, som hade fyllt 45 då, var det lite mycket att ta in med två så dramatiska förlossningar. Så han sa att det här får vara det sista barnet, och det trodde vi båda att det skulle bli också. Men 2010 blev jag gravid igen. Vi blev chockade, men det var ändå så välkommet.
Både Baiba och Anders såg fram emot att få välkomna sitt tredje barn till världen. En kväll när Baiba var gravid i åttonde månaden satt de ner och pratade om namn. De bestämde att pojken i magen skulle få heta Allan. Ingen av dem kunde då föreställa sig att bara några dagar senare skulle Anders vara död, utan att ha träffat sin tredje son.
På morgonen den 11 februari 2011 kände sig Baiba trött och tyngd av graviditeten. De bestämde att hon skulle få vila några timmar medan Anders tog barnen till förskolan. Sedan skulle de ses nere i köket och äta frukost tillsammans. Men när Baiba kom ner från sovrummet efter sin tupplur såg hon Anders sitta framför datorn.
Hon reagerade genast på att något var fel.
– Han andades konstigt. Senare fick jag veta att han hade fått en kraftig hjärnblödning, men det förstod jag inte alls då. Det fanns hjärtproblem i hans släkt så jag tänkte att det kanske var något sånt, men jag trodde aldrig att det var så allvarligt som det var. Sedan kom ambulansen och tog honom med sig.
Blev hjärndöd efter hjärnblödningen
På sjukhuset i Västerås såg Baiba hur personalen tog av Anders hans ringar och andra tillhörigheter. Men inte förrän hon fick veta att han skulle flyttas till Uppsala och att hon borde ringa hans släktingar, förstod hon att något var riktigt fel.
– Jag sov över på sjukhuset i Uppsala och nästa dag, när hans föräldrar och systrar också hade kommit dit, berättade läkarna att han hade fått en hjärnblödning som var så kraftig att han nu var helt hjärndöd och att det inte gick att rädda honom. De frågade hur vi såg på att koppla bort maskinerna och donera hans organ. Vi stod alla samlade runt honom och mitt i chocken kändes det fint att pojkarna också fick vara med och säga hej då fast de var så små.
Omtumlad återvände Baiba hem till huset som var så präglat av Anders. Bilintresset och raggarkulturen som varit hans stora passioner i livet satt kvar i väggarna. Allting fanns kvar precis som han hade lämnat det – frukosten på matbordet, pennorna på skrivbordet och kläderna i garderoben. Baiba säger att hon knappt har några minnen av den första tiden efter Anders död.
– Det är fortfarande en blackout. Jag minns mest att jag på något sätt kände mig övergiven och besviken. Jag har ju lämnat allt och kommit till Sverige för hans skull och så händer det här. Men mest försökte jag fokusera på att barnet i magen måste stanna kvar där inne tills efter begravningen. Jag kände att jag måste få det avslutet och sen är bebisen välkommen efter det.
Födde sin son utan maken vid sin sida
Baiba fick mycket hjälp den första tiden. En präst kom hem till henne, hon fick samtal från en kurator och förskolan ställde upp. Också familj och vänner fanns där både känslomässigt och praktiskt. Själv la Baiba all sin energi på barnen – Aaron som ännu inte hade hunnit fylla fem och Edvard som var två och ett halvt.
– Vi pratade mycket om det som hade hänt och jag var ärlig med att deras pappa inte skulle komma tillbaka. Allt mitt fokus var på dem. De hade förlorat en förälder, det fanns inte utrymme för mig att sörja och tycka synd om mig själv. De skulle inte känna att de hade förlorat mig också. Mitt sorgearbete blev framflyttat.
Två veckor efter hans död begravdes Anders. I den fullsatta kyrkan spelades rock'n'roll-musik och hela byn slöt upp för att ta ett sista farväl. Längst fram satt Baiba med Anders familj.
– Det måste ha sett fruktansvärt ut, för där satt jag med två små barn och ett i magen och hade förlorat min man. Jag hade inget jobb och visste ingenting om framtiden.
Jag tyckte så synd om Anders som förlorade sitt liv
Efter ytterligare tre veckor befann sig Baiba inne på förlossningsavdelningen. Med tanke på de två tidigare förlossningarna var hon lite orolig för hur det skulle gå. Men den här gången gick allt snabbt och enkelt. Hon hade med sig en väninna som stöd och personalen i förlossningssalen var införstådda med hennes situation.
– I efterhand har jag tänkt att det var meant to be att Allan skulle komma till oss. Han var helt perfekt och jag var väldigt lycklig i det ögonblicket. Hans bröder väntade ivrigt hemma och visade honom kärlek från första stund. Anders lämnade något väldigt fint efter sig.
Bearbetade sorgen i en sorgegrupp
Samtidigt är Baiba ärlig med att det var oerhört tufft att som ensamstående mamma ta hand om tre små barn och samtidigt vara i stor sorg. Två månader efter Anders död började Baiba besöka en sorgegrupp, där hon fick träffa andra kvinnor och män som också hade förlorat en partner i ganska ung ålder. Där fick hon utlopp för alla de känslor hon ihärdigt försökte lägga locket på inför barnen.
– Jag började inse vad jag faktiskt hade varit med om. Jag funderade mycket på hur det kunde bli så här, vi som hade så många drömmar och så mycket att se fram emot. Så många ord vi hade sagt till varandra, men som nu inte betydde någonting. Vi hade bara fått sex år tillsammans, vi var kära och lyckliga och att allt det bara togs ifrån mig på några få timmar var så svårt att förstå. Allt tog bara slut utan förvarning.
Förutom sin egen förlust sörjde Baiba också allt det som Anders aldrig skulle få uppleva.
– Jag tyckte så synd om Anders som förlorade sitt liv. Allt han inte skulle få uppleva med barnen.
Allra värst var ändå att barnen hade förlorat sin pappa.
– Det kan jag fortfarande gråta över, att de aldrig fick ha en riktig relation med sin pappa. Samtidigt är det nästan magiskt ibland hur jag ser att barnen – trots att de inte har växt upp med Anders – visar egenskaper som var så typiska för honom. Som när de spelar gitarr med tungan utanför munnen – precis så gjorde alltid Anders. Jag blir påmind om honom hela tiden.
Har kommit på fötter igen efter makens död
Vissa dagar kändes det som om Baiba inte skulle klara av att gå upp ur sängen. Ändå kämpade hon vidare för barnens skull och så småningom återgick hon till sina studier. Även om vänner och bekanta hjälpte till, är Baiba kritisk till att hon inte fick mer hjälp från samhället.
– Jag minns att jag gick till BVC med Allan och sa att jag är utmattad och helt slut, jag behöver hjälp. De tyckte att jag verkade klara mig bra eftersom mina barn var glada och mätta. Det är ju galet – ska man behöva slänga ut barnen genom fönstret för att få hjälp?
Ett ljus i mörkret under den här tiden var att Baiba och Anders inte hade bråkat eller tjafsat om något, utan att de hade en kärleksfull stämning mellan sig när han gick bort. Det har tröstat Baiba i hennes svåraste stunder.
– Tänk om vi hade varit arga och osams när det hände? Då hade jag, som är en analyserande och grubblande person, nog tänkt att vårt bråk hade bidragit till att han dog. I dag är det extremt viktigt för mig att vara sams med mina nära och kära. Jag går aldrig och lägger mig mitt i ett bråk. Jag lever i nuet och i bakhuvudet finns alltid en tanke: om morgondagen inte kommer, vad lämnar jag efter mig?
Vi sörjer honom, men vi känner att han finns kvar hos oss. Han har inte övergivit oss
Nu har det gått elva år sedan Anders gick bort. Baiba har kommit på fötter igen – hon har ett bra jobb på en skola inne i Västerås, hon har träffat kärleken igen i sambon Johnny och det vita huset har åter blivit en samlingsplats fylld av musik och umgänge. Men även om hon i dag mår bra och är lycklig, finns ett stråk av sorg alltid kvar över det som aldrig blev av.
– Jag saknar hans utstrålning, hans härliga skratt och de stora drömmarna han hade. För Anders var ingenting omöjligt – vill man ha en inbyggd buss i huset så fixar man det. Han var väldigt osvensk på det sättet.
Nye sambon älskas av barnen
Samtidigt ser Baiba till att minnet av Anders ständigt är närvarande i familjen.
– Vi fortsätter att prata om honom. Vi firar hans födelsedag och minns honom varje år den 11 februari. Vi åker till hans grav tillsammans. Alla barn har hans bild inne på sitt rum och Allan, som aldrig har träffat honom, är nästan den som pratar om honom mest. Vi sörjer honom, men vi känner att han finns kvar hos oss. Han har inte övergivit oss.
Även Baibas nya sambo Johnny pratar gärna om Anders. De två kände också varandra och Baiba är glad att de alla kan prata så öppet och att barnen har tagit Johnny till sig.
– Man kan aldrig tvinga sina barn att älska den personen man har valt att släppa in i sitt liv, men mina barn älskar Johnny och det känns väldigt fint. Och jag tror att det är ganska häftigt för Johnny att vara så uppskattad.
Baiba vill gärna att hennes historia ska ingjuta hopp i andra som befinner sig i en liknande situation. Hon vill visa att det går att resa sig igen trots att det i stunden känns totalt tröstlöst.
– Jag minns att jag tänkte att det inte finns en chans att jag någonsin skulle bli lycklig igen. Men jag kom ut på andra sidan och nu uppskattar jag allt jag får så mycket mer. Därför har jag också en positiv inställning till det mesta. Så länge vi är friska och har mat på bordet – vad fasiken finns det att klaga på då? Till andra som är en hemsk situation just nu vill jag säga: Det finns en framtid, det finns hopp.