Karin, 33 år, förlorade sin man Peter i svår cancer
Karin Hägglund och hennes elva år äldre man Peter hade varit tillsammans i tio år och stod inför nästa fas i livet – familjebildning – när beskedet kom som en blixt från en klar himmel. Han hade drabbats av cancer i urinblåsan.
Karin såg Peter dra sitt sista andetag - se hennes berättelse i videon här:
Till en början fanns gott hopp om bot och paret fortsatte att leva ett aktivt liv – sjukdomen skulle inte få ta överhanden. Döden kändes avlägsen.
Jag tänkte aldrig tanken att Peter skulle dö, han var bara drygt fyrtio. Det handlade mer om vad vi kunde göra för att han skulle bli frisk och hur vi skulle leva vårt liv.
– Jag tänkte aldrig tanken att Peter skulle dö, han var bara drygt fyrtio. Det handlade mer om vad vi kunde göra för att han skulle bli frisk och hur vi skulle leva vårt liv. Vårt mantra var att fortsätta göra det vi älskar i vardagen och ta vara på tiden, säger Karin, som fram till dess hade haft en tillit till att man kan styra och planera sitt liv.
Men trots alla goda föresatser och övertygelsen om att det skulle gå bra kom cancern tillbaka. Och då var prognosen betydligt sämre. Peter gavs 40 procent chans att överleva.
– Det blev en stor skillnad. Peters behandlingar var tuffare, han mådde sämre. Men vi kämpade på så gott det gick. Vi hade träffats genom karaten och att fortsätta träna blev viktigt. Jag var elitidrottare då och fortsatte tävla för landslaget under hela hans sjukdomstid. Vi började också planera vårt bröllop, det blev ett positivt mål och en hyllning till livet och kärleken, säger Karin, som trots makens dåliga prognos höll tankarna på döden ifrån sig.
Rädd att prata om döden
– Jag tänkte att många ju lever med kronisk cancer, jag vägrade tro att han skulle dö. Så när hans läkare berättade att slutet var nära var jag inte alls beredd. De sista veckorna var som en mörk tunnel. Jag var jätterädd att prata om döden, för då skulle det bli verkligt…
Karin berättar att det var hennes bror Martin som uppmuntrade henne att börja skriva ner sina tankar och känslor, för att försöka förstå vad som hade hänt och vad hon gick igenom. Han var ett stort stöd under både sorg- och skrivprocessen.
I texterna, som med tiden växte fram och blev till en bok, beskriver hon med smärtsam skärpa Peters sista tid och det tunga sorgeåret efter hans död.
Jag vägrade tro att en 44-åring kan dö
Det var när Peter hamnade på Stockholms sjukhem i början av februari 2014 som verkligheten kom ikapp henne. Vården var nu endast palliativ. Men fortfarande hade hon svårt att ta in att hon skulle förlora sin man – och vad det skulle innebära.
– Peter var själv inte rädd att tala om döden och försökte leva fullt ut fram till den dag han dog. Kort innan han gick bort var han uppe och gick och på Alla hjärtans dag önskade han att få vara vaken och närvarande. Det blev en fin dag som jag alltid kommer att bära med mig, säger Karin med ett leende.
När slutet närmade sig blev dagboksanteckningarna frekventare. På Alla hjärtans dag skrev Karin om glädjen över att de fortfarande var tillsammans. Men också om den smärtsamma insikten om det som komma skulle, som hon förmedlade till Peter.
Det fanns en utväg – jag kunde ta mitt liv
”Jag vill ta tillvara på tiden nu och njuta av dig medan du är här. Jag kommer att sakna dig massor. Jag är inte rädd att leva själv. Jag är rädd för att leva utan dig. Jag älskar dig.”
16 februari 2014: Den sista dagen
– Jag vaknade tidigt på morgonen och kollade att Peter andades, så som jag brukade göra varje morgon. Sedan somnade jag om. När jag vaknade igen andades han med korta, snabba andetag och jag förstod att det snart skulle vara över. Jag låg tätt vid hans sida, lekte med håren på bröstkorgen och viskade att jag älskade honom. En inandning och strax före tio var han borta. Jag hade föreställt mig ögonblicket som ett urvrål av smärta och sorg. Men i stället var jag tyst och stilla. Jag låg kvar vid Peters sida. En stor tomhet bredde ut sig i bröstet… att vara nära någon som tar sitt sista andetag förändrade mitt liv, berättar Karin, som ville sitta kvar och prata med honom och inte släppa taget riktigt än.
– Jag behövde ta in vad som hänt. I efterhand är jag glad att jag inte bara rusade ut, att jag vågade stanna upp där och då. Men någonstans där kom också skulden smygande. Om jag inte hade somnat om skulle vi haft mera tid tillsammans.
19 februari 2014: Begravningsplaner och skuldkänslor
Under de första veckorna tog praktikaliteterna kring begravningen mycket tid, vilket höll Karin sysselsatt. Hon gick in för att klara av det som Peter bett henne om; musiken, talen, stämningen. Samtidigt översköljdes hon av skuldkänslor. Det var varken första eller sista gången hon fastnade i mörka tankar kring ”om jag bara”. Om jag bara hade varit på sjukhuset ännu oftare, om jag bara hade sett till att Peter kom till läkare tidigare. Intellektuellt förstod hon att ingen människa kan se in i framtiden. Det är lätt att vara efterklok och tro att man kan påverka ett skeende.
– När jag började hos min psykolog, som jag gått hos under den här perioden och fick frågan hur jag kände inför det som drabbat mig svarade jag direkt att ”det är ju Peter som dött, det är inte mig det är synd om!” I slutet av den sessionen sa min psykolog till mig ”det är okej att krypa in i offerkofta en stund, jag vet att du inte kommer att stanna där, Karin.” Och stundtals gjorde jag det, med vetskap om att det är okej att känna så. Men jag visste redan då att jag inte ville bli bitter, att jag skulle kämpa.
22 februari 2014: Sjukskriven
Sorg är ingen sjukdom, utan naturligt när en älskad närstående dött. Men för att hon skulle få vara hemma en längre period skrev läkaren i intyget att Karin var deprimerad. Så att hon skulle få tid att läka.
– Under de här första veckorna hade jag svårt att vara ensam och kände ofta ett tryck över bröstet. Men jag försökte andas och tänka att jag tar en dag i taget. Jag sov dåligt och ryckigt och senare fick jag insomningstabletter. Ingenting blir lättare av att inte få sova, konstaterar hon.
10 mars 2014: Begravningen
– Det blev en väldigt fin begravning. Precis som jag hade planerat och Peter önskat. Dagen efter åkte jag och min bror till Kanarieöarna. Då först kom sorgen ikapp mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det gjorde ont att se andra gå vidare med sina liv. Jag tyckte det var fruktansvärt orättvist och skuldkänslorna gnagde. Jag kände mig arg och bestulen på min framtid. Vår framtid. Samtidigt kändes det som att jag svek Peter om jag skrattade och för ett ögonblick mådde bra, säger Karin som i sina anteckningar skrev; ”Jag läser om andras öden för att förstå mig själv och livets grymhet. Att det här inte är riktat mot mig personligen. Att uppleva sorg är en del av att vara människa.”
– I efterhand vet man exakt vad man borde ha gjort. Men inget jag hade gjort hade räddat Peter från att dö. Det jag ville var att det inte skulle ha hänt alls, säger Karin.
5 augusti 2014: Askan sprids
Även om smärtan och saknaden stundtals var outhärdlig blev spridningen av Peters aska ännu ett avslut och ytterligare ett steg framåt. Karin hade satt upp målet att överleva i alla fall ett år. Hon skrev till sig själv, ”försök hitta det som ger mening och energi och se var du hamnar, men ge det lite tid. Du har ett val. Du kan ta ditt liv. Till Peters årsdag, ett år. Prova. Ta en dag i taget. Andas.”
Augusti-september
Mot slutet av sommaren tog Karin beslutet att lämna sin och Peters gemensamma bostad med alla minnen och börja om i en ny lägenhet. I augusti blev hon förälskad i en ljus och rymlig tvåa i centrala Stockholm och slog till. Hon var sjukskriven i sammanlagt ett halvår då hon även var utmattad och behövde lugn och ro för att orka.
– Så småningom började jag träna igen och tog upp karaten. Det hjälpte mig att för en stund skingra tankarna och få igång kroppen och endorfinerna. Jag märkte att jag, när jag tränade, kunde vara fokuserad på det jag gjorde här och nu i stället för att älta det som hänt. Det blev en frizon. Ljuset återvände.
Vägen tillbaka – och reflektioner
Karin drar handen genom håret och skickar ett glittrande leende mot sonen Emil som förnöjsamt roar sig själv med ett babygym. För ett halvår sedan blev hon mamma på egen hand. Att få barn kändes viktigt och med Emil har kärleken invaderat och fyllt hennes hjärta till bredden.
Det är ju Peter som dött, det är inte mig det är synd om
I dag är skuldkänslorna och ångesten hon kämpade med när Peter dött borta. Hon sörjer inte längre.
– Jag tror att skuldkänslorna och ångesten var ett sätt att försöka hålla smärtan borta. Jag förstod rationellt att jag inte borde känna skuld, men i stället för att banna mig själv valde jag att släppa fram alla känslor, även de mest smärtsamma. Det var ett aktivt och viktigt beslut. Ja, tillvaron var en berg-och-dalbana, där jag ena dagen mådde okej och nästa föll ner i ett svart hål, säger Karin, som klamrade sig fast vid tanken på att det fanns en utväg ur mardrömmen. Hon kunde ta sitt liv om det blev alltför tungt.
– Det fungerade som en slags tröst. Det var i alla fall något som jag kunde kontrollera i en tillvaro där allt annat var bortom min kontroll. Jag tror att kontrollförlusten har varit bland det allra svåraste att hantera.
Man talar ofta om acceptans och Karin menar att hon vägrade att acceptera att en 44-åring kan dö i cancer. Däremot växte sig med tiden känslan att hon har ett liv som ska levas starkare; att hon inte behöver sluta att leva för att Peter dog, att acceptans i sorg handlar om att förstå vad det betyder i ens eget liv att personen inte längre lever.
Sorgen har många nyanser och handlar i Karins fall också om sorgen över det som aldrig blev.
Det här är Karin!
Namn: Karin Hägglund.
Ålder: 39 år.
Familj: Sonen Emil, 6 månader.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Gör: Folkhälsovetare, jobbar i dag med ett forskningsprojekt om hållbart ledarskap. Föreläsare och författare.
Aktuell: Med boken Så skilde döden oss åt, mardrömmen cancer mitt i livet.
– Vi planerade vår framtid, att vi skulle få barn och bli gamla ihop. Nu blev det inte så. Sorglösheten jag hade innan, känslan av att allt ordnar sig, är för alltid borta. Jag har lärt mig att livet är ändligt. Och även om jag självklart önskar att jag hade sluppit gå igenom detta så kan jag i dag uppskatta att ha kvar den här påminnelsen om livets skörhet. Det gör att jag känner mer och starkare. Jag väntar inte på ”sedan”, utan det är här och nu som gäller. Jag upplever att jag har blivit modigare och vågar mer, att jag fått en skärpa jag inte vill vara utan, trots att jag kan känna mig rädd. Jag är glad över att jag inte sprang ifrån smärtan när det var som jobbigast.