Kärleksparet Malin och André: ”I sorgen över barnen vi förlorat fann vi varandra”

Jag har en dröm som ej kommer bli sann. Jag ville se dig växa, ville se dig bli en man. Vi skulle läsa böcker, vi skulle spela boll. Men nu sitter jag här och gråter som ett såll …”

15-åriga Thyras unga, sköra stämma ljuder genom huset när mamma Malin spelar upp sången Till minne av min lillebror Olle som Thyra spelat in tillsammans med sin pappa.

I det här hemmet är Olle alltid närvarande, trots att han inte längre finns hos familjen.

– Sorgen går aldrig över, men man lär sig att leva med den och vi håller de döda barnens minne vid liv, säger Olles mamma Malin.

På varsin sida av hennes och maken Andrés dubbelsäng står ett inramat fotografi. Bilden på sängbordet bredvid André föreställer sonen Alexander. På Malins sida finns bilder av lille Olle. De är barnen som för alltid lämnat ett tomrum i sina familjers liv. Pojkarna, som aldrig träffat varandra, blev bara knappt elva respektive två och ett halvt år.

I sorgen efter sina barn förenades Malin Israelsson och André Lidman som nu varit ett par i snart sex år. Nyligen stod deras gemensamma hem färdigt, ett hus som André byggt själv i byn Myckle, utanför Skellefteå, till sin stora familj. Den består av hans barn Matilda, 7 år, Viktor, 17, och 22-årige Daniel (som har flyttat hemifrån) samt Malins barn Thyra, 15, och Thor, 8.

Allt började med illamående och huvudvärk

André är pitebon som hamnade i Västerbotten för kärlekens skull. Han var 23 år när han blev pappa. Det var då Alexander föddes. Pojken som var så glad, rolig och godhjärtad att man pratade om hans fina kamratskap på varje utvecklingssamtal.

– Alexander kunde både leka med skolans tuffingar och med dem som var utanför. Han var vän med alla och såg han någon som verkade ensam gick han fram till det barnet. Det var en väldigt fin egenskap hos Alle, säger André och ögonen blir blanka när han lågmält berättar om sin förstfödde son som han miste två dagar före hans elvaårsdag.

Allt började med illamående och huvudvärk under påsken 2009. Magsjuka, trodde familjen. Alexander såg fram emot en fjällresa som han skulle åka på med sin mamma och syskonen. Vid den här tiden hade André och mamman separerat.

Svårupptäckt tumör i hjärnan

När det var dags att åka hade Alexander börjat må lite bättre så han följde med till Tärnaby, men orkade inte annat än att ligga och vila. Sjukstugan i byn hittade inget fel på pojken och rådde Alexander att åka till hemsjukhuset i Skellefteå.

relationerVår son låg död i sängen – Sixten drabbades av SUDC

– Där upptäcktes ett högt tryck i Alexanders huvud och han förflyttades akut till Umeå universitetssjukhus. Det var en chock för oss alla och ganska länge pratade läkarna om att Alexander troligen drabbats av ett elakt virus.

Via ett dränage leddes vätskan ut ur hjärnan, för att lätta på trycket. När Alexander tre månader senare flyttades till Astrid Lindgrens barnsjukhus blev han så dålig att han sövdes ner, och ett vävnadsprov visade att pojken drabbats av hjärncancer. Tumören var svårupptäckt eftersom den spridit sig som ett spindelnät.

– Alexander behandlades med cytostatika och trycket i huvudet minskade. När Alexander väcktes upp från narkosen var han inte kontaktbar och kunde inte röra sig. Det var otroligt jobbigt att se. Han andades via ett rör i halsen. När han så småningom kunde blinka och röra ett finger bad vi honom blinka för ja och nej, och på så vis kunde vi kommunicera. Sedan kunde han skriva på ett tangentbord, berättar André.

Hoppet släcktes – cancern skulle ta hans liv

Alexander blev sakta bättre och förflyttades till hemsjukhuset. När han fick två dagars hempermis ingav det hopp hos André. Men sedan vände det återigen till det sämre och nu gick det snabbt. Alexander drabbades av tuffa krampanfall och efter sex månaders sjukdom fick André det ofattbara beskedet att inget mer fanns att göra för hans son.

– Dagen efter det somnade Alexander in. Jag, hans lillebror Daniel och deras mamma låg i sängen och höll om honom. Det var en obeskrivlig smärta jag aldrig upplevt tidigare.

André visar bilder på en busig Alexander som skojar med lillebror som han var så tajt med och klasskortet som blev det sista. I dag skulle Alexander ha varit 24 år och André funderar ibland på vilka livsvägar sonen skulle ha valt om han fått fortsätta att leva.

Det började med urinvägsinfektion

Även Malin slås ofta av samma tankar, när hon träffar familjer med barn som är födda samma år som hennes Olle. Hon fick bara behålla sin son i två och ett halvt år, men han gjorde ett djupt avtryck i hennes och storasyster Thyras liv.

Malin visar bilder på pojken med stora blå ögon och ljusblont hår.

– Han var ett tryggt, lillgammalt barn med en stark egen vilja. Olle hade ett stort ordförråd och pratade mycket. Han visste vad han ville och var inte rädd för att visa det. Han hade mycket energi och bus i sig, ler Malin.

Storasyster Thyra var tre år när hon fick en älskad lillebror och syskonen kom att stå varandra väldigt nära. Men när Olle var ett och ett halvt år fick han feber och kissade blod. På lasarettet konstaterades att pojken drabbats av urinvägsinfektion, en ovanlig åkomma hos smågrabbar. Olle fick antibiotika och blev bra.

Men besvären kom tillbaka. Kanske hade Olle en missbildning i urinröret, ett veck som enkelt kunde rätas ut genom en operation? När röntgen visade att urinvägarna såg normala ut trodde doktorn att Olle drabbats av förstoppning.

Ovanlig tumör i urinblåsan

Malin glömmer aldrig den där kvällen när hon och Olles pappa var på en stor näringslivsgala och Malins föräldrar var barnvakt.

– Mamma ringde mig och sa att Olle hade så ont att han bara skrek. Vi åkte hem direkt och tog Olle till sjukhuset, det var fruktansvärt att se ens barn lida så mycket när man inget kan göra för att lindra det onda.

Det var inte förstoppning, när Olle blev inlagd och undersöktes grundligare fann man en sex centimeter stor cancertumör i urinblåsan.

– Det var en ovanlig form av cancer som aldrig tidigare hittats hos ett barn, säger Malin och berättar att Olle och hon flögs till Uppsala med ambulansflyg.

relationerTherese fick obotlig cancer – då fann hon kärleken: "Vill ta vara på min sista tid"

Minnena från den här tiden är smärtsamma. Olle gick upp flera kilo i vikt på grund av all vätska som samlades i kroppen, man tömde honom med slangar direkt från njurarna.

– Det var ett trauma. Olle skrek och både jag och hans pappa var lika ledsna.

Tuffa cellgifter sattes in

Olle behandlades med cytostatika men cancern spred sig och Olle sattes på en omgång av ännu tuffare cellgifter. Hans lilla kropp fick stå ut med dränageslangar och kateter och Olle hade ofta så ont att han inte kunde sova om nätterna.

– Vi låg tätt, tätt ihop, jag och Olle. Han var en så närvarande person, en gammal själ i en liten kropp, och vi blev oskiljaktiga. Jag älskade Olle så mycket att det gjorde ont. Jag önskade nästan att kärleken inte hade varit så stark, då hade det kanske inte varit lika tufft. Varje gång Olle fick hempermission levde han upp och fick så mycket liv i blicken. Sedan kom bakslagen med feber. Vi fick åka in till sjukhuset igen och blicken blev död.

Minnena från Olles sjukdomstid är svåra och någon som också mådde dåligt var storasyster Thyra, som ofta hälsade på och ville vara delaktig. Malin vittnar om ett ständigt dåligt samvete för att hon inte kunde finnas där för Thyra så mycket som hon hade önskat.

Opererades i tio timmar och strålades

Olle opererades i tio timmar och förlorade blod motsvarande två gånger sin egen blodmängd. Sedan fick han strålningsbehandling. Malin kastades mellan hopp och förtvivlan.

– När läkarna kom in till sjuksalen och sa att de ville ha ett samtal med oss föräldrar vägrade jag följa med. Jag visste vad de skulle säga och jag orkade inte höra det – att inget mer fanns att göra.

relationerJenny förlorade Hugo och Kian – mina andra barn får mig att leva vidare

Sjukdomen hade spridit sig och lungorna var fulla av cancer. Olle skickades hem för att dö, och fick avancerad sjukvård i hemmet.

– Det var så overkligt. Min lille pojke, som många dagar var så full av liv skulle dö. Men vi hade hört talas om en alternativ behandling i Italien och hoppet är det sista som överger en. Våra vänner startade en insamling för Olle, men vi hann aldrig åka till Italien.

Andetagen kom alltmer sällan

Malin berättar att hon kunde känna att Olle fick allt fler knölar på kroppen och de två sista veckorna var Olle sängliggande. En dag ville Olle att Thyra skulle komma hem från skolan. Sedan låg han och strök sin syster över håret, om och om igen.

– Dagen efter det gick Olle bort. Hans andetag kom allt mer sällan och jag sa till honom att han fick lämna oss för att gå och leka med de andra barnen. När han tagit sitt sista andetag skrek jag av smärtan. Thyra la blommor vid sin lillebrors huvud och deras pappa, farfar och morfar åkte in med Olles kropp till sjukhuset.

Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

Efter reklamen: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

Farfar körde bilen, pappa Mikael höll Olle och morfar åkte med.

Malin säger att hon trodde att hon aldrig mer skulle bli lycklig, men nu har motsatsen bevisats. Hon och André är lyckligt gifta sedan i höstas och lever ett fint liv i sin storfamilj.

– När Olle dog så dog också en del av mitt hjärta. Sorgen och smärtan bär man hela livet, men lyckan finns också där.

Malin och André träffades en tid efter att båda separerat. I början pratade de mest om det svåra med att mista ett barn. Sedan visade det sig att de hade mycket mer gemensamt än så.

– Både jag och Malin har bröder med svåra, medfödda hjärtfel. Våra bröder har genomgått tuffa operationer och vi har varit de där friska syskonen som stod bredvid, säger André som tycker att Malin har varit ett fantastiskt stöd i hans sorg. Hon har uppmuntrat honom att bearbeta sina känslor genom att prata om dem.

Drabbades av ansiktsförlamning

– Efter Alles död begravde jag mig i jobb och det slutade med att jag kraschade och drabbades av en ansiktsförlamning. Jag behövde sakta ner och bearbeta min förlust, säger André.

Hans och Malins vänskap växte till en stark kärlek och när kyrkklockorna ringde för dem sjöng 15-åriga Thyra återigen en sång från hjärtat: ”Du är allt jag nånsin önskat, du är allt jag nånsin drömt. Du är den som får mig minnas, alla drömmar jag har glömt ...”