Dag var sju år när hans mamma mördades: ”Minnena lämnar mig aldrig”
Cowboyhölster och en knallpulverpistol. Dag Lidén, 61, minns exakt vad han fick i julklapp år 1968. Han var sju år gammal, bodde i hyreslägenhet i Umeå med mamma, hennes nye man och småsyskonen som var två år respektive fyra månader.
Dags mamma var 24 år och hemmafru. Hon var kärleksfull, omtänksam och varm men Dags styvfar var elak och ibland våldsam. Han misshandlade både mamman och Dag.
Dag minns att alla kvarterets ungar lekte tillsammans ute på gården tills mammorna ropade in dem för att äta. Men han minns också en turbulent hemmiljö, han minns sin styvfars spritflaskor och pillerburkar. Han minns övergrepp mot både mamman och honom själv och hur hans moster ibland hämtade honom till sin familj.
– Ibland kom mina morbröder hem till oss och talade allvar med mannen. I efterhand har jag fått veta att de ville hämta mamma och oss barn till orten där jag och mamma tillbringat mina första år i livet hos mormor och morfar. Det var meningen att vi skulle flytta från mannen före jul men av olika anledningar flyttades det till efter julhelgen. Vi skulle till tryggheten. Kanske hade min styvfar fått reda på flytten. Kanske var det den utlösande faktorn.
Dag minns en tillvaro där man ofta fick tassa på tå för att inte vara i vägen för, eller reta upp, mannen. Framför allt minns han annandag jul 1968.
Jag klamrade mig fast på honom, slet i hans kläder och försökte förtvivlat få honom att släppa taget
– Jag vaknade på natten av bråk och dunsar i lägenheten, och jag smög upp och gick in i vardagsrummet. Där fann jag min styvfar sittande ovanpå på mamma. Hon låg ner och han hade virat något runt hennes hals. Mamma viftade med armarna och försökte värja sig. Jag tror inte att jag förstod vad som höll på att hända, men jag reagerade instinktivt genom att kasta mig på mannens rygg. Jag klamrade mig fast på honom, slet i hans kläder och försökte förtvivlat få honom att släppa taget.
Det här är Dag Lidén
Ålder: 61
Yrke: Överste och chef på Arméstaben
Familj: Frun Carina, 59, barnen Magnus, 35 med sambon Martina och barnbarnen Ellen och Ronja, Fredrik, 33 och Katarina, 32.
Bor: Stockholm.
Trots att det är 53 år sedan så minns Dag nästan varenda detalj, även om han många gånger också frågat sig om detta verkligen har hänt. Han har burit sanningen inom sig i många, många år.
– När mannen lossade greppet om mammas hals för en stund väste hon ”göm dig!” till mig. Och jag lydde mamma. Jag gick till mitt hemliga gömställe i klädskåpet. Där kröp jag in under mammas brudklänning, och stoppade in fötterna i de stövlar som också stod där, och blev osynlig.
Dag somnade på sitt gömställe och när han vaknade på nytt låg han halvvägs utanför klädskåpet. Han kom ihåg nattens dramatiska händelse och smög återigen ut i lägenheten. Nu var dörren till vardagsrummet låst!
– Jag krossade en av rutorna i dörren och kröp in. Det var alldeles tyst och tomt men sedan fick jag syn på något bakom soffan. Där låg mamma, med något plädliknande över sig och nylonstrumpbyxor hårt virade runt halsen. Jag försökte lossa strumpbyxorna, men de satt väldigt hårt. Jag försökte väcka liv i mamma på alla sätt. Hon var kittlig och som den sjuåring jag var kittlade jag henne, men det hjälpte inte. Mamma vaknade aldrig mer.
Hjälpte småsyskonen och slog larm
Dag sprang ut i trapphuset och försökte knacka på hos alla grannar. Ingen öppnade dörren. I samma veva vaknade Dags småsyskon och han förstod att de måste ha mat och ny blöja. Han hade ju sett hur mamma brukade göra och försökte hjälpa syskonen efter bästa förmåga.
– Sedan sprang jag, i nattröja, långkalsonger och stövlar, över den snöiga gården till huset på andra sidan. Där bodde en av mina lekkompisar och där fick jag komma in. Jag sa: ”Hjälp mig, mamma är död!” Kompisens mamma bad mig stanna medan hon själv sprang över till mitt hem.
Dag berättar om en tonåring, som han tror hörde till familjen, som tog ut pojkarna för att leka. Kanske ville han skingra Dags tankar.
– Jag försökte leka, men då och då frös jag till is och satt bara på snöhögen och stirrade. Tonårspojken som var vår lekterapeut såg uppenbarligen hur jag kom av mig i leken och sa några ord till mig som jag ofta reflekterat över genom livet: ”Dag, det är bara du som kan bestämma om du ska leka.” Och då lekte jag! De där orden hade en förlösande effekt där och då. ”Det är bara du som kan bestämma om du ska leka.” Kanske tog jag omedvetet beslutet att livet trots allt måste gå vidare.
Det enda jag berättade var vad jag fått i julklapp. Jag kände att jag hade misslyckats för att jag inte klarat av att skydda min mamma. Jag kände mig skyldig
Dag berättar att polis och socialtjänst snart var på plats. Syskonen försvann och själv placerades han i jourhem. Men när polisen skulle förhöra Dag klarade han inte av att berätta vad han upplevt.
– Det enda jag berättade var vad jag fått i julklapp. Jag kände att jag hade misslyckats för att jag inte klarat av att skydda min mamma. Jag kände mig skyldig.
Traumat sopades under mattan
Det bestämdes att Dag skulle fosterhemsplaceras hos sin moster. Yngsta syskonet adopterades till södra Sverige och tvååringen fick följa med till mosterns familj, sedan Dag vägrat åka utan henne.
– Jag fick en väldigt trygg uppväxt, men trots att alla var i chock och sorg sopades den traumatiska händelsen under mattan. Det var aldrig någon som pratade om vad som hänt och jag kan inte minnas att jag hade ett behov av att prata.
Dag säger att bitar från händelsen fallit på plats genom åren men just då skulle livet bara gå vidare.
– Det var så man hanterade kriser på den tiden. Jag fick inte ens gå på mammas begravning. När jag som tonåring frågade min morfar hur kan klarat av förlusten av både mormor och sin dotter under loppet av några månader, svarade han att det bara gäller att bestämma sig för att stå på båda benen. När han sa det mindes jag orden från tonåringen: ”Det är bara du som kan bestämma om du ska leka”. För mig betydde det att oavsett vad som händer så är det bara är jag själv som äger beslutet om vad jag vill med livet.
Dag berättar att han blev en ganska stökig tonåring. Han hade svårt att bara se på när någon blev illa behandlad och gick ofta till försvar när någon blev utsatt. Inom honom brann också ett hat mot mannen som tagit hans mammas liv. När mammans mördare ringde för att han ville tala med Dags lillasyster, hans dotter, svarade Dag och sa att det bara var en tidsfråga innan han skulle ta honom.
– Så fort jag fick en moped trimmade jag den för att den skulle gå snabbare. Sedan körde jag flera gånger 12 mil enkel väg för att leta rätt på mammas mördare. Han dömdes för mordet, men släpptes fri redan efter sex år och jag var i tanken faktiskt fast besluten om att ta livet av honom.
Jag kastade ner honom på golvet så att butikshyllor och klädstänger flög all världens väg
Till slut mötte han sin mors baneman, mellan varuhyllorna i en Åhléns-butik när han var på fotbollsläger i stan. Dag flög på mördaren direkt.
– Jag kastade ner honom på golvet så att butikshyllor och klädstänger flög all världens väg. Om inte mina fotbollskompisar hade avbrutit slagsmålet vet jag inte hur det hade slutat, även om jag tror att jag hade mina spärrar kvar. Men när jag backat och lyfte blicken såg jag en sjuk och bruten människa framför mig. ”Kom ihåg att jag kunde ha tagit dig nu” sa jag till honom, innan jag vände på klacken och gick. Ett par år senare fick jag höra att han dött.
Se också: Mia om att vara fast i våldsam relation
Livet gick vidare och Dag träffade sin blivande fru Carina redan som 18-åring. När det var dags att mönstra gjorde Dag toppresultat och han trivdes bra med att göra lumpen. Ett befäl övertygade honom att utbilda sig till officer och Dags karriär inom Försvarsmakten tog sin början.
Nästan två år i Afghanistan
Han har tillbringat nästan två år i Afghanistan, och bland annat varit chef för svenska kontingenten i där. Dag har också varit ställföreträdande chef för Livgardet, chef på Livregementets husarer, arméattache vid ambassaden i Washington, försvarsattaché vid ambassaden i Ottawa, chef i Arméstaben, stabschef för Armén. Han har dessutom en masterexamen i internationell säkerhetspolitik … ja, meritlistan är lång. Man kan utan tvekan säga att Dag har vigt sitt liv åt att försvara hela världen.
– Visst har jag funderat på mitt yrkesval. Det ingick inte i planen som ung. Kanske finns det en koppling till att jag inte lyckades försvara min mamma när jag var sju år. Att Försvarsmaktens huvuduppgift är att skydda människor kändes viktigt för mig. Jag gillar också att jobba med människor och att klara av fysiska och psykiska utmaningar.
I skolan hände det att Dag försvarade de som var utsatta för mobbning.
– Även om jag var stökig så var jag aldrig själv en mobbare. Vis en återträff med klassen fick jag blommor från några av mina skolkamrater som tack för att jag stått upp för dem.
Det rättspatos som tändes i den sjuåriga Dag har brunnit som en stark låga genom livet och har hela tiden varit hans ”varför” i yrkeslivet. Händelsen har gjort honom till den han är och berättelsen har flera gånger hjälpt till med att bryta isen när Dag föreläst eller hållit i chefs- och ledarskapskurser. När han berättat om sitt ”varför” har också deltagarna öppnat sig om personliga händelser som påverkat dem, eller varit livsförändrande.
– Mordet på mamma och minnena lämnar mig aldrig, inte ens nu när jag är 60. Det händer, även om det är längesedan nu, att fragment från mardrömmarna från barndomen kommer tillbaka ibland. I dem klänger jag på mördarens rygg, men inte ens som vuxen har jag lyckats rädda henne.
En skyddsängel
För Dag dröjde det ända till vuxen ålder innan han började berätta vad han varit med om den där fruktansvärda natten under annandag jul för många år sedan.
– Men händelsen har varit en del av mig genom hela livet, sannolikt har den har format mig och mina val, även om jag har svårt att sätta ord på hur. Det kan vara en anledning till att jag aldrig tackat nej till uppdrag i jobbet, även om det inneburit livsfara – som i Afghanistan och Balkan. Men jag uppfattar det som att jag har en skyddsängel med mig. Jag är inte vidskeplig men jag har känt mammas närvaro och hon har ryckt mig i nackhåren när det behövts. I yngre tonåren hade jag en stark förnimmelse av att hon satt vid min sängkant.
Med rätt stöd och beslut längs vägen går livet vidare, och på så vis lever också mamma vidare
Dag har kvar en hårlock efter sin mamma och bebisskor som hon haft som liten. Minnet av mamman bleknar aldrig och Dag ser drag från sin mor i både barn och barnbarn.
– Min mamma Britta-Erika Sandberg blev bara 24 år men hon lever vidare genom oss och det känns fantastiskt. Även om jag hade en trygg uppväxt så hade jag inte en egen familj när jag växte upp. Med min bakgrund betyder familjen, med vuxna barn och barnbarn, allt för mig. Med rätt stöd och beslut längs vägen går livet vidare, och på så vis lever också mamma vidare. Jag vill berätta min historia för att någon annan som har det tufft kanske kan hitta kraft ur den, säger Dag.
Här finns hjälp att få
* Bris.se erbjuder samtal och stöd till barn och unga. Bris har även en föräldratelefon där du som vuxen kan få råd och stöd.
* Brottsofferjouren.se erbjuder stöd till den som utsatts för brott.
* Jagvillveta.se är en sajt där du som är ung kan läsa mer om vad som är brottsligt, hur man kan känna om man varit med om brott och var man kan få hjälp.
* Jourhavande-medmanniska.se, en ideell organisation som erbjuder samtalsstöd via chatt och telefon.
* Killfrågor.se har stöd för killar mellan 10 och 18 år via chatt.
* Kom till oss, polisens informationssida om brott i nära relationer. polisen.se/utsatt-for-brott/olika-typer-av-brott/brott-i-nara-relation/
* Kvinnofridslinjen.se erbjuder samtalsstöd via telefon dygnet runt. De kan även hjälpa dig med kontaktuppgifter till socialtjänst, socialjour eller kvinnojour. Telefonsamtalet är gratis och syns inte på telefonräkningen. Telefonnummer: 020-50 50 50.
* Unizonjourer.se – har jourer runt om i landet som erbjuder stöd åt kvinnor och tjejer via telefon och andra insatser. Vissa jourer vänder sig även till våldsutsatta män.
* Roks.se, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, har jourer runt om i landet som erbjuder stöd åt tjejer och kvinnor via telefon och andra insatser.