Sara misshandlades och våldtogs av sambon: ”Det är inte vi som tar emot slagen som ska skämmas”

I månader levde hon i ständig rädsla för sin pojkvän, och även om det gått två år sedan rättegången, minns Sara Hultén, 48, allt som om det vore i går. När hon tänder ljusen på vardagsrumsbordet och sätter sig i soffan kommer tankarna. Tankar som gör henne rädd, ledsen och förtvivlad. Hon tar fram sin laptop för att dela med sig av några rader ur den bok hon skriver på, och börjar läsa:

”Jag har haft ett helvete och jag tänkte ofta, kommer jag att överleva den här dagen? Det gick så långt att i slutet av relationen tänkte jag tyst: Ja, men döda mig då, så allt är över.”

Efter reklamen: Se också: Mäns våld mot kvinnor – så ser verkligheten ut

Sara tystnar, dricker lite vatten och samlar sig innan hon börjar prata:

– Tack och lov var min livsglädje för stark för att bara ge upp allt. Jag vill och hoppas att min bok kan ge hopp till alla som tvingas gå igenom något sådant som jag har gjort.

Utåt sett är hon en glad tjej, som har nära till skratt. Hon går just nu en utbildning och håller dessutom föreläsningar för att sprida sitt budskap. Men inombords finns ångesten, minnena och oron.

Saras kropp är märkt efter så lång tid med fysisk misshandel. Håret döljer öronen, höger öra ser ut som ett blomkålsöra och har opererats flera gånger. Händerna värker av alla slag de fick när hon försökte skydda huvud och ansikte, men även nerverna i ansiktet och käken har skadats. Var fjärde månad får hon smärtlindrande sprutor samtidigt som hon kämpar med sitt psykiska mående, där posttraumatiskt stressyndrom är en påtaglig del av vardagen.

– Många har frågat mig "Men varför gick du inte?", säger Sara.

– Det är lätt hänt att man lägger skulden på den som lever i en våldsrelation. Jag vill att skuld och skam ska flyttas från offret till förövaren. Det är inte vi som tar emot slagen som ska skämmas.

Nu har journalisterna skrivit en bok om kvinnornas liv och sista tid.

samhälleMinst en kvinna i månaden dödas av sin man: "Vill ge dem en röst"

Svartsjukan kom snabbt

Allt började 2019. Sara bodde då på en annan ort i Sverige och träffade sin dåvarande pojkvän via en dejtingsida. I början överöste han henne med kärlek verbalt och hon kände sig sedd och uppskattad, men efter tre månader började han visa svartsjuka och ifrågasätta varför Sara hade killkompisar och sina ex kvar som vänner på Facebook.

– Jag reagerade inte på det, utan tänkte mer att han kanske gör det för att han gillar mig. Och någonstans kände jag att det är lite gulligt att han är svartsjuk.

Sara hyrde ut sin lägenhet och flyttade in hos pojkvännen. Sex månader senare började hans våldsamma beteende. En kväll kastade han en glasflaska i ansiktet på henne när hon satt i soffan med sin mobiltelefon. Sara vågade inte berätta för någon, utan förklarade blåtiran för sin omgivning med att hon ramlat. Men våldet och den psykiska misshandeln fortsatte, och eskalerade sedan under de följande 18 månaderna.

När Sara berättar får hon ta pauser emellanåt, eftersom de starka minnena också väcker starka känslor.

– En kväll slet han tag i mitt hår, skar av det och en bit av min skalp med kniven. Morgonen därpå hade jag blod i hela sängen och ansiktet, men inte ens då gick jag till sjukhuset eller berättade för familj och vänner.

Oftast slog han mot huvudet, eller ställen på kroppen som inte syntes utåt.

– Huvudet har fått ta stryk, jag har fått tinnitus och blir lätt hjärntrött. En gång slog han mig i huvudet med en ljusstake så många gånger att jag tänkte "nu dör jag".

Vid ett tillfälle blev hon tvingad att avboka en mammografi, i dag inser hon varför:

– Han ville inte att de skulle se min sargade kropp, jag hade ju blåmärken överallt.

samhälleTheresias exman får inte kontaktförbud – trots år av misshandel och hot

Hotade att skada familjen

Det Sara utsattes för var både våldsamt och förnedrande. Som att tvingas klä av sig naken och stå på alla fyra i duschen medan pojkvännen urinerade på henne, och att tvingas gå i koppel under skogspromenader.

– Jag har varit med om så många hemska saker, fått steroider och droger insprutade i min kropp för att jag skulle tappa fokus. Han placerade en pistol vid min tinning och utsatte mig för en skenavrättning.

Eftersom han hotade med att ge sig på hennes anhöriga vågade Sara inte heller lämna honom.

– Han gav sig på allt det jag älskade mest, hotade att göra min systerson illa och ta livet av mina föräldrar. Det skrämde mig, jag var livrädd för vad han kunde åstadkomma.

– Varje dag var en kamp. Jag ville inte låta den bli min sista. Jag förstår att många tycker jag var dum som stannade kvar, men när man är mitt uppe i allt klarar man inte mer än att bara överleva.

Omgivningen visste inget, men några av vännerna reagerade på att hon blev tystare, smalare och allt mer tillbakadragen. En dag frågade hennes bästa vän henne rakt ut om hon blev misshandlad.

– Nej, han slår mig inte, svarade jag, och fortsatte ljuga. Jag blev duktig på att skruva på sanningen inför min omgivning.

relationerJenny ser sin skyddade identitet som ett straff: ”Det är som att vara levande död”

Vågade till sist polisanmäla

Efter 18 månader kom vändningen, då Sara var så rädd att hon ringde samma vän, som på nytt ställde samma fråga.

– Jag kunde inte svara ja. Men min suck var så djup och min tystnad så lång, att min vän insåg.

Då ringde vännen upp polisen och gjorde en anmälan om misshandel. Polisen kom till Saras jobb och hämtade lägenhetsnyckeln.

– Jag drev eget på den tiden och minns att jag sa till min kund: "Det är ingen fara, polisen vill ha min nyckel för att hämta min pojkvän som inte är så snäll mot mig." Inte ens då förstod jag hur illa det var.

Pojkvännen greps, anhölls och häktades. Saras skador dokumenterades på sjukhuset, och efter många och långa polisförhör blev det rättegång. Domen blev fängelse i tre år och sex månader.

– Han kommer ut i mars 2023, efter två tredjedelar av strafftiden, och jag är livrädd att han ska hitta mig och döda mig, säger Sara, som efter rättegången beslutade sig för att ta vara på den livsglädje hon trots allt bär på.

Sara har flyttat till annan ort, där hon börjat bygga upp sitt liv och långsamt återgå till ett normalt liv, för hon vill inte sluta leva.

– För mig handlade det om att börja tro på mig igen. Att under 18 månader få höra att jag är äcklig, fet, ful och att ingen vill ha mig har satt sig djupt i min kropp. Hans sanning blev till slut min sanning, jag visste inte vad som var rätt eller fel.

relationerMaria och Linda råkade ut för samme man – startade Psykopatpodden: ”Vi levde under hot och skräck”

Föreläser om mäns våld mot kvinnor

Numera föreläser Sara om sin resa, och om hur hon tog sig ur våldet, med en förhoppning om att kunna hjälpa andra i liknande situationer.

– Mitt råd till dem som hör av sig är: Vänta inte till första slaget, då är det för sent.

Hon återkommer ofta till att det finns hjälp, bara man tar sig ur relationen och vågar berätta om det man går igenom. Polisen och Brottsofferjouren har stöttat Sara mycket längs vägen, efter att mannen som plågade henne polisanmälts. Till rättegången kom även hennes vänner, bekanta och kunder.

– Det betydde jättemycket för mig, att känna allt stöd. Och jag fick bra hjälp från kvinnojouren och socialtjänsten, under hela resan från anmälan till rättegång och även efter.

Lina Wolff

relationerLina Wolff bearbetar traumat i ny bok: "Svårt att upptäcka när kärleken blev toxisk"

Sara vill möta kärleken igen. Hon drömmer om att dela livet med en man som kan få henne att våga lita på kärlek igen. En längtan efter att skaffa barn har alltid funnits där, men inom sig inser hon att det nog inte blir så.

– Jag är märkt inombords, men det är vackert att dela livet med någon som älskar mig för den jag är. Däremot kommer jag, innan jag börjar träffa någon igen, att kolla upp personen. Inte falla för charmen. Jag har lärt mig en dyr läxa.

– Till alla som är i en liknande situation vill jag bara säga: var inte rädd för att anmäla, det är inte ditt fel. Det är hen som slår som är den skyldige, inte du som tar emot slagen. Och det finns hjälp att få.

Maken kastade syrapå Marias ansikte

samhälleMaken kastade syra i Marias ansikte: ”När jag såg mig i spegeln ville jag dö”