Lina Wolff bearbetar traumat i ny bok: "Svårt att upptäcka när kärleken blev toxisk"

Sommaren efter gymnasiet reste Lina Wolff och en tjejkompis till Italien. Hon längtade intensivt efter att få komma bort från den trista gymnasietiden i Eslöv och få uppleva något nytt och annorlunda. Och mötet med Italien blev allt hon hade drömt om. Tjejerna träffade några italienare som introducerade dem till det ljuva livet; fridykning, havsfiske, god mat, vin och skönt häng.

– Jag minns att jag tänkte att det var i Italien som livet skulle levas, inte i Eslöv, säger Lina med ett leende.

Efter reklamen: Se också: 10 tecken på att du lever i en destruktiv relation

Under vistelsen upplevde hon en förhöjd livskänsla, hon förälskade sig i landet och bestämde sig för att hon måste återvända. Hon ville lära känna människorna och kulturen på djupet. Kort efter hemkomsten vände hon tillbaka till Rom för att jobba som au pair. Det kom att bli det första steget mot en lång och omvälvande period i Linas liv.

Några år senare blev hon djupt förälskad, ja nästan förtrollad, av en man som skulle lämna djupa spår i henne. Drygt tjugo år senare kände hon sig redo att skriva en roman om en destruktiv relation. Resultatet blev Djävulsgreppet, som till stora delar utspelar sig i ett alltmer klaustrofobiskt Florens.

– Jag hade säkert kunnat hamna i en liknande situation i Sverige. Men här fanns en kulturell aspekt som inte går att bortse ifrån. All den skönhet man möter i de latinska länderna är förförisk och det är lätt att bli bortkollrad och tappa fotfästet. Man är och beter sig annorlunda, man förstår till en början inte de sociala koderna eller det sexuella spelet mellan män och kvinnor. Jag kunde inte avkoda den här mannen och i den nya kontext jag befann mig var det svårt att upptäcka när kärleken blev toxisk.

samhälleMathilda Hofling såldes till olika män som 13-åring – nu har hon skrivit en bok om övergreppen

Längtade efter förändring

Lina menar att om man vill komma in i en annan kultur på allvar så ska man inte omge sig av landsmän, utan gå in i upplevelsen på egen hand. På så vis kan man skapa en ny version av sig själv i ett nytt kulturellt sammanhang och möjligen lära sig att behärska de kulturella koderna. Därför hade hon ingen att anförtro sig åt eller någon som utifrån kunde se på hennes förhållande med kritisk blick.

– Jag längtade efter att bli en annan. Jag ville bli mitt italienska jag och senare, när jag bodde i Spanien, mitt spanska jag. Jag har alltid upplevt det som en stor frihet att få upptäcka och bli en del av något helt annorlunda, även om det är lite som att hoppa från andra våningen. Man kan landa oskadd, men det kan också gå riktigt illa.

Utan att gå in på detaljer om den destruktiva relation hon hade med den italienske mannen, är hennes största slutsats att när man börjar misstro sin egen intuition så är man illa ute.

– Det skapar en slags galenskap som gör att man vänder sig mot sig själv. Om man ständigt får höra att ”det du tror är fel” så börjar man till slut tro på det. För mig blev den där skiljelinjen mellan intuition och paranoia utsuddad. Jag hade svårt att avgöra om jag bara var paranoid när jag exempelvis tyckte att han var borta längre än vad som var rimligt, eller om det var min intuition som försökte säga mig något viktigt… jag visste inte. Jag hade tappat min inre kompass, min förmåga att skilja mellan rätt och fel.

samhälleBeata nekades hjälp – nu åtalas ex-maken för mordet

Lina Wolff ser traumat som en erfarenhet

Lina är eftertänksam i både ord och tanke. I och med boken har hon kunnat bearbeta sitt trauma. Minnena har byggts om och hon har kunnat lämna det bakom sig. Samtidigt är det en erfarenhet som har format henne till den hon är i dag. En erfarenhet hon inte hade velat vara utan, även om den orsakade mycket smärta.

– Att trasa sönder en annan människas intuition är bland det värsta man kan göra mot någon, men man måste vara på sin vakt själv också. Jag kan acceptera att intuitionen ibland leder mig fel, men att det går fel för att jag inte litat på min magkänsla är förödande. Man har en inre vishet som man ska lyssna på, konstaterar Lina.

Man har en inre vishet som man ska lyssna på

”Fysiskt och väldigt förnedrande”

nöjeBianca Kronlöf om destruktiva relationen: “Då förstod jag hur illa det var”

En fråga som många misshandlade kvinnor ofta får är ”varför lämnar du inte mannen som gör dig så illa?”

– Men det är inte så enkelt. Man kan på ett rationellt plan förstå att relationen inte är sund. Men samtidigt finns det ofta mycket som är bra också. När vi träffades till exempel, gjorde vi varandra gladare och starkare. Men successivt övergick kärleken till att handla om makt och kontroll, säger Lina och gör en konstpaus.

– Problemet är att man långsamt snärjs in i en våldsspiral, det onormala blir normalt, man anpassar sig och anammar beteenden som man skäms över. Man gapar och skriker och går själv ner i smutsen. ”Jag är inte bättre själv” blir då slutsatsen.

En annan vanlig fördom om misshandlade kvinnor är att det bara är jagsvaga individer som träffar män som misshandlar psykiskt och fysiskt. Lina tror att den inre styrkan kan vara sekundär.

– Men när man ger sig i kast med vissa mekanismer så försvagas man. I sådana här förhållanden drivs man av övertygelsen om att allt kommer att bli bra om jag bara… de normala funktionerna sätts ur spel och man blir åderlåten och svag. Det är lätt för andra att säga ”ta dig samman, var inte så korkad!”. Själv undrar man om man ska överleva.

Överlevde gjorde hon och aha-upplevelsen som fick allt att vända fick hon av en engagerad KBT-terapeut.

– Hon ritade upp ett schema där hon med pilar förklarade de destruktiva mekanismerna. Hur en reaktion på ett visst beteende ledde till en annan reaktion. När jag såg att det överensstämde med min relation avmystifierades allt. Jag förstod att vi inte var unika, utan det var så här alla destruktiva förhållanden fungerade. Det var ett uppvaknande, säger Lina.

samhälleDag var sju år när hans mamma mördades: "Minnena lämnar mig aldrig"

Hon fick lära sig några enkla knep för att orka ta sig ur förhållandet.

– Att sätta sig på händerna när man vill ringa eller skicka ett sms fungerar faktiskt. Att låta tiden mellan dig och det toxiska växa är viktigt. Ju längre tiden går utan kontakt, desto mer andra sinnesintryck väcks till liv. Man upptäcker att något släpper, att man kan må bra igen.

Många som känner igen sig

Hon har fått ovanligt många reaktioner på Djävulsgreppet, som kom ut under sensommaren. Läsare som hör av sig på mejl eller per brev och berättar att de blivit djupt berörda.

– Boken tar upp ett brännande tema som många tyvärr kan känna igen sig i…

På frågan om hon tror att hon skulle kunna falla igen för en liknande typ av man, bli Lina först svarslös.

– Jag kan ju inte svära på att det aldrig skulle kunna hända igen. Men det vansinne som jag genomlevde med honom tror jag faktiskt inte är möjligt i dag. Jag blir inte begeistrad på samma sätt som när jag var ung och jag har hittat ett lugn inombords som skänker mig en oerhörd glädje. Jag älskar att sova gott på nätterna och njuter av enkla saker, säger hon.

Hon menar att ett turbulent förhållande skulle rubba det där lugnet – och det är ett pris hon inte är beredd att betala.

– Det handlar väl också om personlig mognad, jag är äldre och förhoppningsvis klokare nu. Jag känner med människor på ett djupare plan. Men för att glöda så måste det ha funnits en eld. Jag har brunnit för det jag har trott på och erfarenheten har blivit en del av mig själv. Jag vårdar den som en svart juvel.