Minst en kvinna i månaden dödas av sin man: "Vill ge dem en röst"
En av kvinnorna går ständigt med 112 inslaget på mobilen. En annan skriver ett avskedsbrev till sina barn som hon gömmer i bilen. En tredje kontaktar socialtjänsten och berättar om sin mans aggressiva beteende och återkommande misshandel.
Alla tre visste att de levde under dödshot och för alla tre besannades farhågorna när de dödades av sin partner eller ex-partner. Och de är långt ifrån ensamma – varje månad sedan millennieskiftet har minst en kvinna dödats av en man hon haft en relation med.
Journalisterna Kristina Edblom och Kerstin Weigl har sedan 2009 undersökt varje enskilt fall och nu sammanställt dem i den nyutgivna boken I händelse av min död.
Det hela började som ett helt vanligt jobbuppdrag på Aftonbladet som är deras arbetsplats sedan många år tillbaka. Uppgiften: ta fram samtliga fall där en kvinna dödats av sin partner. Duon har nu jobbat med den uppgiften i tio år.
– Vi hade ingen aning om hur lång tid det här skulle pågå då. Vi grottade ner oss i materialet under tre månader och vi bestämde oss direkt för att ta kontakt med de här kvinnornas anhöriga. Ambitionen har från början varit att beskriva de här kvinnorna som människor, och inte som siffror i statistiken, säger Kristina Edblom.
16 kvinnor dödas varje år
Arbetet var strävsamt – de var tvungna att begära ut samtliga polisutredningar där en kvinna dödats från landets samtliga 21 polisdistrikt. Sedan vidtog det mödosamma arbetet att sålla ut de fall som var intressanta för deras uppdrag. I timtal gick de igenom förhörsprotokoll, rättegångsdokument och andra anteckningar. Sedan var det dags att ta kontakt med de anhöriga. Allt hårt arbete skulle visa sig vara mödan värt när artiklarna väl publicerades i tidningen.
– Reaktionerna blev så himla starka. Det här var uppgifter som ingen hade tagit fram förut, och framför allt fick vi enorma reaktioner från andra våldsutsatta kvinnor. Då kände vi att vi inte bara kunde sluta, det fanns så mycket mer att ta reda på. Det blev som ett löfte, vi kunde inte sluta räkna de döda kvinnorna, säger Kerstin Weigl.
När boken nu publicerats har de räknat till 299. 299 kvinnor som dödats av en person de älskat och levt i en relation med. Det är ungefär 16 kvinnor per år.
Det kändes angeläget att ge röst åt de här kvinnorna. Vi har velat skildra deras liv och sista tid.
Snart upptäckte författarna att det fanns flera saker som många av de dödade kvinnorna hade gemensamt. Till exempel var de smärtsamt medvetna om att de levde under hot och flera av dem misstänkte att risken för att de skulle dö var överhängande. Många av dem hade försökt få hjälp från myndigheterna.
Här kan författarna peka på flera brister i systemet som de har upptäckt under arbetets gång.
– Det finns många brister, men ett ständigt problem är att det inte finns något samarbete mellan vården, socialtjänsten och polisen. Man har slentrianmässigt skyllt på sekretessen. Vården har ett stort ansvar här, tycker vi. Det finns inte alltid kunskaper om att vad som är en potentiellt farlig situation, säger Kerstin Weigl.
Stöd till barnen saknas
I boken finns kvinnornas egna röster med, via brev och dagboksanteckningar som författarna fått tillgång till via de anhöriga. Titeln på boken, I händelse av min död, är hämtad från rubriken på det avskedsbrev en av kvinnorna skrev innan hon blev mördad.
De anhöriga spelar också en stor roll i boken, framför allt barnen till de mördade kvinnorna. Mellan år 2000 och 2019 förlorade 246 minderåriga barn sin mamma. För 179 av dessa var det deras pappa som dödade mamman.
– Det har varit viktigt för oss att lyfta fram de här barnen och visa deras utsatthet. Barnen har tvingats leva med det här traumat och i vissa fall också varit hemma när mordet skedde. En del har till och med sett sin mamma bli dödad, säger Kristina Edblom.
Skillnaderna i hur barnen får hjälp och stöd efteråt är stora. I boken beskriver författarna att det saknas nationella riktlinjer för hur de här barnen ska hanteras och att de således är utlämnade till den kommun de bor i och den socialsekreterare som får deras ärende på sitt bord. Vissa har fortfarande sin morddömde pappa som vårdnadshavare.
Beskrivs som en familjetragedi
Många av de här barnen, och andra anhöriga, har välkomnat de två författarnas arbete med boken. Ofta upplever de att deras mammas död har fått oförtjänt lite uppmärksamhet, ibland knappt en notis i lokaltidningen. Kristina Edblom och Kerstin Weigl tror att det till viss del beror på att den här typen av brott ofta beskrivs med uttryck som i viss mån förminskar brottets grovhet.
– Det beskrivs ofta som en familjetragedi eller ett lägenhetsbråk som urartat. Men det här handlar ju om mord och i många fall har kvinnorna haft en myndighetskontakt innan de blev dödade, säger Kristina Edblom.
– Det är viktigt att inte privatisera den här typen av brott. Vi vet att det går att förändra synen på ett brott, vi tycker ju till exempel inte längre att barnmisshandel är en privatsak som föräldrarna kan bestämma över. Samhället kraftsamlar ju när det gäller andra brott, som när unga män skjuter ihjäl varandra, men inte när det gäller kvinnor som dödas av sin partner. Då måste man konstatera att man inte ser riktigt lika allvarligt på den här typen av brott, trots att offren är ungefär lika många år efter år, säger Kerstin Weigl.
”Det fanns ofta varningssignaler”
I flera fall har även gärningsmannen sökt hjälp och haft omfattande myndighetskontakter. Ändå har det slutat med att de dödat sin partner.
– Det är vanligt att de fick vård och det fanns ofta varningssignaler. Men inom psykiatrin har man ofta bara frågat om mannen haft tankar på att skada sig själv, till exempel efter skilsmässa som han haft svårt att acceptera. Men man borde ju också fråga om han haft tankar på att skada någon annan, säger Kerstin Weigl.
Skilsmässa eller separation är en återkommande faktor som verkar bidrar till det dödliga våldet. I boken beskrivs dilemmat som många kvinnor levt med – att fortsätta relationen är ohållbart, men att lämna den är direkt livsfarligt. Att stanna kvar eller åtminstone behålla kontakten med mannen kan i vissa fall vara ett sätt att bevara kontrollen över situationen.
Ofta har kvinnorna dödats med ett mycket grovt våld. Författarna räknar upp några av mordvapnen: en brödkniv, en yxa, en stekpanna, ett svärd, en kofot, en hantel. Fem brändes till döds, 48 sköts. Våldet beskrivs i boken som besinningslöst och gränslöst.
Vill förändra synen på brotten
Trots att Kristina Edblom och Kerstin Weigl är erfarna journalister som under årens lopp har tagit del av många starka historier, har arbetet med boken varit speciellt.
– Det har så klart varit tungt i omgångar, men vi har hela tiden känt oss stärkta av vår känsla att det här är viktigt att lyfta. Och det har vi också fått bekräftat från familjerna. Det finns en fantastisk kraft hos många av de här barnen som vill förvalta sin mammas arv, säger Kristina Edblom.
Med I händelse av min död vill hon och Kerstin Weigl ge en bättre förståelse av dödligt våld i nära relationer. Genom de kvinnors historier som berättas i boken vill de väcka frågor hos läsaren och i förlängningen förändra synen på brotten.
– Det kändes angeläget att ge röst åt de här kvinnorna. Vi har velat skildra deras liv och sista tid. Det är ett enormt förtroende som vi har försökt förvalta på bästa sätt, säger Kristina Edblom.
I händelse av min död ges ut av förlaget Natur & Kultur.
Lever du eller någon i din närhet med våld i en nära relation? Hit kan du vända dig:
- I akuta situationer ska du ringa till 112. Polisen kan ge råd, hjälpa till med en polisanmälan och bistå med information om skyddsåtgärder och ansökan om kontaktförbud.
- Kommunens socialtjänst har ansvar för att ge stöd till personer som blir utsatta för våld. De ska erbjuda samtalsstöd och rådgivning samt ekonomiskt och praktiskt stöd. De ska också kunna ge dig olika typer av skyddsinsatser samt se till att barnen får stöd och hjälp.
- Kvinno- eller tjejjour kan ge krisstöd i en akut situation och även ge stöd med att bearbeta erfarenheterna efteråt. På ROKS hemsida kan du hitta din närmaste jour.
- Den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen når du på 020 50 50 50. Här kan du få stöd men också information om vart du ska vända dig för att få ytterligare hjälp där du bor, som polisen, socialtjänsten eller en kvinnojour. Du kan vara anonym när du ringer till Kvinnofridslinjen.
- RFSL erbjuder samtalsstöd via telefon till HBTQ-personer som utsatts för våld, hot och kränkningar. Du når deras stödmottagning på 020 34 13 16.
- Det finns en rad hjälporganisationer som kan ge stöd och råd till kvinnor som utsätts för våld i en nära relation. Du hittar fler länkar hos 1177 Vårdguiden.
Källa: 1177 Vårdguiden