Anettes son mördades av barndomskompis: ”Ofattbart att Joakim är borta för alltid”
Varje morgon när Anette Sturk, 55, kommer till jobbet på frisörsalongen i Kiruna tänder hon ett ljus vid porträttet av sonen Joakim. Så länge hon gör det, och så länge hon pratar om honom, så blir han inte bortglömd. Det är viktigt för Anette.
– Jag pratar med Joakim, jag säger god morgon och god natt. Det är svårt att ta in att han inte finns mer, att vi aldrig ska ses igen.
Det har gått tre år sedan det ofattbara hände. Anettes son mördades kallblodigt av jämnåriga som varit hans vänner. Joakim dog i barndomsvännens kök, men om den brutala sanningen visste Anette till en början ingenting när sonen anmäldes försvunnen av sin sambo.
– Joakim var mitt yngsta barn av fyra. Jag ville ha många barn, det var viktigt att mina barn skulle få en riktig familj, en sådan som jag aldrig haft själv.
Anette växte upp på barnhem och med missbruk
Anettes barndom var inte lycklig. Det fanns missbruk i hemmet och hon fosterhemsplacerades efter att som riktigt liten först fått bo på ett barnhem.
– Under en period i tonåren försökte man flytta hem mig, men det gick inte. Missbruket och drogerna gick före mig. Det kändes som ett svek när jag var barn, som vuxen förstår man bättre att det var drogernas fel.
Anette hade alltid drömt om att jobba som frisör och utbildade sig i vuxen ålder. Hon säger att det är få förunnat att få jobba med sitt intresse. Det är fortfarande lika kul som när hon var nyutbildad.
När Anette var 23 år gammal hade hon fått sina fyra barn. Minstingen Joakim föddes 1990.
– Hans förlossning blev dramatisk. Under den långa bilresan från Kiruna till Gällivare BB började bilen läcka in avgaser och när vi kom fram mådde jag dåligt. Det visade sig att bebisen inte heller mådde bra. Han hade fått barnbeck i lungorna och kunde inte andas när han kom ut. De fick suga rent honom. Det var allvarligt. Det var på liv och död redan då, säger Anette.
Jag födde världens sötaste bebis
Även Anettes liv var i fara. Moderkakan ville inte komma ut och man sövde henne. Anette vaknade med smärtor och blåmärken på bröstkorgen. Det var efter hjärtstartaren som använts när Anette höll på att dö.
– Men allt slutade lyckligt och jag fick världens sötaste bebis. När Joakim var ett par år hade han massor av ljust, lockigt hår. Han var så näpen och många trodde att han var en flicka, ler Anette.
Den lille växte upp till en gladlynt pojke med mycket energi. Han var duktig i alla sporter och snabb som en vessla på skridskor.
– Joakim var duktig på fotboll och blev arg om de andra barnen sparkade fotbollen åt fel håll. Han trodde att de gjorde det med mening. Han blev också arg om någon utsattes för mobbing eller om han själv utsattes för orättvisor. Så småningom fick vi veta att Joakim hade adhd och han kunde få rätt hjälp i skolan.
Anette berättar att hennes minsting hade många vänner och var omtyckt. Han spelade hockey, åkte inlines och var med och byggde en skateboardhall. Han var också väldigt duktig på att laga all sorts motorer.
– Det spelade ingen roll om det var mopeden, bilen, dammsugaren eller gräsklipparen som krånglade. Joakim kunde fixa allt, säger Anette.
Men i 16 års-åldern hamnade Joakim i fel sällskap. En dag stod polisen utanför Anettes dörr.
– De var ett gäng som stal cyklar och gjorde inbrott. Joakim hamnade vid flera tillfällen på ungdomsanstalt. Brotten blev grövre och Joakim var inte någon ängel. Han var så impulsiv och fixade inte att ta sin adhd-medicin tre gånger om dagen, han tog alla tabletter på en gång. Joakim var bråkig och stökig och jag brottades ofta med oro för honom. Jag kunde bara sova gott när han satt inne i fängelse.
Anette säger att hon varje morgon gick in på polisens lokala sida för att scanna igenom nattens händelser. Hade Joakim varit inblandad i något elände? Hon och Joakim hade en överenskommelse att sonen alltid skulle svara i telefonen. Anette måste få veta att han levde.
– Jag har sagt till alla barn att vad som än händer måste ni höra av er. Alltid när jag ringde gav Joakim lugnande besked och tyckte inte att morsan behövde oroa sig. Han brukade fråga hur jag mådde, han var alltid så omtänksam trots att han levde ett tufft liv.
Joakim försvann och lägenheten rengjordes med klorin
När Joakim var 27 år bestämde han sig för att räta upp sitt liv. Han kom ut från fängelset och fick en lägenhet som Anette och Joakims farmor möblerade och gjorde i ordning.
– Han var på väg att starta ett nytt liv. Han träffade en jätterar flickvän, gick en svetsutbildning och startade ett företag så att han skulle kunna hyra ut sig som hantverkare till företag, så att de inte skulle behöva anställa honom. Hans namn var ju belastat.
Anette berättar att Joakim skulle ha ett möte med två vänner som drev en byggfirma, men dagen innan mötet var de med om en bilolycka och båda omkom.
– Det var Joakims flickvän som lämnade dödsbeskedet till Joakim, som blev helt förkrossad. Han gick iväg ut för att skingra tankarna. Sedan kom han aldrig mer hem. I efterhand har vi fått veta att Joakim pratat i telefonen, kört planlöst omkring med bilen. Han hade varit i kontakt med en barndomsvän som lockade honom till sin lägenhet. Kompisen kunde erbjuda narkotikaklassade läkemedel som skulle vara lugnande.
Anette visste ingenting om detta förrän hon fick ett meddelande från Joakims flickvän nästa morgon. Flickvännen undrade om Anette hört något från Joakim.
– Jag försökte ringa, men Joakims mobil var avslagen och när jag ringde runt till hans vänner var det ingen som sett eller hört något alls. Två dagar senare, den 29 juli, var Joakims födelsedag. När han inte ens svarade då blev jag riktigt orolig.
Anette anmälde sin son försvunnen och gav sig ut för att leta.
– Jag var orolig för att Joakim i sin förtvivlan skulle ha tagit en överdos av tabletter och jag och min sambo Kjell letade i skogarna runt Kiruna. Vi letade dag som natt och jag ringde och pratade med alla tre som så småningom avslöjades som mördarna! Jag sov inte, jag åt inte och drömde om Joakim så fort jag slumrade till.
Under polisernas förhör kröp det fram att de alla tre befunnit sig i samma lägenhet som Joakim kvällen när han försvann, men när polisen skulle göra en teknisk undersökning luktade hela bostaden av klorin. Den var noggrant renskrubbad och desinficerad, men polisen fattade misstankar och alla tre männen togs in till förhör.
Missing people letade i skogarna efter Joakim
Joakim försvann den 27 juli. Anette genomled 18 dygns sökande och vånda. Missing people var där och polisen var där. Det var enorma områden som skulle sökas av och till slut sa polisen att Anette och andra anhöriga inte fick vara med och leta. De visste inte vad de skulle få se om de hittade Joakim.
Det dröjde till den 15 augusti innan en av de tre männen berättade var Joakims kropp fanns nergrävd. Polisen ringde till Anettes mobiltelefon och bad henne att åka hem. De hade något att berätta.
När polisen berättade att de hittat Joakims kropp rasade hela min värld
– När poliserna kom såg jag på deras miner att det var allvarligt. När de berättade att de hade hittat en kropp som med hundra procents säkerhet var Joakim rasade jag ihop i en hög och bara skrek. Det sista som överger en är hoppet, och jag hade hoppats så innerligt att han skulle hittas vid liv. Om han dumpats i skogen men fortfarande levde så skulle han klara sig, han visste hur man överlever i vildmarken. Men då försvann allt hopp.
Mardrömmen skulle bli ännu värre när pusselbitarna föll på plats och den brutala sanningen om Joakims sista tid i livet rullades upp.
– Hans barndomskompis lurade honom i döden! När Joakim kom till vännens lägenhet i Kiruna stormade en tidigare kärleksrival och en bekant som Joakim inte träffat på många år in. Tillsammans slog, sparkade och ströp de Joakim till döds innan de dumpade hans kropp i skogen och tände eld på den. Det handlar om ett besinningslöst våld där Joakim hållits fast med tvång, blivit bakbunden, fått en strumpa intryckt i munnen som sedan tejpats igen, säger Anette som tvingades ta in alla smärtsamma detaljer och gick igenom förundersökningens handlingar om och om igen.
– När jag insåg vilken mardröm Joakims sista tid i livet varit, hur chanslös han känt sig, drabbades jag av panikångest. Tårarna kunde börja spruta var jag än befann mig och jag kunde inte andas, inte prata. Bilder av mordet rullade hela tiden i mitt huvud. Smärtan var obeskrivlig. Jag fick lugnande medicin av doktorn och började gå hos en psykolog. När vi begravde Joakim höll jag på att svimma vid kistan. Jag bröt ihop fullständigt.
Männen dömdes till mord på Joakim
Parallellt med sorgen pågick tingsrättsförhandlingarna mot de tre förövarna och när domen föll gav den förövarna sju och åtta års fängelse för synnerligen grov misshandel. Anette blev utom sig av ilska och förtvivlan. Domen kändes som ett hån.
– Jag blev chockad. Jag blev så fruktansvärt arg, ledsen och besviken. Det kändes som att någon hade sparkat mig i magen. Jag hade i alla fall räknat med mellan 14 och 18 års fängelse, minst. Jag sa direkt att domen måste överklagas, det fanns inget annat alternativ.
I hovrätten skärptes domarna ordentligt. Alla tre dömdes för att uppsåtligen ha dödat Joakim. En av förövarna dömdes till 16 års fängelse för mord och de två andra till 17 år vardera för mord och brott mot griftefriden.
– Det var en stor lättnad. Jag får aldrig träffa Joakim igen men äntligen, åtta månader efter min sons död, kunde jag börja sörja på allvar. Jag minns Joakim som den jättefina, omtänksamma kille som han var mot familjen och de som stod honom nära. Han ställde alltid upp för oss och var omtänksam och hjälpsam. Han hade en så fin sida.
Anette säger att Joakim finns i hennes tankar varje vaken stund. Saknaden är svår och Anette orkar knappt titta på gravstenen med sonens namn. Det känns fortfarande ofattbart att han är borta för alltid.
– En natt drömde jag att jag såg Joakim. Han ropade ”mamma, mamma” och sprang mot mig genom en dimma. Joakim kramade mig hårt och jag sa ”du är inte död”. Då svarade Joakim: ”Jag har det bra. Var inte orolig”. När jag vaknade kände jag mig så glad. Han finns där, på andra sidan, och det skänker mig tröst.
