Adrianas mamma Sussie – två år efter mordet: ”Jag kommer aldrig att bli densamma igen”

Susanne Yakes beskriver tillvaron innan dottern Adrianas bortgång som ”ett vanligt och fyrkantigt familjeliv”.

– Vi bollade med barnens skola, aktiviteter och vänner precis som alla andra familjer. Samtidigt pluggade jag till sjuksköterska. Eftersom jag blev gravid med Adriana redan på gymnasiet blev skolan rätt lidande.

Men Susanne läste upp sina betyg, blev färdig undersköterska och hann jobba ett tag.

– Jag ville visa både för mig själv och min omgivning att det går att utbilda sig trots att man har småbarn, säger Sussie, som hon också kallas.

Hemma i lägenheten i Botkyrka kommun har dottern Natalie, 7, en kompis hos sig. I vardagsrummet hoppar sonen Alex, 5, runt och stojar. Vi slår oss ner vid köksbordet och Sussie undrar om jag störs av barnens tjoande.

– När Adriana försvann blev allt så tyst. Jag störs inte av när barnen är högljudda, jag tycker mest att det är härligt, säger hon.

Mordet på Adriana i Botkyrka

• Natten mot den 2 augusti 2020 träffades 12-åriga Adriana av en förlupen kula på en rastplats intill McDonalds i Norsborg, när hon varit ute och rastat hunden och med två kompisar skulle köpa mat.
  
• Gärningsmännen satt i en bil. Flera av dem avfyrade skott från ett automatvapen i en kriminell uppgörelse. Adriana hamnade mitt i skottlinjen.
  
• En tappad kalashnikovpatron i ett garage avslöjade männen. På platsen hade de spelat in en rapvideo – och poserat med samma automatkarbin som två dagar senare användes när Adriana mördades.

Hovrättens dom:

• Rapparen dömdes till fyra års fängelse i tingsrätten. Hovrätten fastställde domen.
  
• Hans bror dömdes till fängelse i fem år och sex månader. Hovrätten sänkte straffet till fem år.
  
• Den tredje personen dömdes till ett år och två månaders fängelse i tingsrätten. Hovrätten skärpte straffet till två år och sex månader.

Familjen var på Mallorca när Adriana sköts

Just här har familjen bott nästan lika länge som Adriana varit borta. Det har snart gått två år sedan händelsen, och sorgen är densamma nu som då.

Adrianas föräldrar träffades redan när de var 15 år. När Adriana var fem separerade de.

I slutet av sommaren 2020 hade Sussies familj planerat in två utlandsresor. Den första skulle gå till Mallorca och därefter skulle de åka på semester till Grekland. Adriana hade valt att stanna hemma hos sin pappa medan resten av familjen åkte till Mallorca.

– Och eftersom hon ändå visste att vi skulle iväg på en resa direkt efter valde hon att stanna hemma. Inför den här aktuella veckan hade Adriana planerat in en massa playdates och sleepovers med olika vänner, berättar Sussie.

Den 1 augusti la sig Sussie, hennes man och båda barnen tidigt på hotellet. De hade landat tidigt på Mallorca och var trötta efter flygresan. Sussie hade sin telefon på laddning i ett annat rum än det hon sov i. Vid klockan tre på natten rusade hennes man in med telefonen och väckte sin fru.

– Han sa att jag måste kolla min telefon för att det var någon som ringde om och om igen. När han sedan sa ”tänk om det har hänt något” satte jag mig upp i sängen och tog samtalet med en klump i magen. En mansröst sa: ”Jag vet inte hur jag ska säga detta, och trodde aldrig jag skulle behöva ha ett sådant här samtal i hela mitt liv. Men din dotter har blivit skjuten.”

Bokade första flyget hem

Sussie hamnade i ett chocktillstånd. Hon fattade inte om samtalet skedde i verkligheten eller om det var en mardröm. Det måste ha varit en felringning, tänkte hon.

– Jag kände min dotter. Hon var klok och mogen och hon följde alla de regler vi hade. Skjutningen skulle dessutom ha skett mitt i natten. Jag fick inte ihop det och kunde inte fatta vad hon hade gjort ute vid den tiden på dygnet.

Sussie berättar vidare att en polis ringde upp henne och bad om Adrianas personuppgifter, och att ambulanspersonal nu var på plats. Sussie kände hopp. Hon var i alla fall inte död.

– Min dotter fick inte dö. Jag blev som en enda stor adrenalinpump som plötsligt började agera per automatik. Min man försökte prata med mig, men jag hörde inte vad han sa och jag grät inte en tår. Jag gick bara in på min telefon och bokade en taxi och första flyget hem, sedan sa jag till min man att han skulle stanna kvar med barnen.

relationerJenny förlorade Hugo och Kian – mina andra barn får mig att leva vidare

Sussie ville inte att barnen skulle veta vad som hänt. Hon bad sin man säga till dem att man behövde akutpersonal hemma i Sverige och att Sussie därför behövde åka hem igen och jobba.

Fick dödsbeskedet på telefon

För varje minut som gick utan att någon ringde förstod Sussie att Adriana fortfarande var vid liv. Minuterna vid gaten i väntan på flyget beskriver Sussie som de längsta i hennes liv.

Men så kom samtalet. I efterhand har Sussie frågat sig hur det ens är möjligt att ringa en ensam mamma och leverera ett dödsbesked på detta vis, precis innan hon ska stiga på ett plan.

– Jag fick veta att min dotter hade avlidit av skottskadan. Vad som hände med mig efteråt minns jag knappt. Jag kommer ihåg att det kändes som om mina trumhinnor sprängdes. Alla ljud runt omkring mig försvann, men kvar var ett brummande och susande dån som fyllde hela huvudet. Det var som om jag hörde mina egna celler, och det kändes som om någon slagit mig med en knytnäve hårt i magen och att jag därefter tappade andan. Jag upplever att jag aldrig har fått tillbaka andan igen, som om jag inte tagit ett enda djupt andetag sedan detta tillfälle.

Efter reklamen: Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

Eftersom detta skedde under pandemin behövde alla bära munskydd. För att kunna andas tog Sussie av sig skyddet, varpå en säkerhetsvakt snabbt kom fram till henne och sa ”you need to put your mask on!” Då svimmade Sussie.

Möttes av poliser och sjukvårdare på Arlanda

Därefter minns hon bara korta sekvenser. Att hon vaknade i en sjukstuga på flygplatsen och fick en halv tablett lugnande läkemedel. Sedan fördes hon i en rullstol och blev satt i flygplanet. Med sig fick hon den andra halvan av tabletten som hon tog under mellanlandningen i Tyskland. Hon sov till och från under hela flygfärden hem och när hon steg av på Arlanda kom känslorna ikapp henne.

– Jag var redan helt dränerad på kraft och kände mig helt knockad och nedknarkad av den där tabletten jag fått. När jag möttes av tio poliser och ambulanspersonal som stod med nedböjda huvuden för att ta emot mig bröt jag ihop framför dem. Det var som att den där synen bekräftade min dotters död. Arlanda var precis smockat av folk den där dagen, men när jag gick förbi alla människor med de där tio personerna bakom mig blev det alldeles knäpptyst. Visste de om vad som hade hänt? Stod det i tidningarna? Jag hade solglasögon, hatt och munskydd så kanske de trodde att jag var en kändis?

Ville inte identifiera sin dotter

En vän hämtade upp Sussie på flygplatsen och skjutsade henne till hennes bästa väninna som hon sedan bodde hos under de två veckor som resten av familjen var kvar på Mallorca. Polisen hade frågat om hon ville se brottsplatsen eller om hon ville identifiera Adriana och ta ett sista farväl.

– Jag hade sett min pappa död och kände då att det var inget jag ville göra om igen. Det var tufft nog då. Tänk då att se sin egen dotter? Nej, jag ville inte se Adriana i det där tillståndet. Jag hade aldrig någonsin kunnat leva med den bilden på näthinnan och jag har aldrig ångrat detta beslut.

Slutade äta på grund av sorgen

Under tiden som följde slutade Sussie att äta och hon rasade snabbt i vikt.

– Den där fruktansvärda ångesten, den går inte att beskriva med ord. Jag fick enorma bröstsmärtor och det var omöjligt för mig att svälja något alls. Min vän försökte tvinga i mig olika näringsdrycker, berättar Sussie.

Hon tappade all styrka och kunde knappt hålla uppe kroppen som inte ville sluta skaka. Vännen tog hem en läkare som konstaterade att Sussie måste börja äta.

– Läkaren sa något som jag aldrig glömmer och som fick mig att försöka börja kämpa med maten. Med skarp blick tittade hon på mig och sa: ”Du är fortfarande en mamma”. Just det, jag hade två barn till. Utan dem hade det varit så mycket lättare att ge upp. Men från den dagen kände jag att jag inte hade något val. Det fanns två barn till som behövde sin mamma. Jag började med en barnportion som jag satt och petade i mig under en timme, och så fortsatte jag – en barnportion om dagen.

Innan Sussie och hennes familj kom tillbaka till sitt hem bad Sussie sin vän att åka dit, stänga dörren till Adrianas rum och ta bort hennes skor i hallen.

– Jag kunde inte se på något som påminde om henne. Adrianas rum förblev sedan stängt i två månader. Jag var livrädd för den där dörren och jag hatade att vara i hemmet, det kändes som att någon konstant ströp mig.

Sussie berättar att hon sa godnatt till sina barn och låtsades att hon själv sov hemma, men i själva verket åkte hon och sov hos vänner. Ganska snart beslöt sig familjen för att flytta.

När de hade tömt alla rum på saker var det till slut bara Adrianas rum kvar.

– Jag stängde av en hel del känslor den första tiden. Det gjorde för ont att känna. Sorgen och saknaden efter min dotter var för stor för mig att orka bära. Men jag minns tydligt hur jag stod i hennes tomma rum och hur jag liksom gick och bara klappade väggarna. Jag grät hejdlöst medan jag rev ner remsor från tapeten som jag ville spara som minne.

Konstant ledsen

Mordet blev såklart uppmärksammat i media, men Sussie höll sig borta från all press. Hon hade ingen koll på vad som skrevs. Direkt efter att hon hade bokat flygbiljetten hem från Mallorca hade hon även raderat Facebook-appen i sin telefon. Hon orkade inte höra eller läsa allt som skrevs om hennes dotter.

Till en början ”körde hon på”, hon läste klart sin utbildning och tog sin sjuksköterskeexamen i januari 2022.

– Andra kursare firade, men jag var inte det minsta glad. På kyrkogården bara några hundra meter från Karolinska sjukhuset i Solna hade jag begravt min dotter. Det sägs att sorgen genomgår faser, men jag är bara konstant ledsen. Adriana var en kopia av mig. Vi satt liksom ihop och hade samma typ av humor. Hon var alltid så glad och sprudlande. Jag saknar hennes skratt och jag saknar hennes kramar, säger Sussie och menar att ingen som inte förlorat sitt barn kan relatera till den här graden av sorg.

– Många kan förstå den sorg man känner när man förlorat en mormor eller en förälder. Men du vet, det är en panna mindre att pussa godnatt varje kväll och det är en tallrik mindre att duka fram vid varje måltid. Platsen intill mig i bilen på förarsidan där hon alltid satt är nu för alltid tom.

Adriana ville bli politiker och förändra förorten

Under samtalet ansluter dottern Natalie och hennes kompis. Natalie räknar upp egenskaper om hur hennes syster var:

– Adriana var jättesnäll, rolig och modig. Och så var hon supercool. Och världens bästa syster.

Sussie nickar instämmande och stryker Natalie över håret.

– Ja, hon var verkligen underbar – en liten tjej i stora skor. Otroligt mogen för sin ålder. Hon ville bli politiker och drömde om att förändra förorten, säger Sussie.

Hon tittar på tjejerna och ler när de avlägsnar sig. Hon berättar att Adriana är högst närvarande i samtalen i hemmet. Hon pekar på en familjeteckning som Natalie ritade för ett tag sedan. Där finns även hennes syster med. Intill den uppritade familjen ligger ett djur och ovanför står det ”död”. Sussie berättar att det är Natalies hamster som dog för två veckor sedan.

– Vi köpte den där hamstern till Natalie efter händelsen, och det är märkligt vad ett litet djur som en hamster kan bidra med. Det blev hennes räddning.

Äter antidepressiva och går i traumaterapi

På frågan vad som varit Sussies räddning mitt i den fruktansvärda sorgen är svaret Natalie och Alex.

– Våra barn är fortfarande små och jag ser med glädje fram emot att följa deras utveckling. Jag försöker leva i tacksamheten över att jag har två barn till. De ger så enormt mycket kärlek. Natalie är nästan läskigt lik Adriana. Hon har samma humor som vi. Och jag älskar Alex som ständigt bjuder på sig själv. När jag inte kunnat andas är det barnen som blåst syre i mina lungor, de är anledningen till att jag fortfarande lever. Jag har varit tvungen att gå upp varje morgon och ge dem mat varje dag.

– Och jag var tvungen att pynta den där jävla granen den första julen för barnens skull, även om jag kände att jag aldrig mer ville fira en enda jul till utan Adriana. Samtidigt blöder mitt hjärta för att inte Adriana finns med oss.

Sedan Sussie stängde av sina känslor kommer de nu ikapp henne hela tiden. Hon äter antidepressiva mediciner och går i traumaterapi för att få verktyg att hantera sin saknad och sorg. Familjen har ältat en massa ”tänk om”-scenarier och skuldkänslor.

– Adrianas beteende, att gå ut mitt i natten, var något hon aldrig tidigare hade gjort. Hon var den mest kloka och ansvarsfulla personen, detta var så olikt henne. Vi har i efterhand fått reda på att en kompis hade ringt ut henne och att de från början var flera kompisar som sågs vid tolv på natten. Vid klockan tre var de tre stycken som gått till McDonalds för att äta, men eftersom det var stängt gick de till restaurangens drive in för att beställa sina hamburgare. Adriana var väldigt kort och liten, ändå var det hon som lyckades bli träffad.

Medverkade i Mammorna i våldets skugga

Sussie känner inget alls inför de mördare som tog hennes dotters liv. Hon är själv förvånad över varför hon inte känner mer hat.

– Både jag själv och människor runtom mig frågar varför jag inte är argare, men jag tror helt enkelt att det inte får plats mer känslor än den sorg jag bär på. Den dag jag såg kistan med min fullt friska dotter sänkas ner upplevde jag toppen av sorg och känslor. Polisen har ringt och hela tiden berättat vad som hänt i jakten på förövarna, men jag har inte orkat lyssna. Jag ville inte höra om dem. När de upplyste mig om att de fått tag på förövarna och att de satt häktade kände jag bara: ”Så bra, nu har de fått bort barnamördare från gatan”.

I vintras gick dokumentärserien Mammorna i våldets skugga på SVT, där flera mammor berättar om sina barn som blivit skjutna.

– Jag ställde upp i programmet och berättar i media av en anledning, och det är att jag vill hålla Adriana levande. Men jag tror också det är viktigt att berätta, folk blir bara allt mer avtrubbade när de hör om skjutningar. Fatta, de sköt en 12-årig liten flicka!

Finner tröst i sin kristna tro

Sussie har fått problem med minnet och måste påminnas om saker och om igen, oavsett vad det gäller. Hon har flera almanackor med vad som ska göras och behöver kommas ihåg för varje dag. En period var hon sjukskriven, men är nu tillbaka på 75 procent. Sussie berättar att hon har blivit en annan sedan hon förlorade sin dotter.

– Den första tiden kunde jag stå och titta i spegeln och inse att jag hade blivit ett skal. Jag såg min spegelbild men kände inte igen kvinnan. Jag minns att jag ville krama om henne, för i de där ögonen såg jag hur hjärtat blödde, säger hon.

Relationen till hennes man har också påverkats.

– Min man har sagt, att när han från balkongen såg mig gå mot taxin den där tidiga morgonen på Mallorca tänkte att, ”jag kommer aldrig få tillbaka min fru igen”. Han hade rätt. Han har aldrig fått tillbaka den jag var. Vi har det tufft, men vi kämpar.

Sussies kristna tro är en tröst.

– Den får mig att tro och hoppas att jag en dag ska få återse min dotter. Jag tror inte att Adrianas plats på jorden var för ingenting. Det var för att skaka om den. Jag hoppas att hon blir politiker på sitt egna sätt. Jag ber för att politikerna ska göra något. Jag har begravt min dotter, men de måste göra något så att inte fler oskyldiga människor dör i kriminella gänguppgörelser.