Alexandra Pascalidou om pappor i ny bok: ”Jag var den som fick mest stryk hemma”

I boken Mammorna (2018) intervjuade Alexandra Pascalidou 20 mammor i utsatta områden. Mammor som förlorat sina barn i skjutningar, mammor i djup sorg. Boken hyllades och följdes upp som dokumentär i SVT och med en teaterpjäs.

Nu är turen kommen till papporna att berätta. Alexandra berättar att hon gick in bokprojektet med ett eget faderstrauma i bagaget.

– Min pappa Jannis var arketypen för en förortspappa. Han jobbade jättehårt, festade jättehårt, var våldsam, hade en massa kvinnor och satte tyvärr sin familj sist. Han var frånvarande. Jag har en enorm sorg över det.

Efter reklamen: Se också: Frida Boisen om våldsamma uppväxten: ”Jag trodde på riktigt att någon skulle dö”

Han bad aldrig om ursäkt

Det var mamman som hade två jobb, städade, uppfostrade tre döttrar och skötte precis allt. Nu är det snart två år sedan pappan dog. I boken skriver Alexandra: ”Hur kan man sörja någon man saknat hela livet?”

Ända in i det sista hade hon ett hopp om att han skulle ångra hur han betett sig mot sin egen familj. Hon satt vid hans dödsbädd, höll honom i sina armar och hoppades på en ursäkt. Men det kom ingen.

– Det blev en så total antiklimax. Jag var ute med håven så många gånger, jag ville att han skulle säga förlåt. Men han bjöd mig inte på något Hollywoodslut. Jag frågade vad han tänkte om sitt liv, om det var något han ville säga. Vet du vad han sa? Jo – ”Jag har haft ett väldigt roligt i mitt liv”!

Alexandra kan inte låta bli att skratta till åt det absurda i bristen på självinsikt.

Du har ändå förlåtit honom, hur gick det till?

– Han var mitt blod. Han låg där i sin etta och tynade bort och och kunde knappt kommunicera med läkarna på sin brutna svenska. Han hade skrumplever och hjärtsvikt och blev sämre och sämre. Så vi tre systrar ryckte in och tog hand om honom.

Hon berättar om en kort stund som hon bär med sig som ett vackert minne, trots allt:

– En gång tog min hand och bara klappade på den, det var helt overkligt, jag kan inte minnas att han någonsin klappat på min hand. Jag kände att jag måste förlåta honom.

En stark machokultur

När Alexandra nu gjorde intervjuer för boken Papporna, närmare bestämt nästan trettio stycken, så ville hon undersöka frågor som varför de inte varit där mer för sina barn, vad de har för syn på familjen och hur segregationen påverkat dem.

– Jag fokuserar på miljonprogrammens män, de marginaliserade männen, som inte går på lattepromenader med sina barn eller målar naglarna...

Det finns några gemensamma nämnare för de pappor som får göra sin röst hörd i boken: En patriarkal machokultur. Våld. Tystnad.

– Det är en maskulin munkavle. De har lärt sig att kväva och förtränga, aldrig ge uttryck för det som är sårbart och känsligt för att de ser det som synonymt med det feminina. Tystnaden härdar, männen blir hårda.

Många av intervjuerna genomsyras av våld. Inte bara det våld som sker på gatan, pistolskotten som vi läser om i tidningarna. Utan berättelser om våld som funnits i de här männens värld sedan de var små pojkar. Krig, övergrepp, föräldrar som slagit dem sönder och samman, slagsmål med andra män, misshandel mot fruar och barn.

– Många som kommer hit har vuxit upp med både krig och våld i hemmet. Det tar tid att förändra de här mönstren. För oss som växte upp i Rinkeby när jag var liten var våldet så självklart, vi pratade aldrig ens om vem som fick stryk hemma. Först när vi flyttade hemifrån kunde vi göra det, och då blev det i form av skämt och jargong.

Hur ska det gå till bryta våldskedjan?

– Det bästa motmedlet är att bryta tystnaden. Det är då man ökar medvetenheten. Männen måste själva börja prata om våldet – inte på ett förhärligande och förskönande sätt utan hur det bryter ner, om det de själva utsatts för i hemmet. Just det är väldigt tabubelagt.

Blev misshandlad

Alexandras egen pappa berättade själv om sin trasiga barndom.

– Han växte upp på gatorna, hade en styvfarsa som misshandlade honom med plankor och bälte. När han var nio år fick han veta av en grannfru att det inte var hans biologiska pappa. Han lärde sig aldrig vad en familj är.

Pappan var en av de män som förde våldet vidare. Alexandra, äldst av de tre döttrarna, råkade värst ut. När han var hemma vill säga.

– Jag åkte på mest stryk, också när jag gick emellan för att skydda mamma. Sista gången han slog mig var jag nog fjorton år. Man får inte glömma att han var borta hemifrån mycket också. Och det var väl tur.

Alexandra själv har en dotter som blir femton i år. Hon bor varannan vecka hos mamma och pappa, även om det är flexibelt.

Vilken sorts förälder är du själv?

– Jag har varit en grekisk hönsmamma, min dotter sov hos mig tills hon var elva, och jag kan vara så orolig, som ”Klä på dig så att du inte fryser!” Men jag är också en Pippi-mamma, en som uppmuntrat henne till att våga, inte vara rädd. Jag har inte uppfostrat ett försiktigt barn. Jag tycker inte att man ska hålla flickor tillbaka.

Att ha en tonårsdotter som håller på att frigöra sig är kluvet, tycker hon:

– Jag litar på henne, men är ständigt orolig. Jag försöker släppa taget men har svårt att acceptera att hon är en egen individ, att hon planerar egna grejer och föredrar kompisarna mer och mer.

samhälleAlexandra Pascalidou: ”Jag bet på naglarna tills de blödde”

Dottern kommer i första hand

Än så länge är det Alexandra och Melina i den lilla familjen även om dottern ibland tycker att mamma borde skaffa hund – eller en man. Just det senaste det är komplicerat, tycker Alexandra.

– Jag träffar ingen! Det är för att jag är blyg. Hon slår ut med händerna i en uppgiven gest.

– Jag är inte på Tinder eller något, jag vågar inte. Sen är ett problem att folk tror att de vet hur jag är, de vet inte hur känslig och sårbar jag är egentligen. Jag har dåligt självförtroende när det gäller män. Jag växte upp utan män i min närhet, och kan inte riktigt tro att någon kan bli kär i mig.

Här menar hon att pappan har påverkat henne: Dels eftersom han gav henne ”en radar för missbrukare”, vilket gör att hon bara haft fina relationer. Dels genom att han behandlade henne lite som en pojke.

– Jag är verkligen ingen sexig femme fatale, utan mer pojkflicka. Egentligen behöver jag ingen man, ingen som ska försörja mig, betala min hyra eller köpa ett sommarhus till mig. Jag står på egna ben, jag är en väldigt självständig människa. Så om en man kommer in i mitt liv undrar han: vad ska jag erbjuda? Jo, du ska erbjuda ömhet, närhet och sex! Hon skrattar.

– Jag söker min pusselbit.

Hon poängterar att dottern alltid är kommer i första hand. En man måste passa in i deras liv.

– Senast jag träffade en intressant person det en krigskorrespondent. Han var smart, snygg, perfekt och hade bra böcker i bokhyllan. Men han reste runt i världen. Det funkar bara inte.

Första gången Alexandra dök upp i offentligheten var 1995, som programledare för det mångkulturella magasinet Mosaik i SVT. Sedan dess har hon hunnit jobba med allt från undersökande journalistik, varit programledare för OS i Aten, skrivit flera böcker, lett semifinalslottingen för Eurovision och mycket mer. Som en röd tråd genom nästan allt går engagemanget för kvinnor och utlandsfödda. Genom åren har hon väckt starka känslor, både hat och kärlek.

samhälleJuristen Jenny står upp för de svagaste – vägrar försvara förövarna

Varifrån kommer dit driv?

– Jag växte upp med en frustration. När jag nu fått förmånen – vilket jag aldrig trodde – att jobba med journalistik, som jag älskar, måste jag berätta de historier som aldrig blir berättade. Jag har krigargener, jag kommer inte från en släkt där folk sitter och rullar tummarna. Jag har sett min mamma kämpa, hon är en stark kvinnlig förebild.

Revanschlusta

En del i drivet kommer också från revanschlusta. Att studera vid universitetet blev ett mål, särskilt eftersom mamman uppmanat henne att ”skaffa ett papper” – med det menade hon högskoleexamen.

– Att erövra kunskap har varit ett sätta att bevisa att jag räcker till och ta makt. När jag blivit kränkt och kallad blatte har jag tänkt ”Jag ska minsann visa att jag duger, att jag är lika bra som ni.” Nu växer min dotter upp på ett helt annat sätt, hon växer upp i ett medelklassliv med helt andra förutsättningar. Får man samma driv om man aldrig gått hungrig? Det är svårt att veta.

Det finns mycket mörker i boken, men också kärlek, glöd och engagemang.

Är du själv hoppfull om att det går att minska våldet och få mer närvarande pappor?

– Ja, jag är säker på att det går att vända den här utvecklingen, den här pågående svenska tragedin. I boken finns ljus, hopp, värme och jävlar anamma. När det gäller jämställdhet har blicken riktats mot kvinnor, nu är det dags att fokusera på männen. Det är tid för dem att steppa upp. Många pappor vill verkligen förändra, de ifrågasätter sina egna konservativa traditioner och kulturer. De är de modiga!