Malins syster mördades: ”Så svårt att acceptera att vi aldrig mer skulle ses”
Klockan var fyra på morgonen när det ringde på dörren. Yrvaket tog Malin Falk emot två poliser som ville att hon skulle följa med hem till mamma och pappa.
– Jag blev såklart jätterädd, när polisen knackar på mitt i natten har det hänt något allvarligt. Min första tanke var att min 16-åriga lillasyster varit med om en olycka. Jag var tvungen att hålla masken inför mina barn som också vaknat, men i polisbilen fick jag veta att det var min storasyster Elin. Hon var död och man misstänkte att någon bragt henne om livet. Det var så mycket värre än något jag någonsin kunnat föreställa mig.
Malin grät och grät och tankarna snurrade. Var det Elins exsambo som dödat henne? Det måste vara han!
Timmarna innan hade tumultartade skräckscener utspelat sig i Elins eget hem i Lycksele. Hon hade haft en trevlig kväll på Hotell Lappland, där artister som E-Type och Dr Bombay uppträtt under en kväll med 1980-talstema. När Elin kom hem pratade hon i telefonen med en av vännerna som varit med under kvällen. Under samtalet bankade någon på Elins dörr och vännen hörde Elin ropa ”spring fort!”.
– Vännen förstod allvaret och sprang mot Elins lägenhet, men när han kom fram var det för sent. En granne, som också hört Elin skrik, rusade till undsättning, men då hade Elins exsambo redan huggit kniven rätt in i Elins kroppspulsåder.
Säkerhetskedjan hade brutits upp och inne i bostaden låg Elin Falk, knivmördad av sin exsambo, som också var barnens far.
Hon var på en bra plats i livet
Hon var 29 år, mamma till tre pojkar som var hennes allt och jobbade med yrket hon älskade.
Elin var flickan som läste böcker och skrev mycket redan som barn. Hon brann för jämställdhetsfrågor, hade ett stort samhällsengagemang och nu jobbade hon som journalist.
– Elin hade nyligen varit till frissan och gjort sig fin, hon hade precis börjat träna och verkade så glad och lycklig. Hon var på en bra plats i livet, sedan hon separerat och börjat leva på nytt. Elin var ofta hemma hos mamma och pappa, hon var väldigt familjekär, säger Elins lillasyster Malin Falk, 35, och konstaterar att systrarna, som bara hade två års åldersskillnad, alltid varit väldigt olika.
– Elin gillade att vara hemma, jag var jämt på byn och lekte. Mormor brukade skämtsamt kalla mig för byasopan, skrattar Malin och berättar att de alltid haft en tajt släkt där alla bor på gångavstånd från varandra.
– Mormor brukade hämta oss från dagis och hon fixade middagar tills mamma och pappa kom hem från jobbet. Vi hade en jättefin barndom. Elin var äldst i barnaskaran, hon var den där gulliga flickan med änglalockarna som jag beundrade. Det var fruktansvärt att berätta om mordet för mormor, hon blev helt knäckt av sorgen, både för sin egen del och för sin dotter som nu mist ett barn.
Han tog ingen hänsyn till sina barn
Hemma i villan hos Malin i Bjurholm står porträttet på Elin ständigt framme. Malin har också en gripande bild av tre små pojkar vid sin mammas kista, en bild som Elins arbetskamrater tog under begravningen.
Ekel, Birk och Tyko var bara 5, 4 och 2 år gamla och befann sig hos sin mormor och morfar när deras mamma så brutalt mördades av mannen hon lämnat för bara ett halvår sedan. Mannen som är pojkarnas pappa.
– Det är en stor sorg att pojkarna inte kan minnas sin mamma, hennes röst, hur hon doftade och hur hon var som person. Det är fruktansvärt att han tog sig rätten att bestämma över någon annans liv eller död, utan någon som helst hänsyn till sina egna barn. Det är ju inte bara sitt eget liv som han har förstört, det är så många fler som har drabbats. Under rättegången framkom det att han inte visste om barnen var hemma eller inte när han utförde dådet. Det var alltså viktigare för honom att döda Elin än hur det kunde komma att påverka hans barn, säger Malin och skakar sakta på huvudet.
Under de där fruktansvärda timmarna, när Malin och hennes föräldrar fått beskedet och satt tillsammans med poliserna, visste de ännu inte exakt vad som hänt. Malin frågade om och om igen om det var barnens pappa som gjort det.
– Det enda svar vi fick var att han just nu skulle vara svår att nå, och då förstod vi att det var honom de hade gripit som misstänkt.
I början visste inte Malin och hennes föräldrar vad de skulle säga till Elins barn, som var så små. Det kändes som en omöjlig uppgift som de behövde stöd i.
– Vi var i chock och visste inte hur vi skulle göra så vi sa bara att deras mamma låg på sjukhus och att de skulle få stanna lite längre hos oss. När det blev vardag fick vi prata med en barnpsykolog som gav oss rådet att säga precis som det var, men inte ge mer information än vad barnen själva frågade efter.
Viktigt att bygga ett kärleksfullt nätverk
Trots att pojkarna var så små tror Malin att de förstod att mamma var borta för alltid. Pojkarna fick gå i samtal hos BUP och Malin är glad för att de hade sin trygga punkt hos släkten. Malin och hennes föräldrar var från första början överens om att de tillsammans skulle ta hand om Elins pojkar.
– Det var viktigt att bygga ett kärleksfullt nätverk kring barnen. De ska alltid känna att de är lika älskade som våra övriga barn, och jag vill att Elin i sin himmel ska vara nöjd med hur vi fostrar dem. Jag vill ge pojkarna allt det som Elin skulle ha gett dem av kärlek och omsorg.
Pojkarna, som i dag är 9, 11 och 13 år är skrivna hos sin mormor och morfar, men har också varsitt rum hemma hos moster Malin. Hon och hennes familj delar på ansvaret för pojkarna och de bor hos Malin nästan lika ofta som hos mormor och morfar. Familjernas villor ligger bara 500 meter från varandra.
Malin säger att det känns viktigt att hålla Elins minne levande, men det är svårt att hinna prata och berätta så mycket som hon önskar i en vardag som består av storfamiljsliv med fotbollsträningar, läxor och middagsfix med totalt sju barn varannan vecka.
– Man ska hitta på något på helgen och det känns som att någon i familjen fyller år nästan hela tiden. Vardagen tar väldigt mycket tid, och det får den göra. Jag har inte så höga krav på att det ska vara städat eller att man ska uppföra sig på ett visst sätt. Det viktigaste är att vi är tillsammans, att vi har roligt och att vi är glada. Minnena av Elin kommer spontant. ”Det där tyckte Elin också om” kan jag säga om vi äter något som min syster gillade.
Det dröjde länge innan Malin kunde acceptera och förstå att hon aldrig mer skulle få träffa sin storasyster. Hon försökte minnas vilket deras sista telefonsamtal var.
– Vi åkte pulka med alla barnen den sista dagen i Elins liv och jag ringde Elin för att prata om en av pojkarnas vantar. Det var en sådan banal vardagssak vi pratade om, men jag trodde ju att vi hade miljoner samtal kvar!
På kvällarna kom ångesten och bet sig fast
Malin led länge av ångest och sömnsvårigheter.
– Jag tog emot den hjälp som fanns att få och fick tabletter som hjälper mig att sova. Det var fram för allt på kvällarna som ångesten bet tag i mig. Jag önskade så att jag skulle få prata med Elin en sista gång. Jag ringde till hennes mobil för att få höra hennes röst, men Elin hade aldrig läst in något eget meddelande. Jag hade så svårt att acceptera att vi aldrig mer skulle ses.
Malin berättar att Elin i stället kom till henne i några drömmar.
– En gång drömde jag att vi stod på en tågperrong. Hon skulle resa i väg och vi kramades. Sedan sa hon hej då och steg på tåget. Den drömmen gav mig tröst. Jag behövde den drömmen, där fick vi ett avsked.
Efter Elins död skulle hennes lägenhet tömmas, begravningen skulle ordnas och rättegången tog vid. Samtidigt skulle vardagen göras så trygg som möjligt för barnen.
– Det var otroligt jobbigt att packa ihop Elins liv, och gå igenom hennes saker, att slänga och ge bort hennes liv. Mycket tog vi hem, sådant som pojkarna kanske vill ha längre fram. Det kändes så privat, som att man snokade - men jag sparade en bok som hon skrivit dikter i.
Begravningen var jättejobbig, men fin
Det var mycket känslor i omlopp och bara två veckor efter Elins död ordnade Malin kalas för Elins yngste son som fyllde två, veckan efter var det dags för begravningen.
– Jag valde att Michael Jacksons Heal the world skulle spelas under ceremonin. Ända sen Elin dog har den låten snurrat i mitt huvud och jag förknippar den starkt med henne. Vi spelade även Lalehs Some die young. Begravningen var jättejobbig, vi var alla så ledsna, men den var värdig och fin också.
Det har gått sju år sedan Malin miste sin storasyster, och den stora familjen har funnit en fungerande vardag. Elin finns ofta i Malins tankar, även om det inte längre är flera gånger varje dag. Hon tänker däremot aldrig på systerns mördare.
– Jag är inte arg eller hatiskt, han finns bara inte för mig. Han dömdes till livstids fängelse för mordet – en dom som också fastställdes i hovrätten. Mannen dömdes också för grov misshandel av grannen som ingrep. Han får stå till svars för vad han gjort i hela sitt liv. För mig är sorgen över att Elin inte längre finns den starkaste känslan.
Malin säger att hon nuförtiden oftare reflekterar över relationer som verkar osunda och att hon önskar att samhället skulle satsa mer på psykiatrin.
– Jag tror att vi skulle rädda många människoliv. Jag har lärt mig att en sådan här fruktansvärd händelse faktiskt kan hända vem som helst, därför är det viktigt att våga ställa frågor om man ser någon som inte verkar må bra.