Zdravko visste inte att han var pappa: ”Vården gick bakom min rygg”
Det är ingen tvekan om att de trivs tillsammans och har det trevligt när de träffas hemma hos Zdravko Paic, 74, och hans sambo Katarina, 70, i Halmstad.
Zdravko och hans dotter Emelie Persson sitter tätt tillsammans i soffan och bläddrar i ett gammalt fotoalbum, samtidigt som de skrattar och ler.
– När de sitter så där nära varandra ser man likheterna mellan dem. Framförallt ögonen och pannan, säger Katarina och pekar på ett foto av Zdravko när han är i 20-årsåldern.
Emelie skrattar.
– Ja, nu har jag äntligen fått en förklaring till vem jag fått min näsa ifrån.
Zdravko sitter och njuter medan hans dotter och sambo letar likheter mellan dem. Att han vid 74 års ålder skulle få både barn och barnbarn var ingenting han någonsin kunde föreställa sig.
– Jag är jätteglad över att jag fått kontakt med Emelie och hennes familj. Däremot reagerar jag på hur det har gått till. Varför har jag inte fått veta att jag är pappa förrän nu?
Vi träffas på trettondagen, och det har gått mindre än två månader sedan Emelie fick veta att Zdravko är hennes biologiska pappa.
Det är fjärde gången som Emelie är på besök i lägenheten i Halmstad, och med vid mötet är även hennes man Linus och deras barn Awa och Nico.
– Barnen såg en bild på Zdravko innan vi fått svaret på DNA-provet. De sa direkt att de hoppades att han var deras biologiska morfar eftersom de tyckte att han såg så snäll ut, berättar Emelie.
Hon var själv i 15-årsåldern när hon fick veta att hennes pappa inte var hennes biologiska. I stället fick hon veta att hon kom till tack vare en spermadonator, något som blev en chock för henne.
– Man kan verkligen inte säga att jag tog det jätteglatt. Jag var i en känslig ålder. Jag har för mig att jag frågade min mamma ”Är jag ett jävla provrörsbarn?”, och slängde sedan igen dörren till mitt rum, berättar Emelie och fortsätter:
– De hade nog tänkt berätta det för mig förr eller senare, men det hade aldrig blivit av tidigare.
Så småningom kunde hon smälta beskedet. Emelie och hennes föräldrar beslutade att de skulle bevara hemligheten om att hennes pappa inte var hennes biologiska inom familjen.
Sjukhuset hade inga uppgifter
Emelie föddes 1986. Året innan ändrades lagen och gav barn som blivit till genom en spermadonation laglig rätt att ta reda på sitt ursprung.
– Inför min 18-årsdag kontaktade min mamma sjukhuset i Halmstad för att ta reda på vem som var min biologiska pappa. Hon hade inte laglig rätt att få veta det, men hon förberedde för mig om jag skulle vilja veta det.
Beskedet som kom från sjukhuset var minst sagt förvånande.
– Sjukhuset svarade att det inte fanns några uppgifter, ingen journal, ingenting. Det var som inseminationen aldrig ägt rum.
Emelie nöjde sig i flera år med det beskedet, men hon kunde aldrig riktigt släppa tankarna på vem som kunde vara hennes biologiska pappa. Hon ville veta mer om sitt ursprung och få veta vilka egenskaper hon kunde ha ärvt.
2018 beslutade hon sig för att gå till botten med frågan. Hon kontaktade sjukhuset på nytt för att försöka få fram några uppgifter. Men hon möttes av samma svar som hennes mamma hade fått – det fanns inga uppgifter om en spermadonation.
– Jag blev så chockad att jag bara lade på luren, säger Emelie.
En vecka senare gjorde hon ett nytt försök och ringde till sjukhuset igen, men möttes åter av samma besked.
– Det som gjorde mig mest upprörd var den nonchalans som jag blev bemött med. Det var ingen som var intresserad av att hjälpa mig, och det var ingen som ifrågasatte hur uppgifterna om hur jag kom till kunde ha försvunnit.
Stöd av Uppdrag Granskning
Det blev inledningen på en intensiv process som varade i flera år. Emelie vägrade tro att hon inte kunde få veta vem som var hennes biologiska pappa och överklagade till instans efter instans.
Efter att ha fått avslag i högsta instansen fick Emelie beskedet att hon kunde ha kommit till genom nedfryst sperma, och att det var förklaringen till att det inte fanns några uppgifter. Men det trodde inte Emelie på. I stället för att ge upp kontaktade hon Justitieombudsmannen och gick ut anonymt i media och berättade sin historia.
– Efter att en lokaltidning skrivit om mig fick jag kontakt med en kvinna som också fått kämpa för att få reda på vem som var hennes biologiska pappa. Hon hade lärt sig att släktforska för att ta reda på sitt påbrå.
Men för Emelie skulle det dröja fram till förra året innan det verkligen skedde ett genombrott. Då kontaktades hon av redaktionen för Uppdrag Granskning på SVT som gjorde ett reportage om att barn som blivit till via donation förvägrades information om sitt ursprung.
– Villkoret för att mitt fall skulle tas upp var att jag inte längre var anonym. Det gick jag med på, bara jag kunde få reda på det jag ville. Som ensam människa mot landstinget är man liten, men nu hade jag Uppdrag Gransknings resurser som stöd, berättar hon, och hennes man Linus lägger till:
– Utan SVT hade vi inte haft möjlighet att få DNA-testen och hjälp av en professionell släktforskare.
Han har stått vid hennes sida och stöttat henne under åren hon kämpat för att få rätt mot myndigheterna. Men det var inget okomplicerat beslut.
– Om jag gick ut öppet i tv skulle alla få veta att min pappa inte var min biologiska pappa. Jag tänkte på hur han skulle reagera, på barnen som skulle få veta att den de kallar morfar inte är deras biologiska och hur andra släktingar skulle ta det. Men alla stöttade mig, berättar Emelie.
Sperman användes olovligen
Parallellt som allt det här pågick satt Zdravko ovetande hemma i sin lägenhet i Halmstad, och försökte återhämta sig från en stroke han drabbades av tidigare under 2022.
Samtidigt som han tränade för att återfå rörligheten i ben och armar fick han hjälp med de vardagliga bestyren av sambon Katarina, som funnits vid hans sida i mer än 20 år. De har inga gemensamma barn, men han gläds åt hennes nu vuxna barn.
– Jag och min tidigare hustru försökte få barn utan att lyckas. Vi gick igenom en fertilitetsutredning i mitten av 1980-talet, och den kom fram till att det inte var något fel på mig, berättar han.
Det var där och då, på en fertilitetsklinik i Malmö, som hans spermier togs till vara på och olovligen skickades till sjukhuset i Halmstad för att användas vid inseminationen av Emelies mamma.
– Jag kände läkaren i Halmstad som rekommenderade läkaren i Malmö. Läkaren i Halmstad visade sig senare vara samma läkare som Emelies mamma gick hos, säger Zdravko och skakar på huvudet åt det märkliga sambandet.
Under förra hösten drogs nätet åt allt tätare, Uppdrag Granskning och Emelie kom närmare och närmare gåtans lösning. Ett DNA-test visade att hon till 50 procent var svensk och till 50 procent från Balkan.
– Det överraskade mig. Men samtidigt kom jag att tänka på en bosnisk väninna som alltid sagt att jag måste ha gener från Balkan. Hon tyckte inte att jag var typiskt svensk.
Hennes man Linus ler.
– Det förklarar kanske också ditt heta temperament, säger han.
Med hjälp av Uppdrag Gransknings släktforskare fick Emelie också fram ett namn på den som kunde vara hennes biologiska pappa. Men det visade sig vara en släkting. Han kunde dock i sin tur leda dem till Zdravko.
– Jag och Uppdrag Gransknings redaktion beslutade att jag skulle ringa honom för att förklara att han kunde vara min biologiska pappa, och fråga honom om han gick med på ett DNA-test för att räta ut alla frågetecken.
Men Emelie ringde och ringde utan att få något svar.
– Jag trodde det var en telefonförsäljare, skrockar Zdravko.
Fick kontakt med varandra
Till slut sa Katarina till Zdravko att svara i telefonen för att se vad den envisa kvinnan som lämnade meddelande efter meddelande ville.
Emelie tog också hjälp av hans släkting som hon tidigare haft kontakt med.
– Han kontaktade mig och förklarade att en tjej kommer att ringa mig och förklara vissa saker, berättar Zdravko.
Det gjorde honom nyfiken, och när Emelie frågade honom om hon och teamet från Uppdrag Granskning fick komma hem till honom bjöd han in dem.
– Jag är så oerhört tacksam för att Zdravko var så välkomnande och gästfri. Han kunde lika gärna ha stängt dörren och inte velat medverka eller ha någon kontakt.
Samtidigt var hon rejält nervös.
– Det var en väldigt konstig situation. Många tankar snurrade i mitt huvud. Var det nu jag för första gången skulle få träffa mannen som var min pappa?
Vid första mötet hemma hos Zdravko togs några droppar saliv från honom som sedan skickades till USA för DNA-analys.
Det tog drygt en vecka innan svaret till slut kom.
– Det kändes som en evighet. Jag var livrädd för att det skulle vara negativt. Det hade inneburit att vi hade tvingats starta om från noll på nytt. Dessutom tyckte jag att Zdravko var en riktigt trevlig man, och jag önskade att han skulle vara min biologiska pappa.
Svaret var entydigt. Emelie är Zdravkos biologiska dotter.
– Jag är jätteglad att jag har fått en dotter och två fina barnbarn, men däremot känner jag mig ändå lite lurad av vården. Jag har missat allt under Emelies uppväxt, säger han.
Även Emelie är arg över hur det har gått till. Hon och Zdravko kräver nu upprättelse och inte minst en ursäkt från sjukhuset i Halmstad.
– Jag har gjort en anmälan till IVO (Inspektionen för vård och omsorg, reds. anm.) och beroende på vad den leder till går vi sedan vidare, säger Emelie.
Tillsammans med Zdravko försöker hon nu hitta former för hur de ska umgås i framtiden.
– Allt känns så nytt och ovant fortfarande, men det ska nog bli bra, säger hon med ett leende mot Zdravko.
– Jag fattar det knappt än. Tänka sig att man kan få en dotter i min ålder, skrockar han och lägger armen om henne.
Det här är Emelie
- Namn: Emelie Persson.
- Ålder: 36 år.
- Familj: Maken Linus Hjelm, 37, och barnen Awa, 9, och Nico, 11.
- Bor: Villa i Långås utanför Falkenberg.
- Yrke: Löneekonom.