Claudia stals och adopterades: "De sa till mamma att jag var död"
De röda och blå skorna rör sig genom den vita snön. Det är den 4 december 1978 och treåriga Claudia kan inte ta ögonen från det vita för hon har aldrig sett något liknande. Hon har ett fast grepp om sin systers hand för när de kliver ut från flygplanet på Kastrups flygplats i Köpenhamn liknar det inte alls platsen de kommer ifrån.
Den ljumma luften har ersatts av en bitande kyla som tar sig igenom den tunna jackan och sammetsbyxorna. På hennes mage är en skylt med hennes namn fastklistrad.
När de kommer inomhus får de syn på två leende människor. Claudia trycker sin systers hand ännu hårdare.
– Vi hade inte fått veta något om vad som skulle hända när vi gick ombord på flygplanet. När vi försökte säga något om vår mamma blev vi ignorerade, berättar Claudia Alejandra Svane, 46 år, från huset i danska Brande som hon delar med sin man och ett av de tre barnen.
Medvetenheten om att hon kommer från Chile har alltid varit en del av Claudia. Men hon minns bara glimtvis de få åren hon bodde i Chile. Det är minnen som hon flera gånger fått höra inte stämmer.
– Jag minns att jag hade ett sår på halsen och att det var därför jag kom på sjukhus. Min syster hade också kommit till skada så hon var med mig, berättar Claudia.
Deras mamma hade inte råd att övernatta på sjukhuset och när hon lämnade sina barn där anade hon inte att hon aldrig skulle få träffa dem igen.
Barnen skulle se utsvultna ut
När modern kom till sjukhuset följande dag fick hon veta att Claudia var död och hennes andra dotter hade adopterats bort. Hon bad att få se sin dotters lik men avvisades med en lögn om att det skulle användas till forskning. I stället fick hon, fylld av sorg, lämna sjukhuset utan sina barn. Det hon inte visste var att båda hennes döttrar fortfarande var i livet.
Claudia och hennes syster togs till ett barnhem som var samlingsplats för barnen som skulle skickas från Chile. Den två och ett halvt år gamla Claudia och hennes syster blev offer för organiserad människohandel med barn.
– Jag minns att min syster tog alla barnens pottor när vi var på barnhemmet. När vi vaknade stod de i en ring runt hennes säng, säger Claudia som också minns att de fick äta något som liknade gelé.
Det var ljusrosa och rött och hon fick senare veta att det var en medicin som skulle få henne och de andra barnen att tappa aptiten. Om de såg utsvultna ut skulle det gå lättare att adoptera bort dem.
Claudia slutade fråga om sin mamma
I ett halvt år var Claudia på barnhemmet. Hon kan fortfarande minnas nunnornas kläder, korset på väggen och hur de kallades inomhus när nunnorna hörde bombflyg. När hon försökte fråga om varför hon inte fick åka hem till sin mamma möttes hon bara av en frånvarande blick. Så hon slutade att fråga.
Dagen då Claudia och hennes syster sattes på planet till Danmark visste de inte vart de skulle och första gången de träffade sina nya föräldrar var det med stor skepsis.
– Jag kan bara komma ihåg att jag tryckte min systers hand hårt, berättar Claudia.
Adoptivföräldrarna hade i många år förgäves försökt få barn så när de fick besked om att de kunde få adoptera två flickor från Chile blev de överlyckliga. Förklaringen de fick var att de två flickorna hade lämnats kraftigt undernärda på en kyrktrappa av en fattig mor.
För Claudia tog det lång tid att finna sig till rätta i familjen. Men allt eftersom tiden gick började hon vänja sig vid den nya tillvaron. Hon mötte enbart värme och kärlek från adoptivföräldrarna och efter bara ett halvt år kunde hon nästan tala flytande danska.
Speciellt till sin adoptivpappa fick hon ett starkt band. Hon älskade att följa med till hans arbete och tittade alltid beundrande på honom när han hjälpte andra människor.
Claudia minns också att hon var hos en psykolog där hon försökte berätta om det hon kom ihåg från Chile. Varje gång fick hon höra att det inte stämde.
– De menade att jag bara hittade på för inga barn kunde ju komma ihåg något från då de bara var ett par år, förklarar Claudia som genom hela sin uppväxt upplevde en känsla av övergivenhet.
När sedan hennes älskade adoptivpappa dog i en bilolycka när hon var tolv förstärktes den välkända känslan av ensamhet. Hon kände sig ofta fel och utanför under tonåren då hon fick öknamn i skolan, något som bekräftade att hon var annorlunda.
Claudia blev rebellisk och utåtagerande och förhållandet till adoptivmamman var i perioder ansträngt.
Det skulle kosta blod, svett och tårar
Trots det visste Claudia att hon ville göra något av sitt liv och hon utbildade sig till kock och som 21-åring blev hon mamma till dottern Maiken.
– En dag frågade min dotter var jag egentligen kom ifrån. Jag svarade förundrad att jag kom från Danmark. Men det kunde hon inte riktigt förstå eftersom jag är svarthårig. Den dagen började tankarna om min bakgrund blossa upp igen, förklarar Claudia som lade en hel del tid på att fundera på hur hon skulle gå till väga.
Hon hade många frågor men nästan inga svar.
– En dag frågade jag min mamma om hon ville följa med mig på en resa. Jag sa att den nog skulle kosta blod, svett och tårar. Hon tittade på mig och jag behövde faktiskt inte säga mer för hon förstod precis vad jag menade, säger Claudia.
Hon och hennes adoptivmamma började tillsammans undersöka vad som egentligen hade hänt många år tidigare. De hittade de gamla pappren från adoptionen som adoptivmamman hade gömt. De kontaktade Utrikesdepartementet, den danska ambassaden i Chile och adoptionsbyrån.
När Claudia tog kontakt med organisationen People som hjälper till att hitta försvunna barn blev hon hänvisad till den chilenska motsvarigheten till tv-programmet ”Spårlöst”. Hon räknade inte med att det skulle hända något när hon skickade in ett foto på sig själv och namnet på sin biologiska mamma. Det gjorde det inte heller under ett halvår.
Claudia hade en okänd bror i Chile
Men en dag visades fotot på Claudia i chilensk tv och när hennes mammas namn kom upp i rutan höll en man vid namn Marco på att svimma. Varför sökte en kvinna från Danmark efter hans mamma?
Det visade sig att Marco var Claudias bror. De fick snabbt kontakt och Marco ville gärna komma till Danmark och träffa Claudia.
– Jag glömmer aldrig när jag såg honom på flygplatsen. Han liknade mig så mycket och speciellt min son. Det var helt galet, säger Claudia.
Hon tillbringade flera månader med Marco som älskade att vara tillsammans med hennes barn. Han berättade om sitt liv i Chile och fick en inblick i hur Claudia hade haft det.
Marco hade aldrig hört talas om Claudia och hennes syster och den enda som kunde berätta vad som hade hänt var deras mamma.
Dagen då de satte sig vid datorn för att tala med modern Viviana via Skype hade Claudia fjärilar i magen. När mammans ansikte blev synligt på skärmen studerade de varandra intensivt.
– Du är inte min dotter. Hon är död. Det sa de på sjukhuset, sa Viviana.
Men de fortsatte att titta på varandra på sina skärmar. Det var tyst ett kort ögonblick till Viviana började tala.
– Efter hon hade samlat sig lite sa hon att hon kunde se att det var sant att jag var hennes dotter. Och så berättade hon vad som hänt den gången på sjukhuset, säger Claudia som märkte hur vreden fyllde hennes kropp.
– Jag kunde inte förstå att det fanns så cyniska människor. Folk som tjänade pengar på att stjäla barn och utsätta föräldrarna för en sådan stor sorg.
Senare talade hon med sin mamma om hur hennes liv hade varit. Även hennes adoptivmamma satte sig vid datorn en dag och talade med Viviana och då Claudia betraktade de två kvinnorna var det med en mycket speciell känsla.
– Där satt min adoptivmamma och min biologiska mamma och pratade. Det betydde mycket för min adoptivmamma att få berätta att jag hade haft det bra. Hon visade bilder på mig när jag var liten och det var tydligt att de hade något gemensamt – nämligen mig.
Viviana hade aldrig berättat för någon om det som hände på sjukhuset. Men i och med Claudias sökande efter svar fick hon veta att hon delade sitt öde med hundratals andra mödrar vars barn bortadopterats illegalt från Chile.
Claudia vill ställa de ansvariga till svars
Claudia höll kontakten med sin biologiska mamma. Hon hade planer på att resa till Chile 2012 för att vara med på Marcos bröllop, men ett par dagar innan hon skulle resa dit dog han i en olycka.
Viviana dog 2019 men innan hennes bortgång lovade Claudia henne en viktig sak.
– Jag lovade att ta reda på vad som hände. All sorg och förtvivlan skulle inte vara förgäves, berättar Claudia som sedan en tid tillbaka håller på med detta.
Hon har upptäckt att det huvudsakligen var barn från mapuchefolket, en ursprungsbefolkning i Chile, som skulle utrotas. Claudia som själv är mapuche kan snabbt känna igen andra från folkgruppen.
– Jag har alltid fått höra att jag mindes fel när jag berättade om det som jag kom ihåg från Chile. Men när jag började prata med andra upptäckte jag att det var sant.
Hon anser att det bör tillsättas en internationell undersökningskommission så att hela förloppet blir klarlagt och att de ansvariga, som fortfarande är i livet, kan ställas till svars.
Trots att Claudia fortsätter sin kamp för detta har vreden lagt sig. Hon hjälper i dag andra illegalt adopterade och lyssnar till deras historier för hon om någon kan förstå hur de har det.
– Jag har varit en av de lyckliga. Jag har haft en bra och trygg barndom och jag har fått svar på många av mina frågor. Men jag känner många som har farit illa av det som skett och förtjänar att bli hörda och få svar.
