Maria blev stulen och bortadopterad från Chile

Adoptionshandlingarna från de chilenska myndigheterna blev en ren chockläsning för Maria Nilsson. I dessa stod att hennes biologiska mamma inte visat några moderskänslor när dottern föddes och därför hade flickan blivit bortadopterad.

Tio år senare uppdagades en helt annan sanning. Maria hade stulits och hennes biologiska mamma hade letat efter henne i nästan 40 år.

– Det var känslosamt när jag första gången pratade med min förstamamma över videolänk, säger Maria Nilsson, 41, som bor i Växjö med sin man Fredrik och sina båda barn Gabriel och Joakim.

relationerYvonne De Geer: Jag fick aldrig bli en del av familjen

I dag är hon glad över att ha fått kontakt med sin biologiska familj. Men samtidigt är hon arg, hon upplever att adoptionsorganisationen lurat henne.

– Jag litade ju blint på det som de chilenska myndigheterna skrivit och ingen upplyste mig om att det kanske inte var sant, säger Maria som kom till Sverige den 24 november 1980 då hon enligt pappren var drygt fyra månader gammal.

Trygg uppväxt

Hennes svenska föräldrar, Birgit och Bengt Olsson, var överlyckliga när de hämtade sin dotter på Arlanda flygplats.

Maria växte upp som ensambarn i det lilla gemytliga brukssamhället Fröseke i Småland där det fanns en liten folkpark, en affär, en skola och Folkets hus. Hon var själv aktiv i både ortens fotbollsförening och tennisförening.

Det var trygg uppväxtmiljö.

– Alla kände alla. Därför var det aldrig någon som ställde frågor om mitt ursprung, säger hon.

Det var först i tonåren hon började fundera över sina biologiska rötter.

– Mina föräldrar visade dokumenten från min adoption och där stod att jag hade en syster, vilket gjorde mig nyfiken på vem hon var och var hon fanns.

När media några år senare började uppmärksamma adoptivbarn som funnit sina okända biologiska rötter tilltog nyfikenheten.
– Jag började göra efterforskningar på internet. Där fanns en grupp för adopterade barn från Chile och en del av medlemmarna hade sökt upp sina biologiska föräldrar.

En tanke på om hon också skulle göra det dök upp, men den försvann lika snabbt som den kom. Maria var rädd.

– Jag frågade mig hur vetskapen om vilka mina föräldrar och syskon var skulle kunna påverka min identitet och självbild. Det kanske bara skulle göra mig vilsen.

Detta var ungefär samtidigt som hon lämnat Fröseke för studier till sjuksköterska i Lund. Under studietiden träffade hon blivande maken Fredrik.

När de fick sitt första barn, Gabriel, gjorde sig hennes ursprung påmint.

– Jag hade också haft en mamma som fött mig, men sedan övergett mig. Jag skulle aldrig kunna lämna bort mitt barn och jag kunde inte förstå hur min biologiska mamma tänkt.

Allra starkast var känslorna när Gabriel var runt fyra månader, det var då som jag lämnats bort enligt den dokumentation som fanns.

Det fanns ”nya” dokument

Efter att några år senare ha blivit mamma för andra gången kände hon ett ännu starkare behov att söka sina rötter. Det naturliga var att starta med Adoptionscentrum, organisationen som förmedlat hennes adoption. När Maria kontaktade organisationen fick hon veta att det fanns nya dokument från Chile.

– Det som förvånade mig var att dokumenten funnits där i tio år utan att jag fått veta något.

Det som lästes upp för henne var en skrämmande redogörelse av hennes biologiska mamma. Hon beskrevs som ung och oansvarig, en kvinna som inte visste vem som var far till hennes barn. Maria hade utsatts för misskötsel eftersom mamman inte brydde sig om henne. Flickan hade varit undernärd och svårt sjuk när myndigheterna tog hand om henne. De såg till att hon blev adopterad och fick ett bättre liv.

Beskrivningen blev en chock för Maria.

– Jag såg min förstamamma som en omänsklig varelse. Sedan blev jag fundersam på vem jag själv var, egentligen. För det finns ju alltid ett genetiskt arv. Hade jag också fått sådana drag från min mamma? Hade jag bara byggt upp en fasad kring vem jag verkligen var? Var jag också omänsklig, innerst inne?

Samtidigt var det saker som inte stämde i redogörelsen, till exempel att hon varit allvarligt sjuk.

– Enligt mina svenska föräldrar var jag välmående när jag kom till Sverige. Då såddes ett visst tvivel inom mig kring det som stod i handlingarna. Men att gräva vidare hade jag inga funderingar på, för mitt eget bästa.

Ville gå till botten med uppgifterna

Tio år senare, vintern 2018, visade SVT ett reportage där de avslöjade att flertalet olagliga adoptioner ägt rum efter att general Pinochet tagit makten i Chile 1973. Barn hade stulits från sina mödrar, antingen direkt efter förlossningen eller när barnen lämnats på tillfällig barnomsorg.

Maria lade hon ihop saker hon fått veta tio år tidigare. Det var något som inte stämde.

– Både jag och mina svenska föräldrar ville gå till botten med detta. På internet hittade jag en hemsida där en chilensk volontärgrupp hjälpte barn som adopterats från Chile på 1970- och 80-talet att hitta sina biologiska rötter. Jag lämnade mitt chilenska identitetsnummer och bad dem söka efter min mamma.

Det tog bara en vecka innan de hörde av sig.

Hade blivit stulen

– Det var sent på kvällen och jag skulle lägga mig när det plingade till i min telefon. Det var ett meddelande från organisationen som kom att förändra allt: ”Vi har hittat din mamma. Hon grät och grät, hon säger att de stal dig”, stod det i meddelandet.

Den biologiska mammans berättelse var en helt annan än den som fanns hos Adoptionscentrum.

När Maria föddes bodde hennes mamma Maria Cecilia i kuststaden Valdivia i södra Chile, där det var mycket fattigt. Hon hade lämnat dottern på ett ställe som bedrev tillfällig barnomsorg. Där skulle dottern vara en vecka medan mamma Maria Cecilia hittat ett jobb.

Hon gick till barnomsorgen varje dag och ammade sin dotter. Men en dag när hon kom dit var stället stängt och hennes dotter var borta. Hon letade febrilt både hos polisen, hos militären och på sjukhus. Ingen kunde säga vad som hänt. Men hon hade aldrig riktigt gett upp, utan fortsatt leta och undra var hennes lilla dotter tagit vägen.

Maria Cecilia berättade att Marias födelsedag är den femte maj. I hennes papper stod det femte juli.

– Dagen då de stal mig från min mamma hade de gjort till min födelsedag, säger Maria.

I meddelandet fick hon också veta att hon hade en fyra år äldre syster, Ilda, och två yngre bröder, Alvaro och Miguel, idag 39 och 36 år gamla.

Maria satt chockad och omtumlad över det hon nyss fått veta. Hennes mamma var ingen omänsklig kvinna. Tvärtom var hon en kärleksfull mamma som blivit bestulen på sin dotter och tvingats leva med det traumat.

Glädje över funnen mamma

– Hos mig var det en blandning av både glädje och ilska. Glädje över att ha funnit min mamma och mina syskon, och ilska över att jag blivit lurad och under flera år levt med helt felaktig bild av mitt ursprung.

– Jag ringde mina svenska föräldrar och berättade vad jag fått veta. De var lika bestörta som jag över att de blivit förda bakom ljuset.

En vecka senare fick Maria ett nytt meddelande: ”Hej Maria, jag är din syster” stod det på spanska.

Det var hennes syster Ilda Gonzales som ville ha kontakt. Hon skrev bland annat att hon bodde i Santiago och hade tre barn. De började prata och försökte hitta likheter hos varandra och kom bland annat fram till att båda var flygrädda.

– Vi fortsatte chatta och skicka bilder så att vi kunde se hur vi såg ut. Jag fick även bilder på min biologiska mamma, mormor och mostrar.

Känslosamt möte med biologisk mamman

När det gått någon vecka bestämde de sig för att kommunicera via videolänk, och då tillsammans med en spansk tolk. När det blev rörliga bilder dök det upp ytterligare en person på skärmen – Marias biologiska mamma.

Se också: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: ”Jag blev inlåst i tre dagar”

Efter reklamen: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: "Jag blev inlåst i tre dagar"

Det blev känslosamt.

– Vi förde båda händerna mot bilden som för att kunna ta på varandra. Jag önskade att det varit ett fysiskt möte så att vi hade kunnat kramas. Alla grät i den stunden, till och med tolken grät.

Marias biologiska mamma och syster berättade hur mycket de sörjt och letat efter henne under alla år, och undrat hur hon hade det. De berättade hur glada de var över att äntligen ha hittat henne och hur mycket de älskade henne.

– De trodde att jag hade blivit bortadopterad inom landet och det var där de hade letat.

Hållit kontakten med mamman och syskonen

Sedan dess har Maria haft kontinuerlig kontakt med sin nu 63-åriga mamma och sina tre syskon.

Att åka till Chile och träffa dem har ännu inte varit aktuellt.

– Dels kom pandemin emellan och dels har jag inte känt mig riktigt känslomässigt mogen för det. Ett problem är att de bara pratar spanska, det gör inte jag.

Hon och Ilda är helsyskon, medan Alvaro och Miguel är hennes halvbröder.Nästa pusselbit är hennes biologiska pappa.

– Enligt vad jag förstått var han alkoholiserad och min syster har berättat att hon inte velat ha med honom att göra. Om jag orkar leta upp honom också återstår att se, säger Maria.

Har bytt födelsedag

Nu kommer hon i alla fall att flytta sitt födelsedagsfirande till den femte maj.

– Den femte juli var dagen då jag rövades bort, den finns ingen anledning att fira. Det saknas fortfarande en lucka i mitt liv, var vet inte var jag befann jag mig från den femte juli tills jag flögs till Sverige den 23 november.

Men det viktigaste är att hon till slut fick veta sanningen om sin biologiska mor och vad som verkligen hände den där vintern i Chile 1980.

Brottsmålsutredning pågår

Anna Taxell på Adoptionscentrum kommenterar saken såhär:

– Vi som arbetar på Adoptionscentrum är mycket berörda av de tragiska historier som berättas i media, men vi kan inte kommentera några enskilda ärenden.

Det pågår en brottsmålsutredning i Chile, och Adoptionscentrum har bistått utredningsgruppen sedan 2018. Adoptionscentrum välkomnar också en oberoende granskning av adoptionerna till Sverige.

– Det är oerhört viktigt att gå till botten med var som hände i Chile, och på vilket sätt barn blev omhändertagna och utredda innan de blev juridiskt tillgängliga för adoption i chilenska domstolar, förklarar Anna Taxell.