Adopterade Linn fann sin mor och bror i Sri Lanka efter 35 år

Linn Sjöbäck växte upp med att undra över sina rötter. Hon hade flera syskon som också var adopterade, men nyfikenheten och önskan om att få veta mer delade hon inte med dem. Hon ville veta mer, mycket mer.

– Jag har haft ett behov av att få en bakgrund som de kanske inte haft och mina föräldrar har alltid stöttat mig i detta, berättar Linn.

Hon adopterades till Sverige från Sri Lanka när hon bara var 14 månader gammal, år 1985. Hennes biologiska mamma var med vid överlämnandet och något barnhem var aldrig med i bilden, vilket kanske är vanligare.

– Det fanns riktiga dokument och domstolsförhandlingar. När jag fick chansen att kontrollera detta blev jag lättad över att allt gått rätt till. Jag hade blivit lite orolig efter alla skriverier om kidnappade barn under 80-talet, säger Linn.

Men hon ville ändå veta mer och kanske träffa sin biologiska mamma. Med all fakta hon redan hade så trodde hon att det skulle bli ganska enkelt.

– Jag var rejält undernärd när jag kom till Sverige och var ovanligt svag. Kunde varken sitta upp eller gå alls. Det skapade en nyfikenhet om hur mitt liv varit innan, berättar Linn.

Men det skulle dröja till 2008 innan hon gjorde ett riktigt försök att efterforska sitt ursprung.

– Jag hade precis fött min första dotter och det triggade igång mig mer, säger Linn.

Sökte till Spårlöst

Hon sökte att få medverka i tv-programmet Spårlöst och berättade sin historia. Men sedan hörde hon ingenting. Istället fick hon kontakt med en kvinna som gjort research åt programmet vid ett tidigare tillfälle i just Sri Lanka.

– Jag förstod att det var väldigt svårt att komma med i programmet eftersom så många sökte dit. Men tyvärr fick jag inte veta något nytt via den här kvinnan heller, berättar Linn.

Hon gav upp sina försök tillfälligt. Senare blev hon uppringd av någon från tv-programmet som ville veta mer, men även den här gången blev det sedan tyst. Linns case blev det inget med.

– Jag var verkligen jättebesviken där runt åren 2012–2013 och insåg att jag behövde åka till Sri Lanka för att göra ett eget försök. Sedan blev det ändå inte en resa just då, säger Linn.

Hennes kamp stöttades av hennes familj, även om hennes syskon, varav tre av fyra också var adopterade, inte alls hade samma intresse att leta efter rötter.

– Det är viktigt för mig att verkligen förklara att jag alltid har känt mig enormt tacksam. Jag har haft världens tur som kom till Sverige och fick en sådan underbar familj. Det är verkligen inte synd om mig på något sätt, men jag är av en nyfiken natur, säger Linn.

Hon beskriver sig själv som en känslomänniska med ett stort musik- och dansintresse. Rasism eller utanförskap var inget hon direkt hade problem med under uppväxten, även om hon nu i efterhand förstår att det var helt andra tider när hon var ensam om att ha en mörkare hudfärg i klassen.

– Jag fick aldrig vara lucia. Istället ville min lärare att jag skulle vara pepparkaka vid varje julframträdande. Det var upprörande naturligtvis, men hon tyckte bara att jag passade så bra sa hon, berättar Linn och fortsätter:

– Jag ville inte ha mörkt hår då, men var med ändå för jag älskade att uppträda och stå på scen, även om det var som pepparkaka i luciatåget.

Sång till mamman

Ju äldre hon blev desto mer ville hon fortsätta med musiken och dansen. I gymnasiet blev det estetiska programmet.

Det ledde till att hon för sex år sedan skrev en sång till sin biologiska mamma som spelades in i en professionell studio.

– Jag lade ut musiken ihop med ett videospel med bilder som jag hade av min mamma och jag fick många fina reaktioner, minns Linn.

Hon insåg att det var dags att verkligen göra allvar av sina tankar om att åka iväg för att leta eller åtminstone försöka få fram mer information hemifrån. Att bara ge sig iväg var inte det lättaste eftersom hon hade barn och familj.

– Hösten 2020 gick jag med i en Facebookgrupp för adopterade från Sri Lanka och Indien. Där skrev jag ett inlägg och frågade om någon skulle kunna hjälpa mig med att hitta min biologiska familj. Det blev ett enormt gensvar. Jag blev helt bombad med svar, ler Linn.

Genom gruppen fick hon på ett sätt också en annan slags familj som visste precis vad hon kände och sökte. De hade kunskap om hennes födelseland och erfarenheter från att söka efter sina biologiska familjer. Dessutom ville de mer än gärna dela med sig av sina historier.

Det blev många telefonsamtal och till slut fick Linn kontakt med Buddhini, en tolk och lokalkunnig guide som hjälpte inspelningsteamet från programmet Spårlöst. Därigenom fick hon också tag på sitt födelsebevis, som i sin tur gav henne information om att hon hade två biologiska syskon och att det även fanns ett namn på hennes biologiska pappa.

Nu visste Linn tillräckligt för att fortsätta leta.

– Jag fick snart kontakt med föreningen Sri Lanka Reunited och de hittade först två mostrar som i sin tur hade ett telefonnummer till min biologiska storebror. Tyvärr hade de brutit kontakten med min mamma, så det spåret fick jag ta upp senare, förklarar Linn.

Ett första videosamtal

Men genom den här hjälpen gick allt fortare än hon någonsin kunnat hoppas på. Linn satt plötsligt i ett videosamtal med sin bror och en tolk.

– När min bror Sarath dök upp på skärmen var det uppenbart. Jag tyckte vi var väldigt lika, berättar Linn.

Hon ställde mängder av frågor och insåg snart att detta var det viktigaste telefonsamtalet i hennes liv. Samtidigt kändes det märkligt att det gick helt naturligt att prata med någon som hon varken delade språk eller kultur med.

– Sarath var sex år gammal när jag lämnades bort så han mindes mig verkligen och han blev väldigt sårad när jag försvann. Han hade tagit hand om mig när min mamma jobbade och det ansvaret var nog tufft för en sexåring. Det var inte konstigt att han blev jätteledsen när jag plötsligt inte fanns där, berättar Linn.

Det som också varit tufft var att han därmed blev ensam kvar när hans två yngre systrar lämnades bort. Han blev ensam kvar med en alkoholiserad och misshandlande pappa.

– Han har en del bagage från den tiden. Men samtidigt är han glad att jag undkom det för som han sa till mig: "Som tjej hade du inte klarat dig", berättar Linn.

De lite mer glädjande nyheterna var att Sarath delade Linns musikintresse och att han hade barn i samma ålder som hennes. Han berättade också att han ofta gått till det buddhistiska templet och bett att han skulle få återse sina systrar en dag. Sedan ordnade han också att Linn fick kontakt med deras gemensamma mamma.

– Jag kan åka dit och prata med henne först, sa han till mig och sedan blev det videosamtal med henne också, säger Linn.

– "Hello, are you my daughter", var hennes första ord. Sedan började hon gråta och sa "förlåt, förlåt". Hon förklarade för mig att hon kände att hon var tvungen att adoptera bort mig för att rädda mig från sin man. Rädda livet på mig. "Your father was bad man", sa hon.

Linn kände sig lättad över att förstå varför hon lämnats bort och dessutom tacksam för det liv hon fått i Sverige. Genom mängder av samtal sedan dess har hon lärt sig allt mer om vad hennes bror växt upp med.

– Det har varit ett trauma för honom. Han har gråtit mycket. Det är ett hemskt öde, men idag har han ett ganska bra liv med sin familj. Han jobbar som marinsoldat, säger Linn.

Regelbunden kontakt

Själv känner hon däremot enbart glädje över att ha hittat en bror som ser ut som hon och som har kunnat berätta om hennes första år.

– Sarath sa att jag alltid brukade räcka ut tungan mot honom. Det fortsatte jag med i Sverige sedan. Det finns bildbevis, skrattar hon.

Idag har Linn kontakt med sin brors båda barn och de skriver regelbundet till henne.

– Jag är lite som en idol för dem och de skickar väldigt artiga meddelanden med hjärtan och blommor, berättar Linn.

Samtidigt kan det vara en utmaning för Linn som gärna tar tid på sig att lära känna någon.

– De är kärleksfulla direkt. Det blir märkligt för mig som vill bygga upp en relation långsamt, förklarar hon.

Se också: Kampen för ett barn

Efter reklamen: #kampenförettbarn

Linn har också haft regelbunden kontakt med sin biologiska mamma. Hon hade gift om sig med en holländare vilket gav henne bättre ekonomi och hon bor idag i ett fint hus som hon ärvde när maken gick bort.

– Hon har fyra hundar och två katter i sitt stora hus och det är möjligt tack vare hennes mans pension som fortfarande betalas ut. Det kan vara därför som det har skurit sig med en del av släkten. De tycker kanske att hon borde dela med sig, resonerar Linn.

Hon har planer på att besöka dem allihop, men det får bli när läget stabiliseras med pandemin. Tills vidare har hon minnen från sitt enda besök på Sri Lanka som hon gjorde tillsammans med sina föräldrar när hon var elva år 1995.

– Det är ett väldigt vackert land. Det kommer jag ihåg och jag minns elefanterna och palmerna. Jag längtar efter att få återvända, säger Linn.

Målet är också att få kontakt med systern som adopterades till Holland och även med sin biologiska pappa.

Under tiden försöker hon smälta att hon på kort tid fått en större familj adderad till sin redan stora släkt i Sverige. Hon har tre barn som även de fått nya namn på släktingar att lägga till sin värld.

– Det är en helt ny framtid kan man säga.