Systrarna återförenade: Nu vill vi ta igen de förlorade åren
Det är skratt, prat och blädder bland nya och gamla bilder när systrarna Ann-Katrin Olofsson, 73, och Margaretha Durehed, 80, sitter i soffan hemma hos Ann-Katrin på Hertsön i Luleå. Släktskapet går inte att ta miste på när barndomsbilder och nyare fotografier jämförs. Samtalsämnena vill aldrig ta slut och systrarna hittar hela tiden likheter hos varandra.
– Båda är nyfikna och pigga på äventyr. Vi är pratsamma och har samma intressen. Ann-Katrin jobbade som förskollärare och det tänkte jag också utbilda mig till en början, säger Margaretha, som bor i Mölnlycke utanför Göteborg.
Hon växte upp som ensambarn och drömde om en syster. Nu har hon fått både systrar, syskonbarn, kusiner och en hel släkt i Norrbotten!
Margaretha, som växte upp i villa tillsammans med mamma och pappa, har alltid vetat om att hon är adopterad, men inte funderat särskilt mycket över sin bakgrund.
– Jag har haft en jättefin uppväxt och det är väl därför jag inte har tänkt så mycket på att jag hade en annan mamma i norr. Kanske har jag omedvetet stängt av den sidan, säger Margaretha.
Även om Margaretha själv aldrig aktivt letat efter sin biologiska släkt så gläds hon idag över att ha hittat sin familj.
När Ann-Katrins dotter Teresa skriver till mig och kallar mig moster blir hjärtat alldeles varmt
– När Ann-Katrins dotter Teresa skriver till mig och kallar mig moster blir hjärtat alldeles varmt, jag blir så berörd, ler hon.
En hemlig syster
För Ann-Katrin har systern varit hemlig i större delen av hennes liv, men hon glömde aldrig det fina fotografiet med en bebis, som hon i barndomen fann undanstuvat i barndomshemmets källare.
– När jag frågade mamma vad det var för bebis på fotot blev hon arg på mig och bad mig att stoppa undan bilden. Jag skulle inte gå och rota i lådorna, minns Ann-Katrin, som ändå pratade med sin storasyster Marianne om saken.
”Mamma hade en flicka före oss”, var systerns svar till Ann-Katrin. Men det ville hon inte tro på och saken togs aldrig upp igen. Inte förrän många år senare, när en okänd kvinna hörde av sig till Ann-Katrins mamma Ester och en sedan länge bevarad familjehemlighet, en otrolig historia, rullades upp för Ann-Katrin.
– Min familj kommer från Övertorneå och under krigsåren låg det militärer i beredskap i gränstrakterna, berättar Ann-Katrin.
För traktens unga flickor var det spännande med nya, unga män på den lilla orten och det svärmades i gängen som hängde utanför biografen Röda Kvarn. Ann-Katrins mamma var 19 år gammal och blev kär i en av killarna. Han presenterades för föräldrarna, och bjöds på middagar hos familjen. De unga tu skulle förlova sig och Ester blev gravid. Men samma kväll som hon tänkte berätta om det kommande barnet för sin kärlek fick hon höra något som gjorde henne fullständigt förkrossad.
– Någon av de andra beväringarna hojtade till mannen att han hade fått brev från frun och barnen. Det visade sig att killen var gift och pappa till tre barn! Hela mammas värld rasade.
Skuld och skam
Att föda ett utomäktenskapligt barn var förenat med skuld och skam på den tiden, men Esters föräldrar stöttade sin dotter. Det gjorde däremot inte ortens Barnavårdsnämnd som tyckte att det bästa vore om barnet adopterades bort. Inte kunde en ensam, ung kvinna klara av att ta hand om en bebis.
– Mamma födde en dotter, som hon behöll i ungefär ett år. Mammas egen mamma dog olyckligtvis av cancer och kvar fanns bara hennes åldrige far. Han hjälpte henne så gott det gick, men det blev tufft både ekonomiskt och praktiskt, berättar Ann-Katrin.
Samtidigt fanns ett barnlöst par i Båtskärsnäs som fick höra talas om en ensam mamma i Övertorneå som hade det svårt. De längtade efter att bli föräldrar och hörde av sig till Ester. Paret besökte mor och barn vid ett par tillfällen, innan det bestämdes att lilla Margaretha skulle adopteras av dem.
Mamma lämnade sin bebis till paret vid tågstationen och det var ett uppslitande avsked
– Mamma lämnade sin bebis till paret vid tågstationen och det var ett uppslitande avsked. Oj oj, det går ju nästan inte att tänka på hur smärtsamt det måste ha varit, men nu gick hon Barnavårdsnämnden till mötes, säger Ann-Katrin, som tror att mamman där och då stängde en dörr till sitt hjärta för att överleva. Det var därför hon aldrig pratade om den lilla flickan.
Presenter och fotografier
I efterhand har Ann-Katrin fått veta att mamman brukade skicka presenter till sin bortadopterade dotter och att adoptivföräldrarna skickade fotografier, som mamman bevarade nära sitt hjärta, men gömda för andra.
Margaretha plockar fram små, små handgjorda lappskor och vantar i renskinn. Det var plagg hon bar när hon lämnades över till sina nya föräldrar.
– Min adoptivmamma har berättat att jag grät i flera dagar när jag kom till dem, så det var nog uppslitande för alla. Själv minns jag förstås inget.
Margaretha tillbringade sina första levnadsår i Båtskärsnäs, i Norrbotten, men efter att hennes adoptivpappa behandlades illa på grund av sin politiska hemvist valde familjen att flytta söderut, där pappan fick ett nytt jobb som folkskollärare.
– Jag tror att myndigheterna hade listat alla som prenumererade på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman och en dag hämtades pappa, utan förvarning, för att placeras i arbetsläger i Storsien, utanför Kalix. Det var väldigt traumatiskt för mamma och alla inblandade och det var ingenting som de pratade om förrän många årtionden senare, säger Margaretha.
Arbetslägret i Storsien
I byn Storsien, utanför Kalix i Norrbotten, fanns ett arbetsläger där kommunister, syndikalister, pacifister och radikala socialdemokrater internerades vintern 1939–1940, då dessa ansågs utgöra en fara för rikets säkerhet vid ett krig med Sovjetunionen. Civila hämtades från sina hem, utan regelrätt inkallelse. Skälen till internering var många gånger oklara och godtyckliga och lägret ses som en mörk fläck i Sveriges historia.
Källa: wikipedia.se
Hon berättar om en barndom där ingenting saknades. Hon hade fina vänner och familjen hade sommarhus vid havet. Som vuxen utbildade sig Margaretha till läkarsekreterare och hon och maken drev en radiobutik tillsammans. De fick två barn och livet rullade på, som för de flesta.
Ville veta mer om sitt ursprung
Det var tack vare Margarethas dotter som systrarna till slut fick kontakt. När Susanne själv blev mamma ville hon veta mer om sitt ursprung. Susanne tog kontakt med sin biologiska mormor via pastorsexpeditionen och sedan skrev hon ett långt brev till henne. Hon var också den som först träffade sin norrbottniska släkt och nystade fram den sedan länge undangömda familjehemligheten om den lilla flickan som ingen pratade om.
Margaretha hann aldrig träffa sin biologiska mamma, hon var fortsatt svalt inställd till den okända släkten. Tills en okänd man för några år sedan ringde och sjöng för henne på födelsedagen.
– Det var en kusin som jag aldrig hade träffat. Det var som om fördämningarna brast och jag blev lite nyfiken. Jag och Susanne åkte norrut för att träffa kusinen och när vi var på plats övertalade min dotter mig att också träffa min syster Ann-Katrin, berättar Margaretha.
Ann-Katrin och Margaretha träffades för allra första gången för tre år sedan och de fann varandra omedelbart.
– Jag blev alldeles varm när jag såg Margaretha vid vår garageuppfart. Det var som att se mamma, de är så lika!
Ann-Katrin blir rörd till tårar av minnet och Margaretha ler och säger att deras relation kändes så självklar redan från första början.
Det första mötet har sedan följts av flera. Ann-Katrin har hälsat på hos sin fartfyllda syster i Mölnlycke, som visat runt henne på Västkusten med alla dess pärlor.
– Margaretha är helt otrolig och har en fantastisk energi. När vi var ute och åkte frågade hon plötsligt om jag ville åka till Ullared, och så körde hon dit. Det sitter aldrig fast för Margaretha. Hon är helt otrolig, skrattar Ann-Katrin.
I Norrbotten har systrarna både besökt barndomens Övertorneå och Båtskärsnäs och fina utflyktsmål som Storforsen och Tree hotel. Näst på tur står Jokkmokks marknad.
– Det är så roligt att vi är lika utåtriktade, nyfikna och sociala. Nästa gång Ann-Katrin hälsar på hos mig ska vi åka till Österlen. Där har jag tillbringat många somrar, men hon har aldrig varit där, säger Margaretha, som är rörande överens med sin syster om att de nu ska försöka ses så ofta som möjligt och ta tillvara tiden de får tillsammans.