Karin: Jag har blivit mamma till mina föräldrar
Jag var nyligen hemma för att hälsa på mina föräldrar som bor i Norrland. De bor kvar i villan jag växte upp i. Jag bor i Skåne. Mamma är 87 år och pappa 88.
Pappa tar hand om mamma då hon inte längre kan sköta sig själv. Han lagar all mat, tvättar, handlar, sköter mediciner och läkarbesök till henne.
Städa är han inte så bra på och i trädgården växer ogräs och buskar högt och hur som helst.
Mossan breder ut sig på plattorna som knappt syns längre.Halkrisken är stor, speciellt på den branta trappan till ytterdörren.
2qMin bror jobbar heltid och reser i jobbet, men bor i samma stad. Han får ta ett stort ansvar för de gamla.
Han har flera gånger blivit utarbetad och fått sjukskriva sig. Han mår inte bra av den här situationen med föräldrarna.
Jag själv tar tåget fyra gånger om året för att hjälpa till med städning och klädköp till mamma och pappa.
De senaste fem åren har jag åkt flera gånger akut för att ordna olika situationer med mamma eller pappa.
Pappa och mamma ramlar ibland och kommer ofta in på sjukhus med något brutet.
Ibland har pappa varit så dålig att han inte klarat av att ta hand om mamma. Då kommer jag och tar hand om henne. En gång fick jag stanna i åtta dagar, innan det fanns plats på korttidsboendet.
Min bror var på resa då. Att jag har ett eget liv och ett eget arbete att sköta räknas inte. Barnen ska ställa upp, det förväntas att vi bara ska göra det.
Pappa fick en lättare stroke för sex år sedan. Då kom mamma för första gången till korttidsboendet.
Till saken hör att hon är dement och det har blivit värre med åren. Vid det tillfället, när jag passade henne, var hon så aggressiv att jag var livrädd.
Hon slogs och var så stark att jag fick slita mig loss och gå ut och ställa mig i trädgården för att ringa efter hjälp av en gemensam vän.
Med förenade krafter fick vi in henne i vännens bil så att hon kunde bli körd till korttidsboendet. Där fick hon rätt mediciner och blev mindre aggressiv.
Vid flera tillfällen då hon eller han legat inne på sjukhus har det blivit vårdplanering.
Allt som vi då kommer överens om ändrar pappa på så fort de kommer hem igen. All hjälp vi ordnat tackar han nej till så fort vi åkt därifrån.
Vi har förstått att pappa inte klarar sig utan mamma, men någon hjälp vill han inte ta emot av myndigheter, kommunen eller privata företag.
Han säger också att mamma ska absolut inte in på något hem. Det kommer aldrig att ske hur mycket vi än pratar med honom. Det står han fast vid.
Han ska sköta allt tills han dör. Sedan får hon tas om hand. Då får vi bestämma på vilket sätt det ska ske.
Problemet för honom är att han inte litar på att hon blir väl behandlad på något boende, att hon inte får i sig mat och får för lite omvårdnad. Han gör så gott han kan där hemma.
Även om det är jättejobbigt för oss barn att se på hur allt runt omkring dem förfaller så tycker vi synd om dem.
De vill vara tillsammans. Efter 67 års äktenskap så tror jag inte att det går att skilja på dem. De är så sammansvetsade. Det har alltid varit så.
Vid ett tillfälle var pappa på sjukhus efter en svår fallolycka. Då fick mamma vara på korttidsboende i sex veckor.
Hon visste inte när hon kom dit, vilken dag det var eller var hon var någonstans. Ibland sa hon att det var ett sjukhus och ibland att det var ett hotell.
Men hon mådde bra och alla var så snälla. Hon hade rena kläder och var fin i håret.
Hon åt bra och pratade med de andra när hon hade bra dagar. Jag tyckte att hon levde upp där på korttidsboendet även om hon vilade mycket.
Men pappa höll på att tyna bort. Utan mamma så äter han dåligt och sover mest.Jag tror att när han sköter om henne så mår han bra. Han behöver henne mer än hon behöver honom.
Om de bara kunde ta emot städhjälp. Eller ordna med trygghetslarm. Det skulle underlätta för oss barn. Men nej, nej och åter nej.
SJ:s förseningar
Det förväntas att vi ska ställa upp. Så var det i deras generation. Man tog hand om varandra, så säger min pappa.
Men hur lätt är det när avstånden är stora för mig eller för min bror som också jobbar mycket och reser i jobbet?
Att alltid ha dåligt samvete, att alltid undra när nästa akuta resa ska komma, att inte veta hur det ser ut därhemma.
Det är som att ha småbarn som får klara sig själva utan tillsyn av vuxna. Barn lämnar man inte, men gamla envisa föräldrar kan man lämna för de förväntas klara sig även när de är senila och dementa.
Varje resa är arbetsam för mig. SJ:s förseningar har drabbat mig så många gånger så jag kan snart inte räkna alla stopp på spåren eller fel på det ena och det andra.
Bara resan gör att jag mår dåligt när jag inte vet om och när jag kommer fram.
Det har hänt att mamma varit ensam hemma i två dagar när pappa kommit akut till sjukhus och jag inte lyckats få biljetter till tåget.
Då kan hon sätta på spisen och glömma det eller gå ut och inte hitta hem igen. Den gången hände ingenting men så orolig jag var.Jag vet aldrig hur det ser ut när jag kommer hem till dem.
Många gånger har jag sagt att jag inte ska städa men lika väl gör jag det. Hur skulle jag annars stå ut att vara där inne? Många gånger ställer jag mig frågan varför jag gör det. Ska det vara så här? Jag har inget svar.
Misär och vanvård
Stressen över hur de har det måste jag släppa, men det är lättare sagt än gjort.
Enligt biståndshandläggarna kan vi barn inget göra för föräldrarnas ord och önskningar gäller.
Vill de inte ha hjälp så kan de inget göra. Ibland tänker jag att om en hund eller ett barn far illa så kan man anmäla det, men gamla föräldrar får ha det hur som helst tydligen.
Då gäller inte någon omhändertagandelag för misär eller vanvård.
Orkar de inte handla så får de vara utan mat eftersom de vägrar att ta emot samhällets tjänster. Samma sak med städning. Ingen tvingar någon att ha rent.Så det är bara för oss barn att se på. Men lätt är det inte.
Jag vill ge en eloge till alla dem som jobbar med äldre och dementa. De gör ett fantastiskt jobb.
På korttidsboendet har jag mött så många fina svenskar och nysvenskar, som är så viktiga för att vården ska fungera i Sverige.
De är helt underbara, gulliga och fantastiska mot de äldre och mot oss anhöriga. Stort tack till dem. De är guld värda.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]