Helle fick en hjärnskada efter migränanfall: ”Jag kunde inte gå längre än 300 meter”
Två våldsamma migränanfall ledde till skador på hjärnan, så hon har varit tvungen att lära sig det mesta på nytt.
Men trots att mycket blev besvärligt, smärtsamt och förändrat, har hon alltid sett mer ljus än mörker i det liv hon fått.
Helle har ropat och skrikit åt Gud mitt ute i ödemarken. Hon har vrålat ut sin ilska och anklagande sett upp mot himlen, medan tårarna runnit nedför kinderna. Över det orättvisa i det som drabbat henne. Sedan har hon samlat sig och gått hem igen. Och skämts. För om det inte hade drabbat henne, vem skulle det då ha drabbat?
Ändå har hon känt en befrielse och kunnat gå tillbaka till sin familj utan att visa sin sorg över att ha blivit en annan person.
– Jag skriker fortfarande. Det är inte så att jag bär på samma ilska. Men jag kan känna att det gör mig gott att bara få släppa loss lite, skrattar 51-åriga Helle Arndal från Aarup på Västra Fyn i Danmark.
Kan få skrattanfall
Just skrattar gör hon mycket under samtalet, och Helle förklarar att hon ibland blir så överstimulerad att hon inte kan sluta skratta.
– Jag fick nyligen ett skrattanfall på tåget, så folk i tågkupén tittade konstigt på mig och tyckte att jag var jäkligt irriterande. Tills min pojkvän sa, så att alla kunde höra det, att jag nog inte borde röka det där nästa gång.
Helle skrattar igen, men försäkrar att hon kan sluta när som helst.
– Man behöver bara trycka med tre fingrar mellan mina skulderblad. Då slutar jag, säger hon och pekar bakom sin rygg.
Helle lider av en hjärnskada som orsakades av två våldsamma migränanfall. Hon har lidit av migrän sedan tonåren, men ”bara” med de klassiska symptomen som ljuskänslighet, illamående, kräkningar och trötthet. Men vid 34 års ålder, gift och mamma till tre döttrar i åldrarna fem, nio och tio år, tog hennes liv en annan vändning.
Svimmade i soffan
Vid den tiden pluggade hon till pedagog med siktet inställt på en ledarposition i framtiden. Men en söndag, när hon hade haft en trevlig dag med sin familj, kände hon sig så dålig att hon behövde vila. Hon hann knappt sätta sig i soffan innan hon svimmade, och när hon kort efteråt återfick medvetandet, ringde hennes dåvarande make 112.
Jag har alltid varit mamman med stort M
En ambulans med läkare kom och konstaterade att hon hade haft ett migränanfall som låg bakom den partiella förlamningen som hon vaknat upp med. Den försvann lyckligtvis igen efter några timmar, och Helle lyckades sedan slutföra sin utbildning.
Men två år senare hände det igen. Helle föll plötsligt när hon hade ett migränanfall, som visade sig vara mycket värre än det första. Denna gång försvann hennes motorik och viljestyrda beteenden, och hon blev tvungen att förbereda sig på att hennes hjärna skulle behöva lära sig mycket på nytt igen. Bland annat att gå.
– Det var inte lätt. Jag har alltid varit mamman med stort M, och plötsligt kunde jag inte göra någonting. Jag kunde inte gå längre än 300 meter, sedan var jag tvungen att sätta mig i rullstolen. Min man var tvungen att hjälpa mig på toaletten, och jag behövde sova 14–16 timmar per dag, berättar Helle.
Trots detta lyckades hon behålla sin positiva inställning till utmaningarna, och det var få som förstod hur hon kunde se sin situation som "ett gupp på vägen".
Men hon gjorde det för att hon ville leva, och inte bara överleva, som hon säger.
– Jag har alltid haft en positiv inställning, och jag visste att om jag gick vägen mot bitterhet och ilska skulle det äta upp mig. Jag behövde säga till mig själv att det var såhär det var nu, och att det inte betydde att det skulle vara så för alltid. Annars kändes allt alldeles för överväldigande.
Blev ensamstående mamma
Tiden som följde har dock varit ganska överväldigande vid flera tillfällen. Hennes arbetsliv som pedagog avslutades och hon blev en del av ”systemet” med jobbcenter, arbetsprov och möten.
Hennes äktenskap kollapsade och hon blev ensamstående mamma. Hon orkade inte längre med grundläggande vardagsuppgifter och hennes tre döttrar fick ansvara för inköp, städning och att få det att fungera hemma.
Förklaringen till att inget var som förr för Helle kom två år efter det andra migränanfallet. En utredning avslöjade att hon lider av en sällsynt form av migrän som kallas hemiplegisk migrän, vilket kan ge förlamningar på ena sidan av kroppen. Hon fick också höra att det hade skett förändringar i hjärnan.
Minnen från mina döttrars barndom är borta
Det hade hon redan själv listat ut, på grund av alla problem med både minnet och koncentrationen. Men hur illa ställt det faktiskt var gick inte upp för henne förrän hennes döttrar en efter en flyttade hemifrån. Strukturen försvann och hon var tvungen att be om hjälp.
– Jag tänker inte särskilt långt framåt och upptäcker först att kylskåpet är tomt när jag blir hungrig. Jag kan börja städa, men inte avsluta, så det blir mer rörigt än när jag började.
Vid en tidpunkt misstänkte Helles omgivning att hon led av demens eftersom hon inte kunde komma ihåg någonting, men det är kognitiva utmaningar hon brottas med.
– Minnen från mina döttrars barndom är borta, och det hjälper inte ens att titta på bilder från den tiden. Det kan göra mig ledsen, och jag tycker att det är skrämmande att jag har förlorat mitt minne på det sättet, säger Helle.
Positiva överväger det negativa
Men där sätter hon stopp. Hon VILL leva livet. Hon är lycklig, har träffat en förstående partner, är mormor till två små flickor och fyller sina dagar med saker som ger livet mening. Hon älskar konst, gott kaffe och mat, promenader i naturen och sina mormorsdagar på måndagar. Hon har beviljats sjukpension, bor i ett litet radhus med trädgård, har affärer och natur nära och blev för ungefär ett år sedan också ordförande för Hjerneskadeforeningen Fyn, föreningen för de som har en hjärnskada.
– Jag erkänner att det har förändrat mitt liv, men jag vill inte acceptera det. Gör jag det blir det en form av stillastående, och så ser jag inte på det. Jag vill gärna bli bättre. Det är den positiva inställningen som måste bära det negativa. Annars fungerar det inte, säger Helle.
Hon ägnar heller ingen tid åt tanken att hon kan få en ny attack igen, när som helst.
– Skulle det hända, tänker jag att det är ett gupp på vägen.
Svensk bearb: Amanda Lundin