Fastern efter mordförsöket på 9-åriga Luna: ”Det finns ingen botten i det här mörkret”
– Lunas lidande måste få konsekvenser. Det som hänt är så meningslöst, fult och förskräckligt.
Emma Johdet Wettergren beskriver sin brorsdotter Luna hur hon var som person innan det fruktansvärda våldsdådet som skedde på Morö Backe i Skellefteå den 7 juli i somras.
– Hon var, eller är, så oerhört vänlig och snäll. Älskade att dansa, showa och sjunga och hade ett enormt tålamod. Hon kunde sitta i timmar med att måla detaljrika teckningar eller pimpla fisk i evigheter utan att ge upp, säger Emma.
Som faster till Luna har Emma har tagit på sig rollen att bli sin brors och svägerskas talesperson kring dådet mot deras dotter.
– Numera ser jag det som ett kall och om jag på något vis kan hjälpa dem i deras sorgearbete så är jag gärna deras verktyg. Samtidigt har jag insett att det är terapeutiskt för mig att själv få sätta ord på det vi varit med om.
Som en mardröm
Det var den 7 juli, sista dagen på fritids. Emmas familj hade seglat från Trosa norrut för att sammanstråla med sin brors familj dagen efter och gå på Pajala marknad där alla kusinerna skulle få åka lite karuseller för att fira sommarlovet.
Det blev en träff med släkten men det blev inga karuseller. I stället sågs de alla på intensiven i Umeå där de hamnade i den mardröm de fortfarande inte vaknat upp ur.
Luna brukade ta sig hem själv från fritids om dagarna.
– Hon slutade vid 15-tiden, men det kunde ta tid för henne att komma hem. Luna hade aldrig bråttom i livet utan kunde stanna i parken och gunga lite och hade lätt att förlora sig i leken. Men hon var alltid noga med att tala om var hon var, berättar Emma.
Vid 15.15 lämnade Luna fritids den här eftermiddagen. Tidigare under dagen hade man haft ett mysterium och lekt lite Sherlock Holmes på skolan då en sparkcykel försvunnit. En fröken hade frågat en 15-årig pojke som cirkulerade utanför skolgården om han visste något. Han hade sagt att han kunde hjälpa till att leta, gett sig iväg och sedan kommit tillbaka en kvart senare med sparkcykeln.
– Redan här ringde varningsklockor. Varför figurerar en storvuxen kille runt småbarn, han borde ha avvisats omedelbart? Inte heller jag har rätt att vistas på skolor där jag inte har barn, säger Emma.
Det är alltså samma kille som sedan möter Luna på vägen hem, när hon kommer cyklandes på en promenadväg genom skogen. Han ska enligt förhör ha sagt att han vill visa henne var han hittade sparkcykeln tidigare, men Emma kan inte tro att Luna gått med honom frivilligt.
– Hon är rädd för insekter och skulle aldrig gå självmant in i den där svårtillgängliga skogen, säger Emma.
Just det där är något som skavt i henne, att redan där måste Luna ha varit väldigt rädd.
Hörde barnskrik
Cirka 15.30 hör en förbipasserande person ett skrik, som låter som ett barnskrik, från skogen.
– Gärningsmannen ändrar sin historia från gång till gång, men personligen tror jag att han släpade in henne in i skogen, säger Emma och fortsätter:
– Det som händer sedan är något som man sammanställt genom gärningsmannens egen berättelse, vittnesmål och efter polisundersökningar och rättegång. Gärningsmannen har bland annat berättat att Luna gråter från början vilket betyder att hon måste varit rädd redan innan tortyren satte i gång.
Luna gråter från början vilket betyder att hon måste varit rädd redan innan tortyren satte i gång.
Luna misshandlas, blir av med sina kläder och utsätts för en grov våldtäkt. Därefter har hon blivit strypt med sina egna skosnören och sedan har han bundit fast henne vid ett träd. När han runt 16.15 trodde att hon var död gick han därifrån. Strax därefter har vittnen berättat att man åter sett honom på skolan.
– Sedan verkar det som att han har gått tillbaka till henne, man tror då att hon legat med strypsnara i en timme för vid 17.15 är han åter där och har slitit av henne skosnörena från halsen. Trädet har skador efter en kamp, barken är avskavd och hon hittas liggandes naken på mage med rejäla andningssvårigheter, berättar Emma.
Försöker stoppa folk
Därefter går den 15-åriga killen ut på gångbanan igen. Det är ungefär 30 meter från brottsplatsen i skogen. I förhör har han sagt att han vill att hennes familj ska hitta henne. Han försöker stoppa folk som kommer förbi. Någon stannar inte alls och en annan tror inte på honom när han säger att det ligger en kvinna i skogen. En vuxen kvinna säger: ”Jag tror dig, men jag vågar inte följa med dig”.
– Därefter kommer ett ungt par, varav tjejen följer med gärningsmannen in i skogen för att se om det stämmer. Tjejens pojkvän tycker det tar tid och blir orolig. Han går efter. Till slut kommer också en kvinna som har med sig sin 9-åriga dotter. Hon ser att det är något som händer i skogen, går in en bit och ser snart att där ligger en flicka i samma ålder som hennes egen.
Det är denna kvinna som sedan ringer 112.
– I larmsamtalet förklarar kvinnan att hon inte klarar av att gå fram till Luna, men man säger till henne att hon måste gå fram och ruska på Luna och försöka få kontakt. Jag är för evigt tacksam för att hon hjälpte Luna. Och jag känner en beundran för att hon var vid sina sinnes fulla bruk och agerade, att hon lyckades vara vuxen i en totalt omänsklig situation, säger Emma.
Vid det här laget hade Lunas föräldrar gett sig ut för att leta efter Luna och Emma känner en lättnad över att det inte var de som var först på plats. Det hade lika gärna kunnat vara mamma Emelie som kom dit först.
Emelie kommer fram till brottsplatsen bara kort efter att Luna transporterats bort med ambulansen. Hon ser att Lunas cykel står där, men Luna är fortfarande oidentifierad. Emelie får åka med polisen till akuten, men det är först efter en timme som hon får komma in till rummet där man försöker hålla flickan vid liv. Och det var då Emelies farhågor besannas. Att det är Luna, hennes älskade dotter, som ligger där och kämpar mellan liv och död.
Hålls nedsövd länge
Luna flygs till universitetssjukhuset i Umeå där hon mer eller mindre hålls nedsövd i elva dagar.
– Vi var alla samlade och ingen av oss visste om Luna skulle överleva.
Ingen av oss visste om Luna skulle överleva.
Redan från början hade hon permanenta hjärnskador och var inte kontaktbar.
– Hon kunde andas mot tuben själv, vilket var positivt, men när fem specialistläkare är bekymrade över att hon inte vaknar när man lättat på narkosmedicinerna, då kändes det som att vi alla bara ville dö. När hon inte ville vakna var det som att golvet öppnade sig och man föll rakt ner i ett svart hål. Det finns ingen botten i det mörkret.
Permanenta skador
Till slut kvicknar hon till under kortare stunder, men man inser att Luna aldrig mer blir den hon en gång var.
Strypvåldet orsakade syrebrist vilket ledde till multipla infarkter i hjärnan. En undersökning i september visade att hennes hjärnskador är oåterkalleliga. Hon har ingen viljestyrd användning av sin kropp från axlarna och nedåt och kan i princip inte göra något alls själv, som att prata till exempel.
– Ganska tidigt gav hon oss igenkänningsleenden, vilka vi lever för. Hon log när hon såg lillasyster Ylva komma skuttandes på sjukhusets barnavdelning första gången. De där leendena gjorde till en början att man återfick hoppet. Men vi föll lika snabbt för vi har insett att Luna aldrig kommer bli bra igen. Men vi ger inte upp, med rätt rehabilitering kanske hon kan återfå vissa förmågor och mitt i allt har hon en otrolig vilja och livsgnista.
På gott och ont verkar Luna ha minnet kvar. Fruktansvärt nog verkar hon minnas det tortyrliknande brottet hon varit med om. Dessutom var tiden på IVA svår med alla prover, nålar, intubering och undersökningar. Emma berättar att Luna kan drabbas av enorma ångestattacker där hon bara skriker rakt ut i panik. I sina svarta stunder har hon skrikit ”mamma”.
Lunas föräldrar har sedan händelsen turats om mellan att tillbringa varannan natt på sjukhuset med Luna och hemma med lillasyster. Emma beskriver dem som oerhört utmattade och hon beundrar dem för deras ork, att de fortfarande står på benen.
– De får sitta på alla stolar samtidigt, både vara assistenter och föräldrar, men också finnas där för sin yngsta dotter. Att vara alla fyra samlade samtidigt är ett undantag.
Mitt i detta måste de stå hos Luna när hon är ledsen, gråter och har panik.
– Den maktlösheten de känner när hon hamnar i sina ångestattacker och sin förtvivlan vill ingen förälder uppleva.
Utan assistans
Det finns en rehabiliteringsplan för Luna där hon bland annat får åka och bada i en rehab-bassäng två gånger i veckan. Men Emma menar att det är en enorm tristess att tillbringa så mycket tid på sjukhuset.
– Luna kan inte lämnas själv, man måste finnas vid henne konstant.
Familjen har fortfarande inte fått någon assistent, så att de kan flytta hem och återfå någon slags vardag.
– Min bror och svägerska är två föräldrar i oerhörd chock och stor sorg. Man förväntar sig inte att de ska behöva bråka om sådana här saker. Det är en självklarhet att hon behöver assistans, jag fattar inte grejen, utbrister Emma med förtvivlan i rösten.
Det finns så många delar i hela det här fallet som upprör Emma. Till exempel har inget av de vittnen som hittade Luna fått något som helst stöd i efterhand.
– Mina bilder är skapade efter det som framkom i rättegången, men kvinnan som larmade såg allt det här i verkligheten. Hon bär med sig det här traumat och har inte fått någon professionell hjälp, säger Emma.
Brister i systemet
Hon vill nu se att något ska hända, något som förändrar och markerar det oacceptabla i Lunas fall.
– Lunas lidande måste få konsekvenser och mening för det som hänt är så meningslöst, fult och förskräckligt. Det hade inte behövt hända. Det hade varit lättare att acceptera en olycka eller en sjukdom. Det här är helt annorlunda. Jag har fortfarande svårt att förstå att det hänt, att det är på riktigt, säger Emma.
Lunas lidande måste få konsekvenser och mening för det som hänt är så meningslöst, fult och förskräckligt.
Tårarna rinner och hon frågar sig själv hur samhället kan ha fallerat så totalt, när man inte ens kan låta sitt nästan 10 år gamla barn gå bara 700 meter hem från fritids en solig sommardag.
Emma förklarar hur svårt det är att veta vad som är sant och inte i rättegångsförhören med gärningsmannen.
– Det här är en kille som har svårt att hålla ihop berättelsen, ändrar den, pratar med korta meningar och inte har något utvecklat språk alls.
Hon anser att han saknar empati.
– Detta är något som man vetat om. Socialtjänsten har vetat, så även kommunen och skolan. Han placerades på en särskola redan 2020, innan dess har det så klart gjorts en rad utredningar.
År 2021 överföll gärningsmannen en vuxen kvinna, i något hon i efterhand beskrivit som en brottningsmatch där hon slog sig fri och senare kunde peka ut honom i en skolkatalog.
– Alla, precis alla, varningsklockor hade redan ringt innan Luna blev överfallen och torterad. Varför låter man en sådan kille ströva fritt? Han är ju också ett barn som man har tillåtit bli förövare.
Varför låter man en sådan kille ströva fritt? Han är ju också ett barn som man har tillåtit bli förövare.
Vill se en förändring
Emma tror inte att detta hade hänt om man haft en annorlunda sekretesslagstiftning. För hon menar att ”det många ser, vet och hör tillsammans gör det svårare att göra fel”. Och om flera yrkeskategorier som har tystnadsplikt kan få prata med varandra så är det enligt Emma fortfarande så att integriteten för den enskilde skyddas men det kommer rädda fler barn.
– Sverige har enorm problematik med detta, allt från sådana här onödiga vansinnesdåd till den hedersproblematik som pågår där barnkonventionen endast är ett luftslott.
Hon tycker inte någon ska kunna vägra ta emot hjälp.
– Lägg om socialtjänsten från grunden och förbättra kvaliteten. Man ska inte kunna neka deras insatser vid orosanmälningar. Jag förväntade mig mer av samhället, mer än bara tomma ord.
Hennes förhoppning är att det blir en ”lex Luna” i syfte att skydda andra barn.
– Luna själv älskar barn och hon får inte bli en pinne i statistiken. Hon har inget att skämmas för, hennes öde ska berättas. Det är de svenska myndigheterna som ska skämmas. Jag brukar säga till mina barn att om någon är elak mot dem så måste de berätta för allt och alla. Det är först då saker och ting kan ändras annars fortsätter det år in och år ut. Upp i ljuset med skiten.
Emmas önskan kan bli verklighet. På en pressträff i slutet av januari meddelade regeringen att de går vidare med ett förslag om ändringar i sekretesslagstiftningen, så att socialtjänst och skola ska kunna dela information med polisen. Något statsminister Ulf Kristersson (M) refererade till som ”ett viktigt steg mot vad man kan kalla ’lex Luna’”.
Hur känner du som faster att du påverkats?
– Det är en enorm sorg. Jag tittade på en bild häromdagen av mig och Luna när vi var på Gröna Lund i våras. Både hon och jag var helt andra då än dem vi är i dag. Man har en annan blick på något vis. Det finns en strimma sorg i mina ögon som aldrig går att städa bort. Jag har själv gått i terapi, men även sökt mig till kyrkan där jag fått stöd av en präst. Det vi går igenom är som en mardröm som ingen väcker oss ur. Vårt liv, Lunas liv, skulle inte bli så här.
Ni startade en insamling?
– Det började med att människor skickade en massa presenter. Det var otroligt vilken kärlek vi möttes av, men till slut drunknade vi av nallar och när folk frågade hur de kunde hjälpa startade vi en insamling.
– Pengarna kommer att gå till det Luna behöver, både materiellt och i upplevelser.
De som fortsatt vill stötta Luna kan göra det via stiftelsen Lean on me som har tagit på sig att hjälpa Luna tills hon är vuxen.
– I ett slag blev hon av med hela sin livsinkomst eftersom hon troligen aldrig kommer ha ett jobb. Inga pengar i världen kan sätta något som helst plåster på såren, men de kan ge lite större trygghet i familjens situation.
Hon får just nu ingen psykologisk behandling efter traumat.
Vad drömmer du om?
– Jag hoppas att hon ska få den bästa möjliga rehabiliteringen, att hon inte städas bort och förvaras. Och att hon får hjälp att bearbeta det hon varit med om trots att hon inte kan prata. Hon får just nu ingen psykologisk behandling efter traumat och det grämer mig varje dag.
– Min största dröm är att hon en dag ska kunna kommunicera igen. Jag har inte heller gett upp hoppet om att hon en dag ska kunna gå igen. Vi måste försöka se det här på många års sikt, annars går det inte att överleva en dag till i den här mardrömmen.
Det här är Emma
- Namn: Emma Johdet Wettergren.
- Ålder: 38 år.
- Familj: Make och tre barn.
- Bor: Trosa.
- Yrke: Tandläkare.
Dömdes till rättspsyk
- 19 oktober. Skellefteå tingsrätt slår fast att 15-åringen är skyldig till grov våldtäkt och mordförsök.
- 30 november. Den rättspsykiatriska utredningen visar att gärningsmannen lider av en allvarlig psykisk störning och att risken för återfall av liknande brott är hög.
- 14 december. 15-åringen döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.