Ewa-Gun Westford om första julen som pensionär: ”Barnen är oroliga för mitt humör”
– Jag är väldigt försiktig med att planera, för jag vet att livet är skört, säger hon.
Det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig, den sista veckan på jobbet. När Ewa-Gun Westford efter 48 år som polis skulle göra sina sista arbetspass, kantades dagarna av stor sorg.
Se också: Polis Ewa-Gun Westford går i pension: "Härskarteknikerna är det värsta jag vet"
– Det kunde egentligen inte ha slutat sämre, för mitt sista tjänsteuppdrag som polis var att bevista begravningen av en kollega som omkom i olyckan med Lars Vilks. Jag kan inte beskriva det som annat än ren fasa. Det handlar om det förskräckliga i att förolyckas mitt i livet och att mattan dras undan för hans familj. Att se mina kollegor från Ystad stå där i sina uniformer och ta farväl, det var förfärligt, säger hon.
Känslosam avtackning sista dagen
Det är början av november och Ewa-Guns andra dag som pensionär. Hon som i decennier har varit i hetluften i egenskap av presstalesperson vid Skånepolisen, ska nu finna sig till rätta i sin nya tillvaro. Själv tror hon att det kommer att ta ett tag innan hon vänjer sig vid att inte längre vara ansiktet utåt för polisen när stora händelser som mord, skottlossningar, sprängningar eller olyckor inträffar. Det är ett nytt kapitel i livet – och Ewa-Gun låter inte helt nöjd med sakernas tillstånd. Den sista dagens avtackning blev känslosam.
– Jag gick in på regionledningscentralen som är hjärtat i den operativa verksamheten och tog adjö och gjorde ett sista utrop över polisradion. Det var förfärligt, så sorgligt, så sorgligt. Jag kan fortfarande kallas in på timmar om det skulle behövas, men då blir det inte som polis utan som civilist. Och det är nog det svåraste, att jag inte längre kan kalla mig polis. Jag är ju inte så förändrad, jag är polis i själ och hjärta – men inte enligt regelverket. Just nu sitter jag på boets kant och flaxar, men vet inte åt vilket håll jag ska flyga. Det är en absurd känsla.
Har jobbat inom polisen i nästan fem decennier
För Ewa-Gun, som är van att jobba hårt och ständigt vara beredd på att rycka ut, gör vardagen nu en helomvändning. Exakt vad hon ska göra framöver har hon inte bestämt, men klart är att hon inte kommer att gå sysslolös. Hon har redan en rad inspirationsföreläsningar inbokade, och hon ser fram emot att få ägna sig åt sina intressen. Men först ska hon titta tillbaka på sina närapå fem decennier i polisens tjänst.
– Här finns massor av påsar och kassar med saker från polislivet som ska sorteras. Just det här året har det varit ovanligt intensivt, med svåra händelser som knivskärningen i Eslöv, mordet på Elin i Höör, stenkastningen på E65 och skjutningen i Kristianstad. Men jag ska villigt erkänna att jag har sugit ut allt jag kunnat ur mitt arbete det här året, eftersom det alltid kunde vara sista gången jag fick göra någonting. Jag har verkligen gottat mig i att ha ett arbete.
Ewa-Gun Westford om att förlora sin sambo
Egentligen skulle Ewa-Gun ha gått i pension redan för tre år sedan. Hon hade lovat sin sambo Claes att gå vid 65 års ålder, de planerade en härlig pensionärstillvaro tillsammans med resor till Kanarieöarna. Kanske till och med köpa en lägenhet där för att kunna stanna längre perioder.
Men så blev det inte. En dag 2017 drabbades Claes av en lungkollaps i deras gemensamma hem och dog. Chocken och sorgen över att förlora sin livskamrat så hastigt, har fortfarande inte släppt taget om Ewa-Gun.
– Lungkollapsen var så kraftig att trots att jag var snabb med livräddande åtgärder så hjälpte det inte. Jag såg allting hända framför mig och att vara med om något sådant förstör dig. Du går sönder för lång tid framöver och jag tror aldrig att jag kommer att repa mig riktigt. Att jag fick kaffe på sängen ena minuten och den andra är allt över, det är något som påverkar mig dagligen.
Har svårt att planera lång framår i tiden
Att så plötsligt lämnas ensam mitt i livet, har haft stor inverkan på Ewa-Gun.
– Jag har väldiga krumbukter med att planera framåt i tiden. I mina svartaste stunder är det svårt att somna om kvällen, jag får tankar på att jag kanske inte vaknar igen. Det är djupa funderingar och svåra tankar, en svärta inom mig som jag måste jobba med. Det enda jag vet är att Claes inte hade en aning om vad som hände, han tyckte att jag överdrev och skrattade med ambulanspersonalen när de kom. Jag tror att hans sista ord var ”bry er inte om henne, hon tror att hon sitter i en polisbil och domderar”.
I dag finner hon ändå en viss tröst i att de två fick en fin sista kväll tillsammans, även om de inte visste då vad som väntade runt hörnet.
– Jag hade kommit hem tidigare än planerat kvällen innan, vi skämtade lite om det och jag har fortfarande kvar vår konversation på Whatsapp. Vi var de godaste vännerna och det känns viktigt. Eftersom det gick så hastigt tänker jag fortfarande ibland att han bara är ute och går en sväng och snart kommer hem igen.
Har haft både cancer och hjärtinfarkt
Det här var inte första gången Ewa-Gun drabbades av en svår livskris. Hon har tidigare kämpat mot såväl cancer som hjärtinfarkt och dessutom tvingats se sin förra sambo Pelle gå bort till följd av en hjärntumör. Mitt i sorgen och krisen har alltid jobbet varit en fast punkt att hålla sig fast i.
– Jobbet har betytt allt. I en komplicerad livssituation har mitt jobb stått stadigt och det har varit oumbärligt att kunna gå dit.
Ewa-Gun Westford om julen med barn och barnbarn
Också de två döttrarna och deras familjer har betytt mycket. Tidigare bodde båda i England, men numera har en av dem flyttat hem till Sverige och bosatt sig i Ystad, nära Ewa-Gun. Nu ser hon fram emot att få fira jul med döttrar, svärsöner och de fyra barnbarnen.
– Vi ska alla samlas här och det ska bli jätteroligt. Jag har inte träffat min dotter i England och hennes familj på ett och ett halvt år på grund av pandemin, men om allt går bra kommer de hem nu. När jag träffade mitt ena barnbarn sist var hon ett barn och nu ryktas det att hon är en tonåring, så det ska bli jättespännande. Nu är jag helt taggad på att de ska komma, jag vill i princip börja bädda åt dem redan nu.
Men julmaten är ett bekymmer. Vad bjuder man engelska svärsöner, som rynkar på näsan åt sylta och leverkorv, på?
– Att bjuda engelsmän på ”Janssons temptation” är ingen höjdare. De har en helt annan tradition med kalkon och sånt. Men nu planerar vi att ha lite sill och lax som alla gillar.
Dricker glögg hela december
Ewa-Gun avslöjar att glögg är hennes absoluta måste på julen. Ja, egentligen är det ett måste under hela december.
– Jag väntar till första advent, sen dukar jag fram mitt glöggbord. Och så dricker jag glögg så gommen är rent klistrig till jul. Jag har haft som tradition att när arbetsdagen är slut kommer jag hem och tar ett litet glas. Det är så gott, så gott så det finns inte.
På julaftons eftermiddag serverar Ewa-Gun lusselax till glöggen. Det är en halverad lussebulle som steks i smör så det blir frasigt och sedan fylls med en röra på färskost, citronpeppar och kallrökt lax. Hon toppar munsbiten med dill och rosépeppar. I familjen Westford är den en given hit varje år – även hos engelsmännen.
Första julen utan att vara i beredskap
Det här är den första julen på många år som Ewa-Gun inte riskerar att bli inringd till jobbet mitt i julklappsöppnandet. Otaliga är gångerna då hon fått avbryta en högtid tillsammans med familjen för att vara tillgänglig för pressen när något stort har inträffat. Själv har hon sällan sett det som ett problem, hon är pragmatisk och lösningsorienterad och alltid reda att kavla upp ärmarna. Döttrarna har kanske inte varit lika nöjda, men har sedan länge vant sig vid att deras mor plötsligt får avbryta jullunchen för att vara med i livesändningar och tidningsintervjuer.
– De himlar med ögonen och tänker nog ”vafan morsan, nu igen?”. Men i år tror jag faktiskt att de är lite oroliga för hur jag ska bli i humöret när jag inte har jobbet kvar.
Hunden Allan betyder mycket
Med på julafton är också jack russell terriern Allan. Han kom in i Ewa-Guns liv efter att Claes hade gått bort. Hennes syster hörde talas om en hund som behövde omplaceras och tänkte genast på Ewa-Gun som har lång hundvana.
– Jag fick Allan från en kollega som inte kunde ha kvar honom eftersom han var så störig. Jack russells är ofta det, de är stora hundar i liten förpackning. Men de är förbannat roliga och jag kan de där hundarna, Allan är min fjärde.
I dag är Ewa-Gun och Allan bästa vänner och delar livet tillsammans. Han är ett gott sällskap och även om Ewa-Gun tycker att han börjar bli något av en gubbe, hoppas hon att de har många år tillsammans framför sig.
– Han sover på ejderdun, siden och sammet så nog borde han ha flera år kvar.
Glad över att attityden mot kvinnliga poliser ändrats
När Ewa-Gun ser tillbaka på sina 48 år i tjänst hos polisen, finns det inget enskilt minne som sticker ut som det bästa. I stället tycker hon att den attitydförändring gentemot kvinnor som skett inom kåren sedan hon började som polis, är den största vinsten.
– Det bästa måste vara att vi har gått från att kvinnor var oönskade och trakasserade på 70-talet, till att vi nu är fullt accepterade. När jag under de senaste åren har pratat med pågarna i kåren finns det inte ett uns av något nedvärderande i deras röster. Det är det sammantaget bästa.
– På ett mer personligt plan är jag mest stolt över perioden då jag var utlånad till stödstyrkan och 2006 blev inkallad att åka till Libanon där kriget brutit ut för att undsätta svenskar. Hela världens libaneser hade åkt till sitt gamla hemland för att fira semester och då brakade det loss. Det var den största evakueringen sedan andra världskriget, och mitt livs stoltaste stund.
Har ett stort frihetsbehov
Att tomrummet blir stort nu när hon har gått i pension, råder det ingen tvekan om. Om hon ändå måste nämna något som hon ser fram emot med sin nyvunna frihet, så är det just det – friheten.
– Jag är en människa med ett enormt stort frihetsbehov, det har jag märkt när jag har lärt känna mig själv. Jag är också en nyfiken människa och ser fram emot vad som finns runt hörnet. Om jag vågar titta förbi hörnet så skulle jag gärna vilja göra någon resa eller så. Men jag är väldigt försiktig med att planera, för jag vet att livet är skört.
I vardagen ser hon fram emot långa promenader med Allan och att få förkovra sig i det som intresserar henne – klassisk musik, litteratur (”just nu har jag precis avslutat Kristina Ohlssons Stormvakt och Hans Rosenfeldts Vargasommar, och vid sidan om läser jag Churchills memoarer”) och matlagning.
– Jag tycker mycket om att laga mat. Kycklingleversauté är min paradrätt, den är busenkel. Jag gillar inte när man konstlar, det får inte vara för mycket klydd. Den här är så enkel att det är skrattretande och jag kommer alltid tillbaka till den.
Saknar polisbrickan – och gemenskapen
Kycklingleversauté i all ära – Ewa-Gun saknar redan sin polisbricka. Att snabbt slänga sig i bilen för att vara på plats och informera om polisens arbete vid allvarliga händelser, är hennes favoritsyssla. Men allra mest kommer hon att sakna gemenskapen inom kåren. Hon säger att den familjära stämningen som finns inom polisen är enastående, och minns till exempel hur alla slöt upp och tog hand om varandra när en kollega sköts ihjäl i Göteborg tidigare i år. Eller på begravningen då Lars Vilks livvakt jordfästes.
– Sådana händelser sätter det vi gör i ett perspektiv och att då samlas och ha varandra i de stunderna är ovärderligt. Det kommer att fattas mig väldigt mycket.