Polisveteranen Ewa-Gun Westford om SVT:s Tunna blå linjen
– Det kändes som att träffa den unga polisen jag var när jag kom till Malmö, säger Ewa-Gun Westford, presstalesperson på polisregion Syd.
Ewa-Gun Westford är van vid att vara polisens ansikte utåt. Hon är polisinspektören som i egenskap av presskontakt fått förmedla vad myndigheten håller på med till medborgarna i press, radio och tv. Ofta med en personlig och engagerad röst som gått igenom bruset. Som den gången när hon mötte den så kallade ”Gryningspyromanen” på cykel, följde efter i flera kilometer och såg till att han kunde gripas.
Se också: 4 kriminalfall som skakat världen
– Det är han, skrek jag rätt ut, berättade Ewa-Gun, som aldrig knusslat med citaten, för Aftonbladet. Men den slagfärdige informatören började sin bana som patrullerande polis i Malmö på 70-talet.
Ewa-Gun Westford går i pension 2021
– Jag kom ju från Borrby på Österlen till stora stan som jag tyckte var grå, trist och blåsig. Jag tyckte ju det var förfärande innan jag landade i min polisroll, säger Ewa-Gun som dock måste ha trivts. Hon har stannat kvar i yrket hela tiden och till och med skjutit upp pensionen. Men till sommaren hänger hon in uniformen för gott.
–Jag tar farväl bit för bit. Mentalt har jag aldrig varit så på topp som nu men med kroppen är det ju en annan sak.
Ewa-Gun har alltså över 40 år i polisens tjänst och precis som många andra har hon bänkat sig framför dramaserien Tunna blå linjen. Förhoppningarna var rätt ljumna eftersom serien var så hajpad på förhand. Dessutom är poliser vana vid att jobbet skildras genom mordutredningar och spektakulära brott.
– Men här är det annorlunda. Det är fiktivt men ligger nära verkligheten. Det skildrar den vanlige polisens arbete, den jag är i mitt hjärta.
Känner igen scenerna i Tunna blå linjen
– Jag hade inte för stora förväntningar men efter tio minuter log jag med hela ansiktet. Jag kände igen varenda plats. Jag var 21 när jag började trampa gator i Malmö och seriens Sara tog mig tillbaka till den unga polis jag var då. Den där känslan som finns i en radiobil när man är på väg.
– En annan känsla var herregud, har det inte förändrats mer? Speciellt när de spelade innebandy, då skrattade jag högt. Vi hade ju en period när en stor del av skadorna i tjänsten var uttänjda ledband och andra bandyrelaterade åkommor. Det var ju sån frenesi när man spelade.
Ewa-Gun känner igen de olika inslagen i polisens vardag i serien och utmaningarna som finns. Den speciella förtrolighet det kan bli en en radiobil efter många långa pass och hur viktigt det är att ha ett liv i balans för att klara uppgiften.
”Får ta emot otroligt mycket skit som polis”
Man får vara beredd på att bli ifrågasatt och till och med hatad. Det är mer än en medborgare som undrat varför han eller hon ska bli haffad när Palmes mördare går fri (ett giltigt argument åtminstone till förra sommaren). Vardagstjafs, som Ewa-Gun kallar det.
– Man får ta emot otroligt mycket skit som polis. Förr kunde jag ju gå i försvar, tjafsa tillbaka och bli förbannad. Nu har man ju lärt sig, säger Ewa-Gun.
Samtidigt menar hon att en polisman måste vara robust i sitt uppförande. Ett exempel på hur man undviker tjafs utan att vara mindre robust hämtar hon från en demonstration i Malmö i fjol.
Demonstranterna följde en väg i centrala stan på ett sätt som gjorde att trafiken kunde flyta. Men en ung man höjde rösten för att man skulle ta ta upp samtliga vägbanor.
Ewa-Gun Westford tycker om Tunna blå linjen
– Han provocerade väldigt mycket. Men då tog jag honom i hampan och talade om vad som gällde. Han blev helt perplex. Jag antar att det var en kombination av min ålder och vad jag sa. Men det gäller att sätta ner foten på ett smart sätt.
Så den dramatiska skildringen av polisvardagen i Tunna blå linjen får alltså mer än godkänt.
– Jag tycker mycket om den, säger Ewa-Gun.
För den som gillar att hänga upp sig på detaljer finns det säkert fel att hitta. Polisinspektör Westford har dock valt att fria stället för att fälla. Utom på en punkt.
– Eftersom jag ser hur noggranna de har varit reagerade jag i första avsnittet på hur en kvinnlig polismästare var klädd. Hon hade ju kavaj och skjorta under som man ska men slagen på kavajen var ju fel. Dessutom gick hon runt utan mössa. Och man ska ju ha en ”skärmamössa” men när den inte är på huvudet så bär man den under armen. Där blev jag lite putt.