”Polis i själ och hjärta”– Ewa-Gun Westford stämplar ut
– Det kommer att bli svårt. Tänk om det kommer en dag när det kommer en polisbil och kollegorna inte vinkar till mig…
På E 65 mot Ystad står det en handfull polisbilar utposterade längs vägen. Danska bilister har fått stenar kastade på bilen och några har blivit illa skadade. På radion rapporterar man att en polisman blivit skjuten på Biskopsgården i Göteborg.
I lägenheten vid vattnet i Ystad har Ewa-Gun Westford knutit ett sorgeband runt ljusstaken på köksbordet. Hon är förbannad och förtvivlad.
– Att angripa en polis är att angripa oss alla på något sätt. Vi har ju vaktuppdraget.
– Är man polis och något sådan här inträffar då släpper alla vad de har för händer för att åka till stationen och se om det finns något de kan göra. Jag kände att jag ville kasta mig i bilen och åka dit direkt, säger Ewa-Gun.
– Vi poliser är ju doers, vi mår bra när vi är på rull.
För hennes egen del börjar den actionspäckade delen av yrkeslivet lida mot sitt slut. Efter 48 år i kåren går hon redan på övertid. I mitten av oktober sköter hon presskontakterna under Förintelsedagarna (Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism).
Hit väntas internationella gäster som Boris Johnson och Angela Merkel. Och poliskommenderingen kommer att bli därefter. Sedan är det dags att lämna in båtmössan.
– Jag är polis i själ och hjärta och känner sorg över att gå i pension. Härinne känns det ju som att jag är 27, säger och knackar sig över hjärtat.
Hjärtat klappar för de kungliga
För den som haft med Ewa-Gun att göra i tjänsten vet man att hon uttrycker sig både rakt och ganska ogarderat. När vi talades vid om stenkastningarna mot danska bilister inför den här intervjun så ursäktade hon sig till exempel för att hon var okoncentrerad.
Ewa-Gun höll nämligen på att plocka upp skor och leksaker efter hunden Allan under samtalet och passade på att meddela även detta.
Det är omöjligt att värja sig mot sådant.
Samtidigt har hon starka åsikter om hur man beter sig. Porslinet jag får till frallorna med marmelad (fikon/päron) pryds av den gamle kungen. Själv väljer hon ett fat med vår nuvarande konung. Ewa-Gun Westford från Borrby är en rojalist ut i fingerspetsarna.
– Jag minns när den vår kung skulle presenteras på Slottsbacken 1973. Jag gick på polishögskolan då men tog bondpermis och fick sjunga första Kungssången för honom.
– Jag minns också att kungen en gång fick en fråga om duandet och det där någon gång. Han sa att det var viktigt med umgängesregler i alla sammanhang. Kan man de koderna kommer man långt.
– Det är viktigt hur man uppträder. Hade du till exempel inte tagit av dig kepsen hade jag sagt till dig.
Under karriären har hon fått jobba med Kungafamiljen vid flera tillfällen. Bilden på henne mellan Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria står på hedersplats. I samma hedershörna av lägenheten finns även en statyett på en liten tant i sjalett. Ewa-Guns förebild.
– Det är drottning Elizabeth, som jag följer slaviskt i sociala medier. Hon ger mig lite styrka. Hon är 95, stiger upp varje dag, tar på sig sina pumps, greppar sin handväska och gör sin plikt. Ibland tar hon en ridtur också, aldrig med hjälm, bara sjalett.
– Hon håller sina löften till folket. Redan tidigt när hon blev drottning sa hon att om mitt liv blir långt eller kort så kommer jag finnas för er
Man behöver en sådan auktoritet när det är svåra tider.
Ewa-Gun och Kungen på tallriken har alltså ungefär lika många år i yrket. För hans del fanns det inget val. Inte för henne heller egentligen.
– Jag visste att jag ville bli polis redan som tolvåring. Jag var ju en riktig pågatös.
Massiv ovilja mot kvinnliga poliser
Ewa-Gun gick ut polisskolan på tidigt 70-tal med flera andra kvinnor. Det var jämställda tider och nu skulle det synas i de klassikt manligt kodade yrkena också.
Men det är en sak med myndighetsvisioner och en annan med verkligheten. Det fick Ewa-Gun veta när hon kom ut i verkligheten som patrullerande polis i Malmö.
Jag togs emot som rena skämtet
– Jag togs emot som rena skämtet.
– Det fanns en massiv ovilja mot kvinnliga poliser. Det var allt från trakasserier till nedvärdering. Vi var liksom fritt villebråd. Jag förstod inte det förrän jag kom till Malmö.
Det var inget som hon tog tigande. Ewa-Gun berättar att hon brölade och bråkade” en del utan att det gav någon effekt. Men hon hade nytta av sin vilja att förstå och kommunicera med människor på gatan. Hon tog sig tid att prata både med medborgare och bus.
Det funkade.
Som kvinna kunde hon bli satt på prov. Som att få göra ett omhändertagande själv medan befälet satt kvar i bilen och kollade om tösen skulle reda ut att boja boven på egen hand.
– Då kunde jag säga nu löser vi detta tillsammans så fixar jag cigaretter till dig sedan.
Härskartekniker lever kvar
Idag har myndigheten blivit bättre på att få ihop målsättningarna med verkligheten. Det finns rum för olika individer i uniformen. Men hon får fortfarande höra om kvinnliga kolleger som berättar att de får skit för att de är just kvinnor.
Men det är inte på samma flagranta sätt som när Ewa-Gun var ny.
– Det finns avarter det vet jag, men nuförtiden tar det sig mer uttryck i härskarteknik. Det är subtilare och värre på ett sätt. Reagerar man på det framstår man som gnällig. Får höra att man är obalanserad, klimakterietant eller att man inte tål skämt.
Ewa-Gun säger själv att hon trivs bäst i radiobilen. Det är kanske därför som hon är helt såld på tv-serien Tunna Blå Linjen. Där kör de på hennes gator i Malmö och snackar med medborgare och bus nästan på samma sätt som hon gjorde.
– Tunna Blå Linjen gjorde att jag kunde vila i att jag haft rätt hela tiden. Att det kan vara fantastiskt där ute i Malmömiljön. Jag skulle kunna sätta mig i baksätet hos Magnus och Sara och åka med när som helst.
Så blev Ewa-Gun Westford ansiktet utåt för polisen
Någon gång på 80-talet var det dock den framåtblickande chefen Åhmansson som fått för sig att det här med information var något som låg i tiden. Skulle Ewa-Gun kunna tänka sig att jobba som presskontakt?
Den chefen visste inte hur rätt han skulle få.
– Jag tror inte han såg att vi skulle styras av kommunikatörer haha!
I hallen hänger den gula västen som har synts i åtskilliga tv-inslag genom åren. Mord, bränder och olyckor. Vad det än gäller har Ewa-Gun stått där och svarat på reportrarnas frågor. För en bred allmänhet är hon antagligen den mest kända polisnunan i södra Sverige.
En uppenbar avigsida är att offentligheten också gjort henne till en tydligt definierad måltavla. När polisen tömde ett läger i Malmö där migranter bodde illegalt så svallade känslorna rejält. Ewa-Gun var, som vanligt, ansiktet utåt för insatserna.
Hotades på twitter
En smålänning i 23-årsåldern kommenterade på twitter att han ”ville slå sönder det stackars ansiktet”. Hotet skrämde henne rejält. Hon var på sin vakt efteråt och höll sånär på att ”paketera” en ung man som betedde sig skumt i Malmönatten.
Det visade sig dock att han hade fredligare avsikter.
– Han ville ha min autograf. Men jag höll på att skrämma livet ur den stackars pågen. Vi fick sätta oss ner och prata ut om det efteråt, sa Ewa Gun till Kvällsposten efter den obehagliga incidenten.
När Ewa-Gun pratar om vad hon är mest stolt över i karriären så är det dock vad hon kallar en otrohetsaffär med Räddningsverket sommaren 2006. Israel hade attackerat Libanon. Nu behövde tusentals svenska medborgare evakueras därifrån. Hon informerade sin mor om blixtutryckningen och fick ett lakoniskt svar.
E de krig sa du. Ringer di ti daj så fort det är nåd?
”E de krig sa du. Ringer di ti daj så fort det är nåd?”.
Det blev två veckor av intensivt jobb under pressade förhållande som avlöpte lyckligt. Den största evakueringsinsatsen sedan Andra Världskriget gick enligt plan och en utmattad Ewa-Gun kunde återvända hem. Pressen lättade när hon gick igenom Arlandas ankomsthall och fäste blicken på porträttet av Kungaparet på väggen.
– Då rasade jag ihop på mina resväskor och grät strida tårar en stund.
Det räckte tydligen som debriefing.
Har lärt sig att leva med sorgen
En väsentlig faktor bakom Ewa-Guns förmåga att nå ut är att det finns en uppenbar energi och glädje i hennes utstrålning. Hon tar alla chanser hon kan att vara lycklig och kan till exempel ta en kaka och en konjagare framför tvn mitt i veckan. Ewa-Gun vet att livet är skört.
–Jag har drabbats hårt i livet. Haft svår cancer och drabbats av hjärtinfarkt. Jag har förlorat två sambos i sjukdom och det gör saker med en. Nånstans är man ju trasig invärtes. Men jag har lärt mig att leva med sorgen. Det är också en konst, säger Ewa-Gun.
Hunden Allan kom till henne efter att sambon Claes hastigt ryckts ifrån henne för fyra år sedan. Det var hennes syster, också polis, som såg att Ewa-Gun behövde något att staga upp tillvaron kring. Jack Russelln blev och är ett ankare för henne.
– Jag saknar Claes varje dag. Vi hade så roligt tillsammans, planerade resor och allt vi skulle göra efter pensionen. Men det gör också att jag har fått ett annat förhållningssätt till livet. Jag vaknar varje morgon och är lika förvånad över att jag har fötter jag kan gå på och ett jobb jag kan gå till.
Eftersom Ewa-Gun är något av en kändis i sitt skrå så har hon redan gjort föreläsningar om sina erfarenheter i uniform. Och det finns gott om stories att dela med sig av. Den mest berättade är den om hur hon, av en slump, mötte landets mest efterspanade pyroman i Lunnarp utanför Tomelilla.
Hon var egentligen på väg för att prata med medierna om en brand i Simrishamn samma morgon. Men när Ewa-Gun alltså kommer körande på vägen dit så kommer Ulf Borgström, den så kallade Gryningspyromanen, cyklande i motsatt riktning.
”Jag hann uppfatta det försmädligt sneda leendet. Han såg nöjd ut”, skriver Ewa-Gun i boken Mitt Wallanderland.
Ewa-Gun tog rygg på pyromanen och larmade kolleger som kunde gripa honom efter ett rafflande spaningsarbete.
Episoden fanns med i den guidade busstur som Ewa-Gun ledde i våras under vinjetten ”Mord, märkligt och mänskligt”.
En kombination av ond bråd död, kaffepauser och hygge på lokala gästgiverier. Det är väldigt mycket Ewa-Gun Westford över den kombinationen.
Det kan bli mer tid för det när hon lämnar in båtmössan. Det och barn, barnbarn, Beethoven och Churchillbiografier.
– Sedan har jag ju Allan också, mitt livselixir.