Barbro Westerholm, 88, om viktiga lärdomen: ”Bli inte beroende av en man”
– Jag är inte lagd åt att sitta på en parkbänk och mata duvor, säger hon.
På obduktionsbordet framför Barbro Westerholm ligger en ung, vacker kvinna i hennes egen ålder. Kvinnans naglar är omsorgsfullt målade – Barbro lägger särskilt märke till att de har så vacker form – och hon ligger här på bordet eftersom hon har genomgått en illegal abort som gått väldigt fel. Eftersom det vid den här tiden, i 1960-talets Sverige, är oerhört svårt att få tillstånd för en laglig abort har hon inte sett någon annan utväg än att göra det illegalt. Och hon är inte ensam – alldeles för många kvinnor genomgår illegala aborter eller väljer själva att avsluta sina liv efter att ha blivit gravida. Ögonblicket har etsat sig fast i Barbros minne, och har spelat en stor betydelse i hennes liv.
– Att se henne och andra unga kvinnor som dött i onödan, gjorde att det blev viktigt för mig att kämpa för att få en mänsklig abortlag och att vi fick p-pillren godkända som läkemedel i Sverige, säger hon.
Och kampen har gett resultat. Barbro har som få andra varit med och format svensk lagstiftning när det kommer till jämställdhet och kvinnors och hbtqi-personers rättigheter. Som läkare på Medicinalstyrelsen drev hon igenom godkännandet av p-piller, och arbetade därefter många år med att se över hur man kan förebygga oönskade graviditeter.
Som generaldirektör för Socialstyrelsen såg hon till att sjukdomsstämpeln av homosexuella försvann och att mammografi rekommenderades som en metod för att upptäcka bröstcancer i ett tidigt skede.
Som liberal riksdagspolitiker har hon jobbat hårt för att höja genusforskningens status och oförtrutet lyft frågor som sex och samlevnad, värdmoderskap, alkohol, tobak och narkotika, åldersdiskriminering och dödshjälp. Hon har varit sakkunnig i WHO, ordförande för Läkare mot aids, för Liberala kvinnoförbundet och för Sveriges pensionärsförbund. Listan kan göras ännu längre och i boken Om att aldrig ge upp (Bazar förlag), skriver Barbro om sitt långa yrkesliv.
Uppfostrades av självständiga kvinnor
Den starka viljan att förändra har hon med sig sedan barndomen.
– Mitt första minne är att jag är förfärligt arg och gråter, eftersom min mamma har sagt att min vilja sitter uppe i en björktopp. Jag kände så starkt att viljan satt i mig och att hon fråntog mig den gjorde mig otroligt arg. Och sedan dess har det varit så att om jag har kunskap nog i en fråga har jag också en vilja att påverka. Sedan inser jag att det inte alltid blir som jag vill, men viljan finns där.
Barbro växte upp omgiven av kvinnor. Hennes mamma yrkesarbetade, något som inte var en självklarhet på 1930-talet, och Barbro växte till stor del upp med sin mormor. Hon hade i sin tur skilt sig från sin man som från början var mycket förmögen, men som hade spelat och supit bort alla sina pengar. Barbros farmor hade fem barn när hon år 1890 skilde sig från sin man då hans otrohetsaffärer uppdagades. Båda kvinnorna klarade därefter försörjningen av sig och sina barn på egen hand och blev oberoende och självständiga kvinnor, något som präglat Barbro.
– De sa ofta ”vad du än gör, skaffa dig ett yrke och bli inte beroende av en man ekonomiskt. Du kan gärna älska honom, men bli inte beroende”. Det innebar att jag i skolan såg till att ha bra betyg så att jag skulle ha valfrihet senare. Läkaryrket valde jag för att jag ville det, men också för att jag räknade ut att man skulle klara sig ensam med ett eller två barn på en läkarlön. Och det är ett råd jag ger vidare till alla unga kvinnor – vad du än gör, skaffa dig ett yrke.
Se också: 5 kvinnor som förändrar världen – just nu
Förutom mormor och farmor öppnade familjens hembiträde dörren till ytterligare en kvinnovärld. Hennes kompisar blev Barbros kompisar, och många gånger fick hon sitta med i olika jungfrukammare och lyssna på deras skvaller och sånger. I flickskolan på Östermalm där Barbro gick i 13 år var pojkar inledningsvis förbjudna till och med på skoldanserna. Den enda manliga förebilden som Barbro egentligen hade var hennes pappa. Han var 19 år äldre än hennes mamma, men olik många andra män i samma ålder.
– Min pappa var väldigt fördomsfri. När vi var på kalas och någon började skvallra om någon som fått barn mindre än nio månader efter giftermålet, var han tydlig med att inte lägga sig i. En gång såg jag två män som höll varandra i handen och när jag frågade pappa om det sa han att de helt enkelt älskade varandra på samma sätt som han älskade min mamma. Hans åsikt var att låta människor leva som de ville, och inte lägga sig i deras privatliv.
Barbro Westerholm fastnade för Liberalerna
För Barbro är det uppenbart att hennes pappas liberala inställning formade henne och har spelat en stor roll för de frågor hon än i dag driver. Som den gången 1979, då ett trettiotal hbtqi-aktivister demonstrerade på Socialstyrelsens trappa i protest mot att homosexualitet fortfarande klassades som en psykisk sjukdom.
– När jag mötte dem var det självklart för mig att den kärlek de kände inte kunde vara någon sjukdom. Och det tror jag att hade med min pappas fördomsfria inställning till andra människor att göra.
Barbro blev tidigt medveten om ojämställdheten mellan män och kvinnor. När hon som nybliven doktorand blev gravid med sitt och maken Peters första barn, tog hennes överordnade det för givet att hon skulle sluta jobba. När hon så småningom fick anställning hos Medicinalstyrelsen och Läkemedelsbiverkningsnämnden insåg hon snabbt att de båda var manliga världar. När hon blev chef för Socialstyrelsen var hon dess lägst betalda läkare – trots att hon alltså hade den högsta befattningen.
– När jag fick den tjänsten var jag så osäker på om jag hade kompetens nog för jobbet, och då tyckte jag inte att jag kunde begära en högre lön. Men med all erfarenhet jag har i dag hade jag tagit upp frågan och det råder jag alla kvinnor att göra. Ta reda på löneläget på den typen av befattning du söker, till exempel hos facket. Då har man det svart på vitt.
Under tiden hon var chef för Socialstyrelsen väcktes Barbros politiska engagemang.
– Jag blev politiker fast jag inte begrep det, kan man säga. Jag insåg där att jag har makt och att jag kan skaffa kunskap för att använda den makten. Jag lärde mig också mycket om hbtqi-personers situation med allt vad det innebar av våld, övergrepp och förlorade jobb. De frågorna har jag arbetat med sedan dess, som politiker. Det är en evig fråga för mig som jag fortsätter att motionera om.
Barbro läste igenom de fem etablerade partiernas program och fastnade för Folkpartiet, nuvarande Liberalerna. Den första september 1985 blev hon medlem och bara veckor senare fick hon sitt första politiska uppdrag. Sedan dess har det fortsatt – Barbro var riksdagsledamot mellan 1988 och 1999. Sedan 2006 sitter hon åter i riksdagen. Bland frågorna hon brinner för finns, förutom abortlagstiftning, jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter, också åldersdiskriminering och dödshjälp. Att hugga tag i de svåra och stora frågorna har aldrig skrämt Barbro.
– Har jag en plattform där jag kan arbeta med de frågor jag känner är viktiga måste jag göra det. Jag är utbildad läkare och tanken var att jag skulle träffa människor och göra något åt deras problem. Nu kan jag inte göra det på individnivå, men jag gör det så här i stället. Jag tycker också att jag har ett ansvar. Vi snubblar alla över en massa sanningar, men de flesta reser sig upp och skyndar vidare. Det kan jag inte göra.
Förutom att hon har haft en otroligt lång och aktiv karriär, har Barbro också uppfostrat fyra barn tillsammans med maken Peter. Som chef och politiker har hon varit aktiv i att försöka förändra synen på heltidsarbetande föräldrar.
– Som chef på Socialstyrelsen var jag också civil överbefälhavare och skulle planera stora militärövningar. Jag minns att jag kom till ett möte med ett gäng höga militärer och en av dem sa att vi skulle lägga övningen vecka 8, stockholmarnas sportlovsvecka. Då begärde jag ordet och sa att om vi måste öva krig kanske vi inte behöver göra det just under sportlovsveckan. ”Ojdå, det tänkte jag inte på för jag har vuxna barn själv”, sa han då. Efteråt var det flera andra som kom fram och tackade mig, de hade inte vågat säga något själva.
Vill att alla ska få jobba så länge de vill
Även om hon har uppnått många framgångar under sin karriär, har hon också stött på motstånd med jämna mellanrum. Det var inte alla som gillade att hon, som kvinna, fick höga chefstjänster. Hon har inte alltid kommit överens med sina överordnade och hon har inte uppnått det resultat hon hoppats på i alla de frågor hon drivit. Men att ge upp eller slå av på takten är ingenting Barbro planerar att göra inom den närmaste framtiden. Även om hon fyllt 88 trivs hon med att jobba och fortsätta kämpa för de frågor hon anser är viktiga.
– Det är så meningsfullt att göra det jag gör. Jag är inte lagd åt att sitta på en parkbänk och mata duvor. Visst tycker jag att det är roligt att hålla fint i täppan ute på vår skärgårdsö, men inte på heltid. För att må bra måste jag ha de här utmaningarna.
Barbro inser att hon inte är ensam om att känna ett stort behov av att jobba även efter att man fyllt 65. Under sin tid på Socialstyrelsen var hon med om en stor nedskärning där många som fyllt 60 fick gå i pension med ett särskilt avtal. Senare uppdagades att många av dem som fick sluta mådde psykiskt dåligt.
– Vi gjorde en undersökning bland dem som visade att många mådde riktigt dåligt. Ungefär samtidigt kom WHO med en rapport som visade på två särskilda riskgrupper för psykisk ohälsa. Den ena var personer som tvingats lämna arbetslivet och den andra var unga killar som gick med i gäng. Det de hade gemensamt var att och de inte kände sig behövda. Jag tycker därför att det är viktigt att alla som vill och kan måste få fortsätta jobba i någon form så länge de kan och vill.
För Barbros egen del innebär det att hon lämnar riksdagen under nästa år. Hon ser fram emot att få driva sina hjärtefrågor från en egen plattform.
– Jag ska arbeta vidare med åldersdiskriminering, dödshjälp och hbtqi-frågor. Jag vill koncentrera mig på opinionsbildning och då är det bättre med en egen plattform, för i riksdagen är det så mycket rutinarbete. Jag har inte tid med sådant, jag har bråttom för jag vet att livet inte är oändligt.