Anna Jansson firar 20 år som deckardrottning: ”Har aldrig kört fast”
Hon har sålt över fyra miljoner böcker, tilldelats fina priser och firade nyligen 20 år som författare. Men försäljningssiffror och fina recensioner har aldrig varit deckardrottningen Anna Janssons drivkraft. Att skriva om det som berör är viktigast – även om det är svårt. Här avslöjar hon vilken bok som behövde marineras i tolv år innan hon kunde skriva den.
– Först då hade jag samlat ihop mina kjolar igen och kunde formulera mina känslor, säger hon.
Egentligen hade Anna Janssons författarkarriär kunnat sluta innan den ens hade hunnit börja. När manuskriptet till den allra första boken om polisen Maria Wern var färdigskrivet, försvann det nämligen spårlöst.
Se också: 6 saker du inte visste om Anna Jansson
– 1998 skaffade vi en dator till hela familjen, och det var där jag skrev mitt manuskript. Och så plötsligt kunde jag bara inte hitta det. Men så visade det sig att min dotter precis hade lärt sig att ”dra och släppa”, och råkat dra in mitt manus i sin egen mapp, säger Anna och skrattar åt minnet.
I dag, när hon precis har firat 20-årsjubileum som författare, är det svårt att föreställa sig. Anna Jansson har med sina drygt fyra miljoner sålda böcker bara i Sverige, blivit en självklar deckardrottning och de många böckerna om Maria Wern har hunnit bli både film och tv-serie. Dessutom har hon skrivit såväl barnböcker som en serie feelgood-böcker och kursböcker i vårdetik.
Anna Jansson jobbade som sjuksköterska i 25 år
Men att hon skulle bli författare var ingen självklarhet. Som barn drömde Anna om att bli operasångerska ”eller möjligtvis boxare”, men till sist valde hon att gå i sin mammas fotspår och utbilda sig till sjuksköterska. I 25 år hann hon jobba som det, framför allt med lungsjuka patienter. Men ett möte förändrade allt.
– Jag träffade en äldre kvinna på ett tåg. Hon berättade att hon fick stryk av sin son som hade mentala problem. Det här var under den så kallade psykädelreformen, då man stängde mentalsjukhus och lät patienterna flytta hem igen. Ofta var det mammor och systrar som fick ta hand om dem istället, utan att få någon hjälp eller stöttning. I mitt jobb som sjuksköterska såg jag ofta de här patienterna. Så min första bok, Stum sitter guden, kom till i ren frustration och upprördhet över det här, säger Anna.
Anna Janssons man dog under en hjärtoperation
De första sju åren efter att debutromanen kommit ut, dubbeljobbade Anna. Hon arbetade fortfarande som sjuksköterska och skrev på böckerna parallellt. Så pågick det fram till 2007, då Annas man Sören Jansson hastigt och tragiskt gick bort i samband med en hjärtoperation.
Att gå tillbaka till jobbet efter det blev otänkbart för Anna.
– Jag hade hand om lungpatienter och deras anhöriga, och det var ju meningen att jag skulle ta hand om deras tårar – inte mina egna. Jag skulle ge dem tröst, men det gick inte. Så jag fick faktiskt tjänstledigt för att se om jag skulle kunna leva på att skriva.
Det var en tuff tid på flera sätt.
– Barnen flyttade ut i samma veva och jag gick från att ha varit en del av en familj på fem personer till att bli helt ensam hemma. Jag förstår inte hur jag kom igenom det, men det gjorde jag.
Min man fick en propp i hjärnan under operationen och blev hjärndöd
Tufft att skriva om organdonation
Mitt i all sorg fanns skrivandet som en trygg punkt för Anna. Även om hon inte vill kalla det för terapi, blev skrivandet om möjligt ännu mer betydelsefullt mitt i allt det svåra.
– Det var något jag kunde hålla fast vid som kändes meningsfullt. Men ämnet organdonation tog det lång tid innan jag kunde skriva om. Min man fick en propp i hjärnan under operationen och blev hjärndöd. Då fick jag frågan om organdonation, och det har jag inte kunnat hantera i ord eller skrift förrän jag skrev Mitt hjärta är ditt som kom ut 2019. Först då hade jag samlat ihop kjolarna igen och kunde formulera mina känslor utan att det låg för nära. Men det är en av de svåraste böcker jag har skrivit.
Har gett ut drygt 60 böcker
Under tjänstledigheten insåg Anna att hon faktiskt kunde försörja sig på sitt författarskap. Men än i dag tänker hon aldrig längre fram än till nästa bok. Det är idéerna och kreativiteten som får styra – och fortfarande tänker hon att hon alltid kan gå tillbaka och jobba som ”syrra” om det inte skulle fungera.
– Som sjuksköterska finns det alltid jobb, och därför kändes det inte farligt att säga upp sig. Jag tror att det gör mig till en tryggare författare, för jag kan skriva precis det jag själv vill och behöver inte oroa mig för om någon kommer att köpa mina böcker.
Som författare har Anna jobbat i ett till synes rasande tempo. Sedan debutromanen har hon hunnit skriva drygt 60 böcker och getts ut i 17 länder. Därtill har hon hållit i skrivarkurser, föreläst om vårdetik landet runt och prisats storligen för sina insatser. Själv tycker inte Anna att hon jobbar hårdare än någon annan.
– Det är landstingstempo helt enkelt, inte ett dugg mer jobb än inom vården, konstaterar hon.
Anna Jansson om höjdpunkten i karriären
Om Anna tvingas välja en höjdpunkt under sin långa karriär som författare är det inte Stora Kulturpriset till Hjalmar Bergmans minne, som hon mottog 2020. Inte heller är det när hon sprängde fyra miljoner-gränsen. Nej, för Anna ligger storheten i själva skapandet.
Det är landstingstempo helt enkelt
– Höjdpunkten är varje ograverad skrivdag där jag får vara ifred och skriva. Själva lyckan ligger i att få hitta på, känslan av ”flow” och att man skapar något nytt. Och så älskar jag att lösa problem, och mycket i deckare handlar om just det. Och jag har faktiskt aldrig kört fast. Det kan såklart hända att jag behöver tänka mer på vissa saker och då går jag en promenad och funderar. Men jag är aldrig rädd för att jag inte ska komma på något.
Erik Ström är Anna Janssons sambo
Vid sin sida under de många framgångarna har Anna sin Erik. Paret träffades bara månader efter att Anna blivit änka och till en början hade Anna varken tid eller ork för att inleda en ny relation. Men till sist blev det ändå de två och i dag lever de sedan många år tillsammans i Örebro.
Erik är psykolog och ett av Annas främsta bollplank när det kommer till jobbet. Han läser alla hennes manus, gör anteckningar i kanten och kommer med feedback. Anna säger att det är de små sakerna som gör deras relation så stabil och trygg.
– Det är små vänligheter i vardagen, som att man tar i varandra och visar omtanke. Det där finns hela tiden, vi ger en klapp på kinden eller kram och säger snälla saker till varandra. Det är de små vänligheterna som bygger den stora kärleken, skulle jag säga.
Det är de små vänligheterna som bygger den stora kärleken
Anna Jansson växte upp med böcker
Vid sidan av skrivandet har familjen stor betydelse för Anna. Hon har tre egna barn, tre bonusbarn och fyra barnbarn som hon ofta umgås med. Anna var också nära sina egna föräldrar och har dem till stor del att tacka för att hon i dag kan försörja sig som författare. Hemma på Gotland var litteratur en självklar del av vardagen.
– Mamma bar alltid hem kassvis med böcker från biblioteket och både hon och pappa läste mycket. Pappa var en fantastisk berättare. När jag var liten satt vi ofta runt brasan på kvällarna, grillade äpplen och berättade historier. De hade alltid tid att lyssna när jag ville berätta mina historier, så det var den bästa start man kan få faktiskt.
Anna Jansson om nya boken Galgbergets väktare
I mars kommer den 22 boken om Maria Wern ut. I Galgbergets väktare får vi möta en grupp som har beslutat att ta lagen i egna händer.
– De håller till på nätet, pekar ut förrädare och delar ut historiska straff. Man vet inte vem de är till en början. Men så är det en grupp ungdomar som precis slutat gymnasiet och ska ta klivet ut i vuxenvärlden vilket många känner en osäkerhet inför. De träffas på midsommar och i centrum står en tjej som heter Elin Rute. Hon har blivit störtförälskad i en klasskamrat, men kruxet är att han redan är ihop med hennes bästa kompis och tillika kusin. De har ändå en kärleksstund där på festen och morgonen efter hittar hon honom död – det är en sorts bestraffning från väktarna.
Den som ska lösa fallet är såklart Maria Wern. Men parallellt med jobbet har hon det kämpigt på hemmaplan – hennes man Björn har blivit förlamad och kräver hjälp av assistenter dygnet runt. Och flera av de här assistenterna råkar vara klasskompisar till just Elin Rute. Precis som så ofta i Annas böcker vävs de parallella historierna ihop till en, och hon utlovar stor spänning även den här gången.
Trots att Anna har ägnat så mycket tid åt Maria Wern har hon inte tröttnat på sin huvudkaraktär. Och hon tror inte att hon kommer att göra det heller – för egentligen handlar det inte om personerna.
– Jag använder personerna för att berätta en historia. I ett dockskåp har man dockor som spelar upp historier man hittar på, och på samma sätt är det för mig. Då måste mina huvudkaraktärer vara enkla och de måste fungera – sedan kommer det in andra som liksom får vara kryddorna. Då går det inte att tröttna. Ibland undrar folk om det verkligen går att skriva mer om Maria Wern, och för mig är det som att säga ”kan man verkligen skriva mer om kärlek?”. Det tar ju liksom inte slut.
Att jobba med sjuka människor i 25 år formar en, man får ett annat perspektiv på livet
Planerar att hjälpa till med coronavaccineringen
Huruvida den nya boken ska få bra recensioner eller inte, är ingenting Anna funderar över. Det är inte för recensenterna hon skriver, utan för sig själv och läsarna. Hon är trygg i sitt författarskap och har aldrig brytt sig särskilt mycket om vad andra tycker.
– Recensenter är bara människor de också. Om man tänker på hur oändligt många som läser böckerna, så är recensenten bara en av dem. Och man kan inte vara alla till lags, jag har heller ingen längtan efter det. Att jobba med sjuka människor i 25 år formar en, man får ett annat perspektiv på livet. Man blir bättre på att fokusera på vad som är viktigt och inte. Naturligtvis finns det saker jag skulle kunna bli orolig över, men inte fjuttigheter som recensioner.
Annas liv har hittills inte påverkats i så stort utsträckning av coronapandemin, säger hon. Eftersom hon jobbar hemifrån, utan arbetskamrater, är vardagen i stort densamma som innan – förutom ett minskat socialt umgänge såklart. Men snart är det på väg att ändras. Anna har bestämt sig för att hoppa in och hjälpa till inom vården igen.
– Jag har anmält mig för att hjälpa till med vaccineringen. De söker pensionären och andra som kan hjälpa till, och det känns bra att kunna göra något.