Vera hette en gång Örjan: ”Euforiskt att äntligen leva som Vera”

Vera hette en gång Örjan. När hon var tolv år flyttade hon med sin familj till Lilla Edet utanför Göteborg och där växte hon upp ihop med två av sina syskon – i andras ögon en helt vanlig pojke. Men redan när hon var fem år gammal hade Vera haft en känsla av att vilja vara en flicka och bära de kläder som flickor har.

– Det var inget jag någonsin berättade för någon och jag dolde det för alla, berättar Vera.

Efter reklamen: Se också: Mikael är transperson

Under gymnasietiden blev det mer förvirrat. Tonårspojken Örjan hade många tjejkompisar, men inte sällskap och relationer med tjejer under någon längre tid.

– Jag hade en enorm längtan till något annat. Att själv få klä mig som en tjej.

Som tur var kom unisexmodet under 1960 – 70-talet och det kändes mer bekvämt.

– Sedan sydde jag egna kvinnliga kläder tidigt – innan jag flyttade hemifrån knyckte jag gardiner av mamma och sydde kjolar. Jag skrev också berättelser där jaget var en kvinna och klädde om till tjej i smyg, förklarar Vera.

Det hon inte vågade var att gå in i butiker och köpa kvinnokläder eller skor. Där gick gränsen.

relationerAngelica kom ut som transperson vid 69: ”Nu känner jag mig fri”

Gifte sig

Vid sidan av sin vardagliga längtan om att någon gång få leva som hon kände sig började Vera utbilda sig och läste olika kurser på universitet och tog en examen innan hon påbörjade sin karriär.

– Jag träffade Katarina på ett disko på Västgöta Nation 1972 när jag pluggade och vi blev kära. Vi gifte oss året efter, utan att hon visste vad jag kände kring min identitet, säger Vera.

– Jag visste ju knappt själv vad det skulle leda till. Hittills hade jag bara längtat.

Hemligheten skulle fortsätta vara just det ända fram till början av 1980-talet. Fram till dess levde de som vilket vanligt par som helst.

De flyttade och bodde under tid i Värnamo där Örjan avancerade till personalchef innan de tröttnade på de mörka skogarna i Småland och återvände till västkusten där de slutligen hamnade i Kungsbacka.

– Vi hade fått två döttrar under tiden i Värnamo, födda 1975 och 1979. Strax därefter – i början av 1980-talet berättade jag för Katarina hur jag kände – att jag ville leva som kvinna.

relationerLasse blev Louise: ”Jag var man på dagarna och kvinna på nätterna”

– Hon tog väldigt illa vid sig och det kan jag ha förståelse för – hon hade ju gift sig med en karl, säger Vera. Men det var synd att hon kände så för det gjorde att hemlighållandet fortsatte.

Resultatet blev att de inte pratade om hur Örjan kände och hur han ville leva. Det blev en tystnad som bara fortsatte.

– Hon var livrädd att någon skulle komma på det och jag fick bara klä om när jag höll mig på övervåningen så att ingen skulle kunna se mig genom fönstret. Det var absurt för vårt hus låg inte på det sättet att det skulle varit någon större risk, säger Vera.

Hemlighetsmakeri

Vera höll sig oftast till att klä om när Katarina inte var hemma. Det blev en tyst överenskommelse och det var inte förrän barnen flyttat hemifrån och framförallt när internet öppnade upp världen som Vera började våga lite mer. Eller Örjan snarare, för ännu skulle många år hinna gå innan Örjan blev Vera.

– Katarina låtsades som att det inte hände, men jag hittade andra på nätet som visade att det gick. Det blev också en möjlighet för mig att kunna köpa kläder och ordentlig utrustning på ett anonymt sätt. Det underlättade mycket.

Samtidigt med det hemliga privatlivet pågick allt annat i livet. Örjan hade avancerat karriärmässigt och hittat en arbetsplats som han gärna stannade på.

– När jag började jobba på Tudor så hade jag nog inte tänkt stanna så länge, men där fick jag chansen att gå från personalchef till produktionschef och slutligen IT-chef. Den typen av variation passade mig och det var nog därför jag blev kvar så länge – från 1988 till 2014, berättar Vera.

relationerMina växte upp som en pojke: ”Nu är jag kvinnan jag drömde om att vara”

Katarina i sin tur satsade på konsten. Hon målade själv och var aktiv i stadens konstförening.

Under tiden ägnade Örjan allt mer av sin fritid åt att försöka nå sina drömmar. Han köpte mer kvinnokläder och annat han behövde för sin förvandling.

Till slut runt, 2009 – 2010, hittade Örjan en sminkös i Borås som sminkade transpersoner och bestämde sig för att åka dit en dag när Katarina var bortrest.

– Det var pirrigt och när jag fick hjälp var det förlösande. Hon var den första som peppade mig på riktigt att våga ge mig ut utomhus. ”Klart du ska visa dig ute”, sa hon till mig, berättar Vera.

Genom sminkösen lärde sig Örjan att sminka sig till Vera och fick uppmuntran varje gång. Till slut vågade hon sig ut bland folk som Vera.

– Förvånande nog hände inget alls. Ingen reagerade, inga stora klockor gick igång. Det var lugnt och så skönt, för jag hade verkligen befarat det värsta, säger Vera.

Hemma var det fortsatt omöjligt att prata om, men nu gjorde Örjan fler och fler utflykter som Vera på stan.

– Jag gick i affärer, åt lunch och fikade. Det var en fantastisk känsla – euforisk. Det enda jag märkte var att en del reagerade på min längd för jag är närmare 1.90 lång. Inte en så vanlig längd på en kvinna.

relationerJimmy: ”Jag hatade att komma i målbrottet och få skägg”

Hustrun dog plötsligt

Oftast var det mest blickar i så fall, men han har även fått en göteborgsvits kastad efter sig.

– ”Längden, du vinner i längden”, fick jag höra en gång.

Samtidigt levde Örjan och Katarina ett ganska vanligt liv som dock stördes av att Katarina drabbats av cancer ett flertal gånger genom åren. Med hälp av stamcellsbehandling och strålning lyckades hon bli bra, men något verkade ha tagit skada på vägen.

– Vi vet inte säkert, men en gång, när vi var uppe i vår jämtländska gård så blev hon plötsligt dålig. Hon hade jätteont i magen. Medan jag ringde SOS så dog hon mitt framför mina ögon. Det var hemskt – men vi fick 43 år tillsammans, berättar Vera.

Året var 2016 och Örjan stod plötsligt ensam. Allt oftare fick Vera komma in i hans liv, men så länge Örjan bodde på samma adress som varit hans och Katharinas gemensamma hem så blev det aldrig till hundra procent.

– 2017 såg jag en annons om att Röda Korset sökte volontärer till sin butik. Jag gick dit som Vera och fick jobbet som Vera. Det var en bekräftelse. Men när jag sedan skulle åka dit så bytte jag bara om till hälften hemma, resten fixade jag i bilen på vägen dit. Då satte jag på mig min peruk och mina skor, skrattar Vera.

Skolminister i Magdalena Anderssons minoritetsregering.

samhälleLina Axelsson Kihlblom är Sveriges första transperson i regeringen

Berättade för döttrarna

Idag har hon sedan flera år en ny adress som gör att hon inte längre bryr sig. Hon känner att hon är accepterad.

– Till en början var jag gubbe ibland, kvinna ibland, men nu är jag nästan 100 procent Vera, säger Vera.

2018 berättade hon för sina döttrar med viss vånda. Men situationen krävde det.

– Jag hade åkt till gården i Jämtland när en av mina döttrar ringde och frågade om hon kunde låna lägenheten och då visste jag att jag var tvungen att berätta först, annars hade hon fått en chock. Det fanns ju garderober fulla med kvinnokläder, högklackade skor och sedan var det sminkbordet och allt smink, säger Vera.

Som tur var tog både döttrarna beskedet bra.

– Det har känts naturligt från början. De har inga problem med det, men är kanske lite besvikna på sin mammas reaktion.

2019 tog Vera nästa steg då hon bytte namn officiellt till Vera och berättade för sina syskon och alla sina vänner. Örjan var borta.

– Jag kan nog säga att jag självmant försatte mig i situationer där jag tvingades berätta. En gång gjorde jag hål i öronen och när jag träffade min syster så blev jag tvungen att förklara. Mina syskon tog det lika bra som mina barn. Det kändes skönt och betydde mycket för mig.

Vera skickade sedan julkort som Vera där hon berättade allt för alla.

– Den enda gången jag inte är sminkad och klädd kvinnligt är när jag är ute och springer numera. Annars gäller den här modellen till 100 procent, säger Vera och slår ut armarna.

relationerMikael blev kvinna men gick tillbaka till man: ”Könsdysforin handlade egentligen om autism och add”

Hellre frågor än tystnad

Hon har en svart åtsmitande klänning och är vackert sminkad, håret ligger perfekt och undertill har hon lösbröst för formerna.

– Hade jag varit yngre så kanske jag funderat på operation eller hormoner, men jag känner mig för gammal för det nu. Det blir bra så här.

Vera vill gärna ha intresserade frågor istället för tystnad, men det är sällan hon får det. Då blir det svårt att veta vad andra tycker eller undrar över.

– Jag kan fortfarande bli lite nervös för hur jag ska tas emot. Senast nu i somras när jag skulle till en traditionell midsommarfest för första gången som Vera. Där fanns människor som jag bara träffar vid just midsommar och aldrig annars. De hade bara sett mig som Örjan, men det var inga problem där heller. Jag kände mig välkommen.

relationerTranspersonen Lukas: ”Hela mitt liv har jag försökt bli en machoman”

Vera är numera pensionär sedan flera år även fast hon kunde nästan tänkt sig att fortsätta jobba. Istället försöker hon fylla dagarna med föreningsarbete, bland annat som kassör i konstföreningen. Hon jobbar dessutom två – tre dagar i veckan i Röda Korsets second hand-butik.

– Jag trivs jättebra med mitt liv. När jag går ut får jag fortfarande uppleva den där smått euforiska känslan och det känns så skönt att leva som den här modellen, säger Vera och pekar mot sig själv.