Mina växte upp som en pojke: ”Nu är jag kvinnan jag drömde om att vara”
Mina Alette Høvik, 25 år, från Norge njuter av livet som den kvinna hon alltid önskat att få vara. Samtidigt är hon ärlig med att resan hit varit både lång och utmanade.
– Som barn saknade jag någon som kunde förstå, och förklara att jag inte var ensam om att ha fötts i fel kropp, säger hon.
Se också: Transpersonen Kim födde barn – som pappa
Det första intrycket av Mina är att hon är kvinna, och att hon alltid varit det. Det är just därför Mina tycker det är viktigt att hon får berätta sin historia.
Namnet hon använde när hon var en litenc v pojke får henne fortfarande att rysa.
Inte för att det är något hon vill dölja, utan för att vissa använde det mot henne som en förolämpning under en svår period i hennes liv.
Därför är vi överens om att skriva att hon hette Ingar när hon var en liten pojke, och att mamma Nina Hagen alltid är förlåten när hon i ett tanklöst ögonblick använder den pojkens namn.
Mycket ilska och aggression
Mina berättar om en svår barndom. Omvärlden förväntade sig att hon skulle ”vara en av killarna”, medan hon föredrog tjejkompisar, klänningar och dockor.
– Tjejerna förstod instinktivt vem jag var. Men i skolan var det annorlunda. Där möttes jag av omklädningsrum för tjejer och omklädningsrum för killar, och jag kände mig verkligen inte hemma på det sistnämnda stället, säger Mina.
Ingen lyssnade på vad jag sade
Upplevelserna i skolan gav Mina en stämpel som ett besvärligt barn, fylld av ilska och aggression. ADHD-diagnosen kom i tredje klass.
– Mycket av ilskan kom från att ingen lyssnade på vad jag sade, och att det enda som uppmärksammades var när jag gjorde något fysiskt. Som att kasta saker i golvet.
Mina sade aldrig något om hur dåligt hon hade det i skolan. Barndomens trauma hölls dolt, även för mamman.
Nina beskriver det som en chock när hennes dotter nyligen berättade hur skolan tvingade henne att vara med pojkarna.
– En kort period följdes jag av en lärare som såg till att jag lekte med något annat än tjejleksaker. Målet var att jag på det sättet skulle lära mig pojkarnas språk och integreras i pojkarnas miljö, berättar Mina.
Hat och kärlek på bloggen
Först som 15-åring fick Mina en förståelse för vem hon egentligen var och ville vara. Hon delade med sig av sina tankar på en blogg, som inte hade särskilt många läsare till att börja med.
– Målet var att berätta för familj och bekanta om vilka tankar jag kämpade med. Men när en video jag delade blev viral hamnade jag plötsligt på över 200.000 läsare. Den dagen hamnade jag bland toppbloggarna – på gott och ont.
Det strömmade in feedback. 15-åringen var allt annat än beredd på den enorma uppmärksamheten. För även om det var mycket kärlek – fanns det också skrämmande mycket hat.
Mina har förträngt mycket. Och hon förstår fortfarande inte vad som får okända vuxna män att komma med mordhot eller deras behov av att uttrycka sin åsikt i telefon.
– En man sade till och med att han hade dödat mig om han hade varit min pappa…
Mängden negativ feedback på blogginläggen, som Mina bara ville skulle vara positiva, ledde till att Mina blev sjukskriven.
– Det var som om hela världen var emot mig.
– Folk tog mig i skrevet och ställde frågor så personliga att jag inte ens orkade svara på det. Det här är mitt liv, inte ett spel eller porrindustrins skildring av ”lady-boys”.
Ingen riktig identitet
Brist på en offentlig identitet gjorde det också svårt att vara Mina. För trots att hon bytte namn fick hon ingen form av legitimation som bekräftade vem hon var.
Jag har alltid blivit kär i pojkar
– På pappret var jag fortfarande en omyndig ung man, och i händerna på mina föräldrar. Jag blev filmad med tanke på att vara med i första säsongen av det norska tv-programmet Född i fel kropp – men inte ens då fick jag bestämma själv.
Mina berättar att hon under denna tiden var rädd för världen, och hur behandlingen fick henne att tvivla på sig själv.
– Att vara transperson är i sig inte svårt. Det svåra är att förhålla sig till ett samhälle som är byggt för vuxna som ser sig själva som normala.
Som 17-åring gick det upp för Mina att hon en dag skulle ta sitt liv, utan att veta när och hur.
En viktig vändpunkt i hennes liv kom hösten när hon började gymnasiet.
Mötet med nya människor var både spännande och förvirrande. Och för att "safea" lite inför omvärlden beskrev hon sig själv både som bisexuell och homosexuell.
– Innerst inne visste jag dock vem jag var. Jag var Mina, och jag har alltid blivit kär i pojkar.
På 18-årsdagen fick hon kontroll över sitt eget liv.
Könskorrigering
Sedan 1963 har runt 500 personer i Norge gått igenom en könskorrigerande behandling.
– Hormonbehandlingen fick saker att falla på plats. Det var som om de dåliga tankarna i mitt huvud försvann. Utan att få de behandlingar jag behövde skulle jag utvecklas till en man. Jag var rädd för att få hår på bröstet, bli två meter lång och inte minst utveckla en djup röst. Testosteron var som ett gift för min kropp.
På väggen hemma har mamma Nina bilder av Mina både som liten pojke och som vuxen kvinna.
– Jag var tidigt beredd på att hon skulle komma ut ur en garderob, men visste inte exakt vilken garderob det skulle bli, säger Nina och fortsätter:
– Som barn var hon en aktiv pojke, klädd i klänning, som älskade att leka både rollspel och med dockor.
Det saknades inte välmenande varningar till Nina från de som trodde att hennes pojke skulle bli ”sådan” om hon lät honom bära klänningar. Men för trebarnsmamman var det aldrig ett problem. Hon förstod tidigt att hennes mellanbarn aldrig skulle passa in i en A4-beskrivning.
– Världen har lyckligtvis ändrat sig nu, säger hon.
Träffade kärleken
Nu är det över ett år sedan Mina blev kvinna rent fysiskt – och fullt ut.
– Jag grät av glädje första gången jag såg mig själv nertill efter den stora operationen. Samtidigt var det en tuff upplevelse med värkande sår och en kropp som var så sjuk att jag inte visste hur morgondagen skulle bli. Men den tiden är också historia. Både psykiskt och fysiskt är jag evigt tacksam och ångrar inget jag varit med om.
Christian Hauger, 23 år, är mannen i hennes liv, och det råder ingen tvekan om att paret är förälskade.
– Christian älskar mig för den jag är, och lät sig inte skrämmas av min historia eller att jag inte kommer att kunna föda egna barn. Så som tur är går världen framåt, säger Mina glatt.
Översättning och svensk bearbetning: Johanna Svan
