Angelica kom ut som transperson vid 69: ”Nu känner jag mig fri”
Som barn var hon övertygad om att det var något som var fel på henne.
– Alla transpersoner i min generation kände så under uppväxten, och det är rätt jobbigt som liten unge att tro att man är galen.
Hemma i villan i Göteborg, där solen skiner in genom stora fönster, förklarar 83-åriga Angelica Löwdin – som tidigare i livet hette Sven-Gunnar – att hon redan i tioårsåldern bar på en önskan att få vara tjej.
– Det kom över mig med regelbundna mellanrum, men jag försökte trycka bort det. Jag visste att "så här får man inte vara". Förr i tiden var detta, att vara transperson, något helt annat. Världen såg annorlunda ut på femtiotalet.
Bästa vänner
Angelica tystnar ett ögonblick och berättar sedan om hur hon, 15 år gammal, träffade sin blivande hustru Birgitta.
– Hon var 13 och vi blev bästa vänner. Vi kunde prata om allt och jag berättade för henne om hur jag kände. "Det går nog över när vi gifter oss", sa vi.
Angelica ler svagt. Så klart gick det inte över. Men ingen utomstående fick veta hur det egentligen låg till.
– Detta var vår hemlighet under hela äktenskapet. Vi pratade mycket om det men vi var överens hela tiden. Vi tänkte på vad folk skulle säga, våra föräldrar och deras bekanta framför allt. Det var inte en framtvingad kompromiss. Jag kände mig aldrig hindrad eller tillbakahållen. Vi kom överens på rationella grunder om att det skulle vara vår hemlighet. Men efter att Birgitta dött blev jag ensam med det här. Jag hade ingen att anförtro mig åt.
Gifta i 40 år
Paret hade, då Birgitta avled för drygt 15 år sedan, varit gifta i 40 år.
– Innan hon dog sa Birgitta att hon förstod att jag, när hon var borta, skulle vilja komma ut, fortsätter Angelica. Hon sa också "men försök se lite snygg ut".
Angelica ler återigen en aning. Därefter berättar hon om den resa till London som kom att bli livsavgörande.
– I London finns något som kallas dressing services. När jag inte längre orkade bära på hemligheten ensam ringde jag en av dessa och frågade vad det skulle kosta att ha någon som coachade mig under en dag. Innan jag reste hade jag rivit åt mig några klänningar på second hand. Då kändes det som ett självmordsuppdrag att prova kläder på damavdelningen.
Packade peruk
Det var i november 2008 och Angelica hade även packat med sig en peruk. Hon minns hur chockad hon först blev när kvinnan som skulle coacha henne direkt när de möttes sa "byt om så ska jag sminka dig, sedan åker vi till Oxford Street".
– Skulle vi ut? Jag hade aldrig tidigare visat mig ute som Angelica. På hotellet hade jag checkat in som Sven-Gunnar. Men den här kvinnan sa "det är inte farligt, du är med mig". Och så var det. Jag gick som på små moln. Mitt självförtroende hamnade här uppe.
Angelica pekar ovanför huvudet.
– I elva dagar var jag Angelica och jag blev säkrare och säkrare för varje dag. Ingen sa ett ont ord. I London köpte jag flera klänningar. Några var riktigt snygga! En var en svart kort aftonklänning i sidentaft med halterneck. Jag hade den på mig när min dotter skulle få se Angelica för första gången. Hon blev jättepaff! Det var så roligt. Ytterst elegant.
Berättade för dottern
Nästan med detsamma efter att hon kommit hem från London avslöjade Angelica sin hemlighet för dottern.
– Hon är min bästa vän, men hon hade aldrig haft en aning. Det hon var lite orolig för i början var att barnbarnen, när de kom för att hälsa på, skulle bli retade av andra barn här i området. Hon ville inte att jag skulle gå in och ut ur huset som Angelica. Fast efter några år sa hon ”det kanske inte är så farligt ändå”.
Vad är en transperson?
Att få fram en siffra på hur många personer som identifierar sig som transpersoner är svårt, av flera anledningar. Det man däremot kan se tydligt är antalet personer som har genomgått en könskorrigering och ändrat sitt juridiska kön. De senaste 50 åren ligger den siffran på 700 personer. Men när det kommer till personer som identifierar sig som trans är det mer komplext än så. Många vågar inte berätta att de är transpersoner och det är svårt att kartlägga med undersökningar. Dock har det gjorts undersökningar som pekar åt att 0,4 procent av befolkningen är trans.
Källa: Genusfolket
När Angelica berättade för sina barnbarn, som vid tillfället var 10 och 15 år, la hon några foton på bordet föreställande sig själv klädd som Angelica.
– Jag frågade ”ser ni vem detta är?”. Till slut när jag sa ”titta noga på glasögonen” såg de att det var jag. Jag förklarade lite och sedan var det inget mer med det. Barn bryr sig väldigt lite. Innan jag åkte hem frågade jag den yngsta om det fanns något mer hon undrade över. Hon funderade lite och sa sedan "du morfar, vad är solsting?".
Kom ut för omvärlden
Efter det kom Angelica ut även för sina grannar. En granne, Ingela, visste redan. Angelica beskriver hur hon en morgon stod och provade kvinnokläder då det ringde på dörren. Det var Ingela.
– Det kändes som att hoppa från tiometerssvikten, men jag sa "kom in du". Hon stirrade på mig och frågade "vad håller du på med, ska du på maskerad?". Efter det hade vi tjejmiddagar några gånger hos varandra. Vi hade väldigt roligt!
När Angelica kom ut för resten av grannskapet skedde det hemma hos Ingela.
– Hon var på väg att flytta och hade ordnat något slags party för att ta adjö av alla. Ingela presenterade mig som sin väninna Angelica. Alla utom en såg direkt vem jag var. En av dem sa ”om du inte skulle kunna vara den du är, då vore det för jävligt”. De flesta människor tycker så. Men det tar tid att bli helt säker på sig själv.
Efter en kort paus lägger Angelica till:
– Jag mådde verkligen gott i London och kände "här kan jag vara den jag är". Nu känner jag så även i Göteborg. Jag är Angelica jämt. Jag kan gå vart som helst och passera som tant. Jag var på Göteborgsoperans trettondagskonsert iklädd långklänning. Det var jätteroligt och inte farligt. Nojan sitter i ens eget huvud.
Mötte andra transpersoner
Under dagarna i London mötte Angelica även andra transpersoner och när hon kom hem tänkte hon "var i Göteborg finns de här människorna?".
– Jag ringde RFSL och fick beskedet "gå dit och dit på lördag". Jag tog en pappkasse med kläder och bytte om på plats. Det var nervöst. Men väl där kände jag direkt att vi alla satt i samma båt. Det var inte några problem.
Sedan 2013 sitter Angelica i Göteborgs Stads HBTQ-råd, vars syfte är att säkerställa HBTQ-personers rättigheter i Göteborg.
– Jag blev tillfrågad och på den vägen är det. Jag har samlat på mig mycket kunskap under åren. I helgen är jag inbjuden till Nerike Pride, de ska ha något om HBTQ och äldre. För många äldre kan det bli stora problem. Det gäller att man berättar som det är, för till exempel hemtjänsten – och hemtjänsten behöver mer kunskap. Vi vill ha igenom att alla som arbetar med människor, exempelvis inom skola och vård, ska få elementär HBTQ-kunskap.
Angelica konstaterar att även den stora allmänheten fortfarande saknar viss kunskap – det går aldrig att bli färdig med arbetet för att öka förståelsen. Utöver engagemanget inom HBTQ-rådet och transföreningen FPES är Angelica även ute och föreläser då och då.
– Det håller mig sysselsatt, säger hon och skrattar lite. Men det känns roligt att kunna göra nytta. Att jag säger ja till intervjuer beror inte på min egen högfärds skull – det är ett sätt att nå ut, inte bara till allmänheten utan till våra egna också. Kanske någon tänker "kan hon så kan jag". Det går att vara öppen, himlen faller inte ner.
Folk kommer fram
Med ett leende berättar Angelica att det hänt att folk, då hon synts i någon tidning eller i tv, kommit fram på stan för att prata.
– En gång på spårvagnen efter att jag varit med i Nyhetsmorgon var det en kvinna som sa "du är en förebild". Då blir man glad. Jag har det jättebra. Jag har tänkt mycket på "varför jag?". Men när det nu är så här så får man försöka göra något bra av det i stället för att gräva ner sig. Jag råkar aldrig ut för bekymmer när jag rör mig ute. Jag är bara jag. Jag väcker inte särskilt mycket uppmärksamhet.
Angelica rättar till kjolen med komönster som hon fyndat på second hand.
– Någon sa en gång "du måste piffa till dig, du ser ut som en gammal lärarinna". Men jag kände ”då har jag träffat rätt”. Jag gillar den här stilen och jag är ju pensionerad professor i tyska. Men det ska vara snyggt! Förra sommaren då min dotterson gifte sig hade jag en enkel randig klänning i italiensk bomull.
I nästa andetag förklarar Angelica att pärlhalsband hon har på sig är hennes mammas sötvattenspärlor.
– Min mor blev 103 år och 11 dagar, det ska jag slå. Men hon visste inte om det här. Jag vet inte om vi gjorde rätt… Med alla andra släktingar, även på min frus sida, har det varit totalt okomplicerat.
Doktor i tyska språket
Angelica lutar sig tillbaka och konstaterar samtidigt att hon nu bara har en stor sak kvar att klara av, ett sista pirr i magen.
– 2024 är det 50 år sedan jag disputerade i tyska och blev doktor. Om man fortfarande lever och kan röra sig då så kan man bli utnämnd till jubeldoktor. Det är det sista jag har kvar. Annars har jag gjort allt. Jag har haft mina minuter i rampljuset.
Med entusiasm i rösten berättar Angelica att hon redan har klänningen klar, en svart långklänning med guldtrådar. Till den ska hon ha en jacka med svarta paljetter. Det är bara skorna som fattas.
– Men accepterar de inte att jag kommer dit som Angelica, då får det vara. Man måste försöka vara den man är, oavsett vad det handlar om. Det brukar jag säga när jag är ute och pratar i skolor. Nu känner jag mig fri och därför mår jag så bra. Man har bara ett liv, och när man kommer ut känns det som att ställa ifrån sig en tung ryggsäck.
Detta är Angelica
Namn: Angelica Löwdin
Ålder: 83 år
Familj: Dotter och barnbarn.
Bor: I Göteborg.
Gör: Pensionär. Aktiv i Göteborgs Stads HBTQ-råd.