Anns man visste att hon var lesbisk – jag har aldrig ångrat mig
Ann Stengaard skilde sig 1991. Efter elva års äktenskap med Karsten. Paret som också var föräldrar till två flickor på sju och nio år, hade varit eniga om beslutet, och när underskriften var satt på skilsmässopappren, gick de till hamnen och åt glass ihop.
Ett harmoniskt äktenskap var slut även om det också hade kunnat fortsätta. Tryggheten, kärleken och förtroligheten fanns där fortfarande. Likaså respekten, och det var kanske även på grund av den som de kom fram till, att deras tid som äkta par var över.
För Ann hade vetat det redan innan hon sade ja till Karsten i kyrkan framför familjen och vännerna. Även Karsten hade vetat om det. Att hon var lesbisk och inte attraherad av män. Men trots det hade de vigt sig inför prästen. Det var så man gjorde på den tiden. Man gifte sig och skaffade familj. Så det gjorde Ann och Karsten också.
– Jag har aldrig försökt att dölja det, men jag har heller aldrig satt ord på det. För mig är det lite gränsöverskridande, för jag är inte en person som pratar så mycket sådant. Jag är typen som passar in och jag gör ingenting för att sticka ut, även om jag ju på ett sätt gör det, säger 66-åriga Ann Stengaard.
Hon lever ett stilla liv i sin fruktodling i Gudme på sydöstra Fyn, där odlingarna fylls av äpplen, päron och olika bär - Allt efter säsong.
Det är här hon finner ro i sinnet, med bara naturen som sällskap. Hustrun Grethe är hennes motsats. Hon är långt ifrån tungsinnad, men tycker om sällskapsliv och gillar att ha folk omkring sig. Det är kanske därför de har det så bra ihop, tänker Ann. För det har de. Ända sedan de fann varandra på nattklubben Babushka Bar i Köpenhamn för 27 år sedan.
Han var något speciellt
– Det var helt annorlunda än jag hade upplevt det med Karsten. Det var som en normal förälskelse. För mig var det naturligt att det var här jag skulle sluta.
Ann tvivlade inte alls, och det gjorde inte Grethe heller. Därför tog Grethe med Ann hem till Fyn och hon reste aldrig tillbaka.
Anns döttrar, Trine och Kristin, var lika glada för den nya kvinnan i sin mors liv, och de har aldrig höjt ett ögonbryn eller ställt frågor om relationen. Precis som deras två barnbarn idag på sex och nio år inte har förundrat sig över att deras mormor bor tillsammans med en kvinna.
– Idag är det ju lyckligtvis ganska vanligt, och dagens generation har vuxit upp med att det finns många olika typer av familjekonstellationer, säger Ann.
Trots det ångar hon inte äktenskapet med Karsten när hon ser tillbaka. De blev föräldrar till två härliga flickor, och de var varandras bästa vänner - även efter skilsmässan. De var "soulmates" och hon har saknat honom, ända sedan han gick bort förra året.
För Karsten var något speciellt. Det var han som uppmanade Ann att testa sin sexualitet, och lät henne åka iväg med några väninnor till huvudstaden, för att besöka några homosexuella barer. Varje gång kom hon tillbaka hem till Karsten, även när hon hade märkt av attraktionen till en annan kvinna.
– Jag tycker det var stort av Karsten att han på det sättet släppte kärleken fri. Han var inte på något sätt en naiv människa. Han var en bra människa, säger Ann, som redan i unga år visste att hon inte var attraherad av män.
Men det var inte så viktigt för henne på den tiden. Det var däremot sport.
Sporten var viktig
Hon spelade fotboll - mest för att det var kul, när hon till sin egen stora förvåning blev uttagen till damlandslaget i fotboll. Hon var 16 år och fick en flygbiljett till VM i Mexico, och hon kom hem med guldmedaljer om halsen tillsammans med resten av laget. En bedrift som blev kallad för "den glömda triumfen", eftersom kvinnornas prestation snabbt blev bortglömd. Dock har de välförtjänt blivit hedrade många år senare. Under 2019 års danska fotbolls-gala blev de intagna i fotbollens Hall of fame.
Fotboll var inte den enda sporten som Ann kastade sig ut i med stor succé. Hon var även en duktig handbollsspelare och det slutade med att hon var med i landslaget för både handboll och fotboll.
– Jag blev utpekad som en talang, men pressen som följde på det, kunde jag inte klara av. Mitt psyke har alltid varit min svaghet och jag fick hela tiden veta att jag skulle göra det ena och det andra. Jag försökte och försökte och det var hårt, berättar Ann. Till slut bestämde jag mig för att lämna båda landslagen och endast spela på klubbnivå.
Även på sportfronten fick hon uppbackning av Karsten. Han spelade själv handboll och för Ann var han hennes största stöd, men även kritiker. Han var ärlig, detsamma var Ann, och sporten blev viktigare än behovet av att gå ut med sin sexualitet.
Människan är viktig
– Kanske var jag inte heller redo för det steget, säger Ann, som ändå tvivlar på att omgivningen inte kände det på sig. Lagkamraterna visste det för Ann minns hur förundrade de blev när hon berättade att hon skulle gifta sig med Karsten. Han visste det, eftersom hon sa det till honom rakt ut samma dag som han friade. Hennes familj hade nog också vetat om det, även om hon aldrig hade pratat om det varken med sin mamma eller pappa.
– Jag hade en nära relation till mina föräldrar, och jag känner mig rätt säker på att min mamma visste om det när jag var yngre. Vi pratade bara aldrig om det, men om vi hade gjort det så hade jag inte varit ett dugg orolig för deras reaktion. Inte alls, säger Ann, som faktiskt hann med att introducera Grethe innan föräldrarna dog. De accepterade det helt och hållet.
Det lokala samhället verkade heller inte ha något att säga om Anns sexualitet, efter att hon hade skilt sig från Karsten och mött Grethe. Hon har heller aldrig upplevt att någon har pratat bakom ryggen på henne eller känt sig illa behandlad. För henne har det varit enkelt att komma ut som lesbisk, och hon är glad över det sätt hon har levt sitt liv på.
– Jag har gjort några val som jag inte ångrar. Jag har haft massor av goda upplevelser och fått två fina barn genom mitt äktenskap med Karsten. För mig är det inte viktigt vilket kön man förälskar sig i. Det viktiga är människan. Det budskapet hoppas jag kan inspirera andra att leva det liv de innerst inne önskar.
Bearbetning och svensk översättning: Louise Werner