Systrarna Carina Kopriwa och Lena Pålsson fann varandra av en slump
– Hon sa att hon trodde att tjejen på bilden kunde vara min syster, säger Lena.
I varsin villa utanför Stockholm bor systrarna Carina Kopriwa och Lena Pålsson. De ses så ofta de kan, håller tät kontakt och delar vardagens små och stora händelser med varandra. De firar födelsedagar och högtider ihop, reser gärna tillsammans och delar ett stort intresse för mode.
Med andra ord är de som vilket annat syskonpar som helst. Men historien om hur de två systrarna fann varandra för snart 40 år sedan är allt annat än ordinär. Faktum är att utan en osannolik slump – och en ihärdig väninna – hade de kanske aldrig ens träffats.
Fick se ett foto av Carina
Det var år 1981 som Lena Pålsson, då 23 år gammal och uppvuxen i Gävle, började plugga franska vid Stockholms universitet. Hon hade bott i Paris i flera år, men hade inga papper på att hon faktiskt behärskade språket och ville göra något åt saken. Av en slump hamnade hon bredvid kurskamraten Ewa-Maria Gustafsson i föreläsningssalen. Hon visste det inte då, men Ewa-Maria skulle komma att spela en avgörande roll i Lenas – och Carinas – liv.
– Vi blev kompisar och efter ett tag kallade hon mig plötsligt för Carina. När det sedan hände igen sa hon att det var för att jag var så lik en tjej som hette Carina som hon hade pluggat ihop med i Cannes. Hon tjatade lite om det där, men jag tänkte inte mer på det, säger Lena.
Men så en dag tog Ewa-Maria med sig ett foto av Carina till skolan. Lena slogs på en gång av hur lik tjejen på fotot var hennes egen mamma som ung. Nästa gång hon besökte sin mamma Ingegerd, som då bodde i Västerås, tog hon med sig bilden.
– Jag visade henne fotot, men eftersom hon är kortare än jag såg jag inte hennes ansiktsuttryck. Hon sa ingenting, utan var alldeles tyst. Jag började skoja och sa ”ser du inte vad lika ni är? Hon är adopterad, har du varit ute och slarvat?”, säger Lena.
Se också: Sara blev gravid – då drog chefen tillbaka jobberbjudandet
Mamman avslöjade hemligheten
De pratade inte mer om saken då, Lena gick ut med sina kompisar och först dagen efter tog hennes mamma upp ämnet igen. Ingegerd berättade att hon inte hade sovit alls den natten, bara suttit uppe och stirrat på bilden.
– Och så sa hon till mig att hon trodde att tjejen på bilden kunde vara min syster. Jag fick en chock, säger Lena.
När Lena kontrollerade Carinas födelsedatum och -stad stämde alla uppgifter. Carina hade fötts på Gävle lasarett 1959, samma ställe där Lena kom till världen ett och ett halvt år tidigare. Även om chocken var stor, säger Lena att hon framför allt blev glad över att få veta att hon hade en jämnårig syster. Samtidigt undrade hon varför mamman aldrig hade sagt något. De hade en väldigt nära relation och berättade allt för varandra.
– Då sa hon ”jag har redan förlorat en, jag vill inte förlora dig också”. Hon hade blivit så illa behandlad tidigare att hon inte visste hur jag skulle bemöta henne om hon berättade, säger Lena.
Fick en chock av telefonsamtalet
Carina, å sin sida, hade hört från Ewa-Maria att det fanns en tjej i hennes klass på universitetet som var så lik henne själv. Carina och Ewa-Maria kände varandra från tiden i Cannes, där de båda hade jobbat som au-pair och läst franska parallellt. Hon tyckte mest att det var kul att ha en dubbelgångare i Stockholm, så när hon en dag under hösten 1981 fick ett telefonsamtal från Ewa-Maria var hon totalt oförberedd på den livsomvälvande nyhet hon skulle få.
– Ewa-Maria sade åt mig att sätta mig ner och ta något att dricka. Sedan skrek hon i telefonluren ”hon är din syster, hon är din syster”. Jag minns att jag tappade telefonluren och var tvungen att sjunka ihop på golvet. Ewa-Maria ropade på mig i telefonen ”hallå, hallå, är du där? Har du svimmat?”. Och sedan berättade hon hela historien, säger Carina.
Fick träffa sin biologiska syster och mamma
Efter den initiala chocken gjorde trion upp en plan för att de två systrarna skulle få träffas för första gången. Det bestämdes att de skulle ses på en middag hemma hos Ewa-Maria två veckor senare, och när Lena steg innanför dörren var Carina redan på plats.
– Jag minns att Lena svävade in där, i någon hemmasydd och häftig kreation, och slängde ur sig ”tjena syrran, var har du varit i hela mitt liv”, säger Carina och skrattar.
De orden satte stämningen för kvällen – och för de kommande åren. För Lena har det alltid varit enbart roligt och glädjefyllt att ha fått en halvsyster i vuxen ålder, även om hon med tiden förstod att det är mer känslosamt för både Carina och deras mamma. För Carina, som under sina tonår stundtals funderat mycket på sitt ursprung, var det både fantastiskt och nervöst att plötsligt ha en helt ny familj att förhålla sig till. Hon fick träffa mamma Ingegerd redan dagen efter att hon och Lena träffats.
– Hon berättade hur tufft det hade varit där i slutet av 50-talet och att hon inte fick behålla ett barn till. Hon var tvungen att lämna bort mig om hon ville behålla Lena. Hon hade ingen som stod på hennes sida.
Fick sitt första barn som tonåring
Mamma Ingegerd var bara 18 år gammal när Lena föddes. Lena hade blivit till efter en flyktig relation med en ung man som visade sig vara förlovad med en annan. Ingegerd var alltså bara en tonåring när hon födde sitt första barn, och Lenas pappa fanns aldrig med i bilden.
När hon året därpå blev gravid igen, nu som 19-åring, var det en självklarhet för henne att hon skulle ta hand om båda barnen. Men det fick hon inte.
– Hon fick två alternativ – adoptera bort barnet eller ge sig iväg och försörja sig på egen hand utan mig. Eftersom mamma bodde kvar hemma skulle hennes mor behålla mig om mamma behöll det nya barnet. Hon fick ingen egen lägenhet förrän jag var fyra år och då med hjälp av sin chef, säger Lena.
Kände sig annorlunda under uppväxten
Carina hamnade därför hos ett par i Tranås. Hon växte upp med sina kärleksfulla men hårt arbetande föräldrar och några syskon blev det aldrig.
– Jag visste inte så mycket om min bakgrund när jag var barn. När jag var tio eller elva fick jag veta att jag var adopterad. Jag funderade nog inte så mycket på det då, men när jag blev tonåring förstod jag varför jag var så annorlunda. I min närhet var det ingen som hade ambition att göra karriär eller se världen utanför Tranås. Man jobbade på samma jobb som sina föräldrar och förväntade sig detsamma av nästa generation. Men jag var inte sån, säger Carina.
Men nu hade hon, som tjugotvååring, plötsligt hittat en syster som visade sig vara väldigt lik henne själv. I Lena fann Carina någon att dela sin passion för resor och intresse för den stora världen med. Under åren har de två rest mycket ihop, och när Lena bodde utomlands kom Carina ofta på besök. Under sina besök i Sverige var det alltid hos Carina som Lena valde att övernatta.
En speciell relation
Trots att Lena har ytterligare två yngre syskon som hon växt upp med och trots att Carina så småningom upptäckte att hon hade flera halvsyskon också på sin biologiska pappas sida, är relationen mellan Lena och Carina speciell. De är inte bara lika till utseendet, de delar samma värderingar och ambitioner också. Båda driver egna företag och värdesätter självständighet.
– Det vi har gemensamt är att vi inte har fått något gratis. Många inom reklambranschen, där jag jobbar, har fötts med om inte guldsked så åtminstone silversked i mun. Den hjälpen har jag aldrig haft, jag har fått skapa allt från grunden. Och det ger ett jävlar anamma. Det har vi verkligen gemensamt, ett ”jävlar anamma, jag klarar mig själv”, säger Carina.
När hon skulle berätta för sina adoptivföräldrar att hon hade hittat delar av sin biologiska familj, var Carina nervös.
– Jag var enda barnet och de var väldigt överbeskyddande. Därför var jag orolig för hur de skulle ta det. De fick en chock, men sen sa de att de gärna ville träffa Lena. Det var en stor lättnad att de tog det så bra. När jag gifte mig bjöd jag in alla mina halvsyskon och alla mina föräldrar till bröllopet.
Tackar sin väninna för hennes envishet
I dag är systrarna en självklar del av varandras liv, och nästa år firar de att det är 40 år sedan de fann varandra tack vare Ewa-Marias envisa påtryckningar. Det händer att de funderar över vad som hade hänt om de inte hade råkat träffa Ewa-Maria eller om hon inte hade varit uppmärksam på deras likheter.
– Ibland undrar man hur det hade blivit om vi hade träffats utan att veta om att vi är systrar. Det var Ewa-Marias envishet som gjorde att det blev så här, säger Lena.
– Ja, hon tjatade verkligen om att vi var så lika. Hon gav sig inte. Man har ju hört förut att man är lik någon utan att ta det på allvar, säger Carina.
En sorg att inte dela uppväxt
Samtidigt som de är glada och tacksamma över att de fann varandra den där hösten för snart 40 år sedan, finns det en sorg över att det blev som det blev, då 1959, och att de aldrig fick en chans att växa upp tillsammans.
– Nu är hon ju min syster. Men det hade varit fantastiskt om vi hade fått växa upp ihop från början. Man knyter ju an till varandra genom att bråka om leksaker eller sitta i soffan och viska hemligheter, säger Lena.
