Ann-Christin Andersson: Berit var mitt stora stöd vid hjärtbytet
Med lätta kliv tassar Ann-Christin Andersson upp för trapporna till ovanvåningen på suterränghuset i Karlskrona.
Annat var det för ett par år sedan, då fick hon med stora möda släpa sig upp i samma trappor. Ett allvarligt fel på höger hjärtkammare och svår hjärtsvikt hade drastiskt förändrat livet och ett hjärtbyte var enda räddningen.
Jag vet vilka risker det innebär så självklart var jag rädd
Vi sätter oss i vardagsrummet och hon serverar väninnan och barndomsvännen sedan 50 år tillbaka, Berit Eriksson, 61, en rykande nybryggd kopp kaffe.
– Du var ett stort stöd för mig under hela sjukdomstiden, säger Ann-Christin och skänker väninnan en tacksam blick.
Se också: Elton fick herpes vid födseln – har bara 10 procent av hjärnan kvar
Berit är operationssköterska på thorax-kliniken i Karlskrona och ser hjärtan varje dag. Men när väninnan berättade om hjärtbytet blev det en chock.
– Jag vet vilka risker det innebär så självklart var jag rädd, säger Berit.
Skrev brev till skolan inför långa flytten
Deras långa och djupa vänskap började med att Ann-Christin som elvaåring skulle flytta från Trollhättan till Karlskrona. För att inte stå där helt ensam på skolgården skrev hon ett brev till Lyckebyskolan och undrade om där fanns någon som ville bli hennes vän.
Berit bodde granne med vaktmästaren på skolan och det var han som fick all post.
– Han gav han mig brevet utan att visa det för någon annan, minns Berit.
Jag minns att vi skulle prova på att röka för första gången och köpte ett litet paket Prince. Men vi öppnade det aldrig.
Flickorna började skriva till varandra och på påskafton 1970 åkte Ann-Christin till Lyckeby och träffade Berits familj.
– Sedan dess har vi firat påsk tillsammans varje år, skrattar väninnorna glatt.
De fick barn ungefär samtidigt
Berit är ett år äldre, men Ann-Christin hade börjat skolan när hon var sex år och därför gick de i samma klass under hela grundskoletiden.
De berättar under skratt och leenden om ungdomsåren.
– Mellan första och andra året på gymnasiet åkte vi själva till Torremolinos på semester. Jag minns att vi skulle prova på att röka för första gången och köpte ett litet paket Prince. Men vi öppnade det aldrig, berättar Ann-Christin.
Hon träffade Thommy ungefär samtidigt som Berit träffade Roland, de gifte sig samma år och fick barn ungefär samtidigt.
Väninnorna har alltid stöttat varandra. Till exempel när Ann-Christin förlorade jobbet som handläggare på Försäkringskassan i början av 1990-talet.
– Jag tappade fotfästet ett kort tag innan Berit lockade med mig på ett gympapass med Frisisk & Svettis. Innan dess hade jag aldrig tränat.
Träningen blev en euforisk upplevelse som gav ny energi.
– Det slutade med att jag blev ordförande på Friskis & Svettis i Karlskrona, skrattar Ann-Christin.
Livet totalförändrades
Den första maj 2016 kom den kärnfriska Ann-Christins liv att förändras drastiskt. Plötsligt kände hon sig illamående och svimmade i gillestugan.
– Jag minns att jag bara sjönk ihop i soffan och i samma ögonblick tänkte jag: är det så här det känns att dö? Sedan minns jag att Thommy väckte mig. Dagen efter beställde jag tid på vårdcentralen och de gjorde EKG-undersökning.
– För mig var det bara ett rutinbesök som skulle bekräfta att jag var frisk. Men doktorn sa att jag skulle åka till sjukhuset för extra kontroll av hjärtat. När de undersökte mig och gjorde ytterligare EKG ville de behålla mig ett par dygn. Min första tanke var inte att jag var sjuk, utan att jag inte skulle kunna åka ut till stugan under Kristihimmelfärdshelgen som vi planerat.
Det blev inte två dagar, utan två veckor och ett flertal undersökningar.
– Jag hade haft en hjärtrusning som kunde lett till ett hjärtstopp hemma i gillestugan. Det berodde på ett ovanligt hjärtfel som gör att muskulaturen i höger kammare omvandlas till fett. Den förstorade kammaren var som en uppblåst ballong som gjorde det omöjligt för klaffarna att göra sitt jobb.
– Jag blev så förvånad när du berättade att du hade problem med hjärtat, minns Berit.
Eftersom hon arbetar på sjukhuset besökte hon väninnan så fort det gavs möjlighet.
Hjärtstartare inopererad
För att inte riskera hjärtstopp fick Ann-Christin en ICD inopererad, en slags hjärtstartare som sparkar igång hjärtat om det stannar. Hon fick också mediciner.
Ann-Christin fortsatte att arbeta men kände hur hon sakta dränerades på energi. Ett ultraljud i början av 2017 förklarade varför, hon hade drabbats av hjärtsvikt.
– Men jag tänkte inte så mycket på det utan fortsatte att jobba heltid som rekryterare på ett bemanningsföretag, säger hon.
Vid en undersökning i början av april samma år förstod hon att det var allvar.
– Ditt hjärta har blivit för svagt, du måste förbereda dig på ett hjärtbyte, sa läkaren.
Beskedet slog ned som en bomb.
– Det kändes helt overkligt, säger Ann-Christin som strax efter ringde Berit och berättade.
Väninnan visste inte hur hon skulle hantera situationen.
– Jag rådfrågade en kirurg och hans råd var lyhördhet och att finnas till hands, så det var det jag försökte vara, säger Berit.
Väntade på samtalet
Ann-Christin kände aldrig någon rädsla eller dödsångest, hon var helt inställd på att överleva. Hennes övertygelse stärktes av att hon och familjen överlevt tsunamikatastrofen i Ko Lanta julhelgen 2004.
I april 2018 sattes Ann-Christins upp på transplantationslistan med förhållnings-order om att alltid ha telefonen tillgänglig. Men att hitta rätt hjärta kunde ta tid, det fick hon vara beredd på.
– Därför blev jag förvånad när de efter tio dagar ringde från Lund och sa att de hade ett nytt hjärta till mig. De skulle beställa taxi så att jag kunde åka direkt.
Precis när taxin kom ringde sjukhuset igen och meddelade att de tvingats avblåsa alltihopa. Hjärtat de fått in var inte bra.
– Det var helt surrealistiskt, säger Ann-Christin som var förvirrad.
– Jag trodde att det var ett test de gjorde för att kontrollera om man var beredd. Jag ringde Berit för att kontrollera att det inte var så.
Ann-Christin fick fortsätta vänta på samtalet som skulle förändra hennes liv. Hela tiden fanns bland annat Berit där som ett stöd.
– Du var min trygghet, säger Ann-Christin.
Sent en kväll vintern 2019 kom samtalet, det var dags att åka.
– Jag bröt ihop av lycka, jag trodde inte det var sant.
Men sedan dröjde det ända tills klockan fyra på eftermiddagen nästa dag innan hon rullades in för operation.
– Det var starka känslor när vi skildes åt utanför operationssalen, och sedan fruktansvärda timmar av väntan, säger Thommy som anslutit till kaffebordet.
Klockan halv tio på kvällen fick han veta att operationen gått bra.
Glädjetårar
När Ann-Christin vaknade upp stod Thommy och sonen Henrik vid hennes sida.
– Då förstod jag vad det innebär att ha en familj som älskar mig, det var en stark upplevelse, säger Ann-Christin.
Ett och ett halvt dygn senare var hon uppe och gick första gången efter operationen.
– Det var också surrealistiskt och jag kände bara en sak – stor lycka.
Thommy höll kontakten med alla runt omkring för att meddela den positiva nyheten att allt hade gått bra.
– Jag grät glädjetårar när han ringde mig, säger Berit.
Efter fyra veckor fick Ann-Christin åka hem. Det var starka känslor när hon och Berit träffades och fick krama varandra. Ett förkylningsvirus två veckor senare innebar bakslag och hon fick åka tillbaka till sjukhuset där hon fick tillbringa påsken.
Men inte ens det kunde bryta väninnornas tradition.
– Jag och Roland åkte ned till Lund på påskafton för att fira som vanligt och då hade vi med oss lite påskmat som vi avnjöt i patientmatsalen. När vi ätit gick vi en runda i det fina vårvädret, Ann-Christin bestämde tempot, berättar Berit.
– Det var precis vad jag behövde just då, säger Ann-Christin med ett leende.
Drygt sex månader efter transplantationen var hon tillbaka på arbetet.
– Det var mitt första mål. Det andra var att ett år efter operationen bjuda in alla mina vänner och min familj till ett spinningpass på Friskis & Svettis.
Målet uppfylldes lördagen före Alla hjärtans dag.
– Känslan när jag drog på mig träningskläderna var så stark att jag fick gåshud.
Ann-Christin njöt när svettdropparna pärlade sig i pannan. Överlycklig gjorde hon det hjärtformade tecknet medan hon trampade för glatta livet och vännerna runt omkring henne som stöttat under sjukdoms-tiden jublade.
– Efteråt grät jag av lycka och tacksamhet, säger Ann-Christin.
– Jag hade ett leende på läpparna hela passet, det var så härligt att se dig, säger Berit.
Väninnornas femtionde påskafton blev förstås något alldeles extra att fira.
– Jag är så glad för mitt nya hjärta, för min härliga familj, för Berit och alla vänner, avrundar Ann-Christin innan hon letar upp träningskläderna.
Det är dags för spinning med Berit och gänget.
