Lina Schollin Asks dotter dog oförklarligt i sömnen
– Vi har pratat mycket och varit öppna med vår sorg, det har hjälpt oss, säger hon.
Lina tycker att livets skiftningar och glädjeämnen på ett sätt lyser klarare i dag.
– Martin och jag har sörjt tillsammans och var och en för sig. Men vi har varit på samma sida.
Hennes död är meningslös, det är en sorg som aldrig går över.
Fram tills det där ögonblicket då Lina Schollin Asks man Martin ropar att hon måste komma, att det är något med Ingrid, var livet ljust och fyllt av tillförsikt. Så som det oftast är när man är småbarnsförälder och snart ska föda barn nummer två.
I boken Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död beskriver Lina hur hon hör på Martins röst att något är riktigt fel och släpper allt hon har för händerna.
Se också: Elton smittades med herpes vid födseln
Hon är barnläkare till yrket, men nu är hon bara en panikslagen mamma vars lilla dotter oförklarligt har slutat att andas. Ambulanspersonal är snabbt på plats, den lilla förs med ilfart till sjukhus. En timme senare dödförklaras Ingrid och livet blir aldrig mer detsamma.
Ett nytt kapitel tar vid och en sorgebok växer långsamt fram. Till en början som korta dagboksanteckningar, som ett sätt att minnas och hålla kvar Ingrid.
Det är avgörande att man inte hoppar över sorgearbetet.
– Jag har alltid tyckt om att skriva och för mig fungerade det både terapeutiskt och som en minnesdokumentation. Jag var vid Ingrids död höggravid med Iris och ville också skriva för henne, för framtiden. Ett år senare föddes ytterligare en lillasyster, Hanna. Då blev det för dem båda jag skrev, säger Lina som först flera år senare orkade ta tag i materialet.
– Det har varit ett mödosamt arbete och jag har jobbat stötvis. Tanken på att ge ut boken om Ingrid väcktes efter att hon 2014 hållit en föreläsning om sorg.
– Min berättelse öppnade upp för samtal på ett fantastiskt sätt och Ingrid blev en katalysator för att få människor att öppna upp. Hennes död är meningslös, det är en sorg som aldrig går över. Men det finns en mening med boken och jag hoppas att den kan vara till tröst och stöd för andra som drabbas.
Sorgen är tung, men boken innehåller också mycket ljus och hopp. Det är en bok om hur vi klarat oss och kommit vidare, säger Lina med ett leende.
Viktigt att prata
Hon tror att flera samspelande faktorer bidrog till att de inte föll ner i ett bottenlöst mörker efter Ingrids död – även om första tiden präglades av chock, akut sorg och en oförmåga att klara av mer än det mest basala.
En viktig orsak tror Lina är att hon och Martin hade ett stabilt och långvarigt förhållande. Innan Ingrid kom hade de varit ett par i 12 år.
Det är ju bara Martin som förstår exakt vad jag går igenom, för han går igenom samma sak.
– Vi har sörjt tillsammans och var och en för sig. Men vi har hållit ihop och har varit på samma sida. Vi har också haft ett stort nätverk av vänner och familj som har slutit upp omkring oss och har orkat ta emot hjälp när den erbjudits och har själva bett om hjälp. Vi har pratat, pratat och varit öppna med vår sorg. Det tror jag har hjälpt oss mycket. Det är avgörande att man inte hoppar över sorgearbetet. Och att man är snäll mot sig själv och unnar sig sådant man mår bra av. Det är lätt att fastna i självanklagelser.
Lina tystnar ett ögonblick innan hon fortsätter. Understryker att hon har full förståelse för par som går skilda vägar efter en sådan här livskris. Partnern påminner en ju ständigt om det som hänt. På samma gång delar man samma erfarenhet, vilket kan vara en styrka.
– Det är ju bara Martin som förstår exakt vad jag går igenom, för han går igenom samma sak.
Lillasyster gav ljus
En annan avgörande faktor är att de väntade sitt andra barn och året därpå ytterligare ett. Sju veckor efter Ingrids bortgång föddes lillasyster Iris och förde in ljus, hopp och glädje i tillvaron. Lillasyster blev direkt en frizon, ett sätt att inte vara i sorgen varje sekund.
– Men att känna glädje bara månader efter att man förlorat ett barn kan vara förknippat med känslor av skam. Får man skratta när ens barn har dött? I början gick jag till graven nästan varje dag för att vara nära Ingrid. Men med tiden glesnade besöken, vilket ibland gav mig dåligt samvete. Jag tror att jag behövde stunder då jag inte var den sörjande mamman, säger Lina, som länge tyngdes av känslan att hon kanske hade kunnat rädda Ingrid.
– Hon var fortfarande varm när vi hittade henne livlös. Det har tagit många år för mig att släppa taget om skuldkänslorna. Det var inte mitt fel att hon dog. Det bara hände. Det har inte gått att fastställa dödsorsaken. Det har väckt en föräldraoro för Ingrids systrar som Lina har försökt att hantera.
– Det hade såklart varit bättre att veta. Jag levde länge med oron för att även mina andra döttrar kunde dö. Om det var något genetiskt till exempel. Nu är jag mindre orolig, de är ju åtta och nio år och mår bra, men fortfarande kan jag få panikkänslor om de blir sjuka. Även om jag rent logiskt fattar att det inte är allvarligt.
Men bara tanken på att det som hände Ingrid skulle kunna hända igen…jag har med åren insett att det är stor skillnad mellan rollerna att vara mamma och doktor. Som doktorn Lina är jag mer rationell och inte alls orolig på samma sätt som då jag är förälder.
Paus från sorgen
– Alla fasar för att ens barn ska dö, men ingen tror att det ska hända på riktigt. Och när det väl drabbat en själv är det svårt att ta tillbaka tilltron till livet och det vanliga igen. Det är viktigt att poängtera att det som drabbade oss är extremt ovanligt, tillägger hon med ett snabbt leende.
Ett drygt år efter Ingrids död började Lina jobba igen. Det är lätt att tänka att hon, som barnläkare, skulle ställas inför jobbiga situationer. Oroliga föräldrar, svårt sjuka eller till och med döende barn. Och så alla barn som repar sig och får åka hem med lättade föräldrar. Det som Lina inte fick uppleva.
– De första veckorna tog hårt på krafterna. Men så småningom märkte jag att jobbet blev en paus från sorgen. Jag gick in i en professionell roll och blev barnläkaren Lina. Det hjälpte mig mycket och gav mig energi.
Mina kollegor, som kände till min historia, var också ett stort och varmt stöd. Paradoxalt nog kände jag nästan större arbetsglädje än innan. Och i mötet med föräldrar fann jag att min egen erfarenhet kunde vara en tillgång, säger hon. Hon berättar att hon har valt att vara öppen med det hon gått igenom. Inte med alla och inte i alla sammanhang. Men det som hände är en viktig del av hennes historia och att hon är mamma till tre flickor känns självklart att berätta.
– Sorg öppnar upp för samtal, man blottar sitt innersta och det är avväpnande. Men det finns också dem som ryggar tillbaka, som tycks tro att sorg smittar. Det är när man hamnar i en svår kris som man märker vilka som stöttar, lyssnar, finns där, säger Lina.
Randig sorg
Ingrid är i dag en närvarande del av familjens vardag. Det händer att Lina blir berörd när hon ser flickor i samma ålder som Ingrid skulle ha varit nu.
– Då kan jag fundera över hur hon skulle ha sett ut, vem hon hade varit. Hon är Iris och Hannas storasyster och hade varit den som banat vägen för dem. Jag brukar säga att sorgen är randig.
I början är de mörka ränderna breda och många och utan mellanrum, kompakta. Men med tiden blir de tunnare och ger mer och mer plats åt de ljusa ränderna. Kring högtidsdagar och årsdagar blir det ofta tätare mellan de mörka ränderna igen, säger Lina och understryker att hon har försökt hitta en bra balans i hur stor plats Ingrid får ta i familjen.
– Jag vill inte upphöja henne till ett helgon, att hon tar mera plats än sina systrar, bara för att hon dog. Samtidigt finns hon där. Jag tror att vi har hittat en bra nivå. Iris och Hanna nämner ibland sin syster och vill till graven. Andra gånger har de ingen lust att hänga med. Det tycker jag är sunt! Hur har Ingrids död förändrat dig som person?
– Jag behöver definitivt mer tid till återhämtning i dag. Och samtidigt är jag så glad för att fungera normalt med den kapacitet jag har. Jag funderade mycket på existentiella frågor redan innan Ingrid dog. Jag tog inget för givet och var medveten om att allt kan vara över på en sekund. Som läkare konfronteras man ofta med livets skörhet, säger Lina och tillägger att hon därför har nära till sina känslor, vilket hjälper henne att hitta en balans som nu fungerar. Lina tycker att livets skiftningar och glädjeämnen på ett sätt lyser klarare i dag. Tillvaron har fått en sorgkant, men på samma gång känns den intensivare och gladare.
– Livsglädjen är förhöjd, skarpare, det är så tydligt nu vad som är viktigast i livet. Och det är att vi mår bra, att barnen mår bra. Vi unnar oss roliga saker och försöker njuta av höjdpunkterna.
Lina Schollin Ask
Ålder: 42 år.
Familj: Maken Martin, bortgångna dottern Ingrid samt Iris, 9 och Hanna, 8.
Bor: I Stockholm.
Gör: Barnläkare och författare.
Aktuell: Med Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död (Norstedts).
