Ett år efter att de förlorade sin dotter föddes deras son
Den femte juli är ett speciellt datum för Hibbe Muhialdin, 31, och hennes man Abdullah Algailani, 38. Det är nämligen en dag som är förknippad med både fruktansvärd sorg och stor glädje.
– Det är det datum som jag både förlorade min dotter och som jag fick vår son. På dagen ett år efter att min dotter Selma dog i min mage föddes Waleed Hugo, berättar Hibbe.
Inför årsdagen av både den tunga förlusten och Waleed Hugos ettårsdag hälsar vi på hemma hos familjen i skånska Åstorp. Det är en strålande vacker dag och det starka solljuset lyser in genom fönstren. Hibbe och hennes man Abdullah har slagit sig ner i en vit soffa framför ett stort glasbord. På väggarna hänger tavlor med arabiska motiv.
Snart ettårige Waleed Hugo jollrar glatt i sin mammas famn och skrattar av förtjusning när hon lyfter över honom till hans pappa för att han ska få sitta en stund i hans knä.
– Det var förlossningsläkaren Åsa som fick välja namnet Hugo. Hon var ett enormt stort stöd för mig och min man, både efter Selmas död och under graviditeten med vår son, säger Hibbe.
Fick värkar
Det är fortfarande jobbigt för Hibbe och hennes man att prata om den femte juli 2018. Det var dagen då deras efterlängtade dotter Selma skulle födas och som tvillingflickorna Reem och Leen, 8 år, skulle få en lillasyster.
– Jag hade gått tre dagar över tiden när jag äntligen fick värkar och min man körde mig till KK, berättar Hibbe.
Allt verkade som det skulle. Hibbe kände hur bebisen sparkade i magen och med ett förväntansfullt leende på läpparna åkte hon till sjukhuset i Helsingborg medan hennes mamma, som rest till Sverige från Libanon för att vara med när hennes barnbarn föddes, stannade hemma i villan med tvillingdöttrarna.
Hibbe och Abdullah hade dessutom förberett sin dotters ankomst genom att inreda ett eget rum till henne i huset i Åstorp.
– Det var meningen att jag skulle föda Selma vaginalt och det var nytt för mig. Tvillingarna förlöstes med kejsarsnitt, berättar Hibbe.
Det var en lugn och stilla dag på KK den här sommardagen och Hibbe upplevde ingen stress. Hon minns det som om det var i går.
– Jag låg på en brits medan barnmorskan tog ett CTG. Jag hade maskinen på vänstra sidan och min man satt på andra sidan. Allt såg bra ut. Selmas hjärtljud låg på 160.
Hibbe och Abdullah lämnades sedan ensamma en stund i undersökningsrummet. Då såg hon att hennes bebis hjärtfrekvens började gå ner.
Selmas hjärta hade slutat att slå
– Först trodde jag att det berodde på att hon somnat. Sedan gick hjärtljudet ner till 90, men jag blev inte orolig på en gång utan trodde att maskinen tappat kontakten, vilket händer ibland.
Barnmorskan kom strax därefter in i rummet och förklarade att allt såg bra ut, men att det inte var riktigt dags än och att Hibbe och hennes man skulle få åka hem och vila sig några timmar innan förlossningen.
Men innan de hann lämna sjukhuset kom barnmorskan tillbaka. Hon var inte riktigt nöjd med puls och hjärtljud och ville för säkerhets skull ta ett nytt CTG.
– Vi gick tillbaka in i undersökningsrummet och barnmorskan satte igång maskinen och letade efter Selmas hjärtljud. Jag minns att jag frågade vad som var fel, men att hon inte kunde säga något.
Något var fel med barnet
När barnmorskan sedan ringde ett samtal hörde de på hennes röst att det var något som inte var som det skulle.
– Det lät inte hoppfullt, säger Hibbe och får något smärtsamt i blicken när hon minns tillbaka. Strax därefter kom överläkaren Åsa Leijonhufvud andfådd inrusande genom dörren. Hon skapade sig snabbt en bild över läget. Sedan var det som om allt tystnade.
– Det blev väldigt tyst. Jag minns att Åsa tittade på mig samtidigt som barnmorskan höll min hand. Sedan sa hon att hon beklagade, men att Selmas hjärta hade slutat att slå.
Beskedet slog ner som en bomb och paralyserade både Hibbe och Abdullah.
– Jag minns att jag vände mig på sidan och ville bara gråta. Både jag och min man var i chock.
– Jag skrek till Åsa att hon måste göra något för att rädda vår dotter, men hon skakade bara på huvudet och sa att det tyvärr var för sent. Även hon hade tårar i ögonen, berättar Abdullah.
För Hibbe var det svårt att ta in Åsa Leijonhufvuds ord om att hennes dotter var död. Bara femton minuter tidigare hade ju kurvan varit bra. Men sakta och ofrånkomligt började det hemska beskedet sjunka in i hennes och Abdullahs medvetande.
– Det var hemskt. Vi var förtvivlade. Som väl var fick vi mycket stöd av personalen på KK. Det satt hela tiden någon barnmorska vid min sida, berättar hon.
Fick föda ett dött barn
Men istället för att glädjas åt att ta sin nyfödda lilla dotter till bröstet och sedan få komma hem till villan i Åstorp för att presentera en ny liten familjemedlem för sin mamma och sina tvillingdöttrar fick Hibbe inrikta sig på att föda ett dött barn.
– Jag ville att jag skulle förlösas med kejsarsnitt, men jag fick förklarat för mig att det är bättre att föda vaginalt. Det gör att man läker bättre efteråt – både i själen på lång sikt och i kroppen om man blir gravid igen.
Selmas hjärtljud upphörde vid lunchtid. På eftermiddagen och kvällen fick Hibbe dropp samtidigt som personalen på KK försökte sätta igång förlossningen.
– Någonstans hoppades jag att Selma ändå levde. Att hon skulle komma ut och skrika när jag väl födde henne. En präst kom upp till avdelningen och pratade med Hibbe och Abdullah om hur det gick till att föda ett avlidet barn.
– Vi var väl omhändertagna och fick jättemycket stöd. Jag klandrar inte sjukvården för att Selma dog, men jag var ändå jättearg. Vi var på bästa stället, bland de bästa läkarna och barnmorskorna och ändå dog vår dotter, säger Hibbe.
När Selma väl var född fick Hibbe ha henne bredvid sig i en speciell kylväska som ser ut som en babysäng. Hon var en välskapt flicka som vägde 3 580 gram och som var 55 centimeter lång.
Men de valde att vänta med att berätta för tvillingflickorna att deras lillasyster inte levde längre. Därför fick en undersköterska ta ut babysängen när de kom på besök.
– Att berätta om det som hänt för våra tvillingflickor var jättesvårt. Jag sa att Selma blivit sjuk och att hennes hjärta slutade slå och att hon hade ont och inte skulle ha fått något skönt liv och kunnat leka med dem.
Hibbe och Abdullah valde att låta tvillingflickorna få se sin döda lillasyster. De fick krama henne och de fick sätta på henne den lilla mössa och strumporna hon skulle ha.
– För mig var det ett avslut att få ha Selma hos mig och jag tror även att det var viktigt för hennes systrar att få se henne. Jag tror det gör det lättare för dem att acceptera att hon nu är en ängel.
Den första tiden efteråt var jättesvår för Hibbe. Hon var mycket ledsen och ville ofta gråta, men ville samtidigt skydda sina tvillingdöttrar och gick därför ofta undan när hon behövde sörja en stund i avskildhet.
– Jag försökte fokusera på mina tvillingar. Ofta sa jag till dem att jag har er kvar och att jag vill göra allt för att de ska vara glada.
Två veckor efter att hon födde sitt döda barn åkte Hibbe och hennes familj tillsammans med hennes mamma till Libanon för att träffa släktingar.
– Det var viktigt för Reem och Leen att få något annat att tänka på. De tog Selmas död mycket hårt och gick ner i vikt. Jag såg också i duschen att de började tappa håret. De frågade oss flera gånger om de någonsin skulle få ett syskon.
Infektion i fostervattnet
Obduktionen av Selma visade att det var en kraftig infektion i fostervattnet och in i navelsträngen som orsakat hennes död. När värkarbetet startade stannade hennes hjärta.
– Jag var jätterädd att samma sak skulle hända igen om jag blev gravid på nytt och pratade med förlossningsläkaren Åsa, men hon lugnade mig och sa att det som hänt var mycket ovanligt.
Hibbe och Abdullah fick också rådet att det kanske skulle vara bra för deras tvillingdöttrar om de så snabbt som möjligt efter den tragiska händelsen skulle få ett syskon.
Jag hade lidit i ett år. Nu fick jag äntligen vara lycklig
Men att det skulle gå så snabbt som det gjorde hade de inte räknat med.
– Från början var vi dock helt inställda på att om vi skulle få ytterligare ett barn kommer det aldrig att ersätta Selma, säger Hibbe.
Det var också bestämt att det var överläkaren Åsa Leijonhufvud som personligen skulle ta hand om Hibbe om hon skulle bli gravid igen. Därför var hon med vid samtliga undersökningar och kontroller.
– Åsa följde Hibbes graviditet med vår son från första till sista dagen. Det är vi jättetacksamma för. Hon har svarat på alla mina frågor och lugnat min oro, säger Hibbe.
En sak var Hibbe helt säker på den här gången. Hon ville inte gå över tiden och hon ville inte vara gravid efter den femte juli. Den fjärde juli började man sätta igång förlossningen, men Waleed Hugo var inte riktigt redo att komma ut.
Istället förlöstes Hibbe med kejsarsnitt dagen därpå.
– Jag hade lidit ett helt år. Nu fick jag äntligen vara lycklig. Det var fantastiskt, säger hon.
Kraftfull pojke
Waleed Hugo föddes tre veckor för tidigt och vägde 3 230 gram och var 48 centimeter lång. Men det har han sedan snabbt tagit igen och det är en kraftfull liten pojke som efter en stund i sin pappas knä vill komma tillbaka till sin mamma.
– Vi hade från början bestämt att han skulle ha ett arabiskt namn och ett svenskt. Jag tyckte att Åsa skulle få bestämma det och frågade vad hon tyckte. Då föreslog hon Hugo som en av hennes söner heter.
Åsa Leijonhufvud har i dag en speciell relation till lille Waleed Hugo och hans föräldrar.
– Det var smickrande att få föreslå namnet, men jag tyckte att han liknande min nioårige son Hugo när han föddes så jag tyckte det var naturligt att han skulle heta det. Jag träffar honom och Hibbe i samband med att de är på KK för efterkontroller och det är roligt att se honom växa, säger hon.
Inte heller hon kommer någonsin att glömma den ödesdigra dagen den femte juli 2018 när hon blev uppringd av barnmorskan.
– Jag fick direkt känslan av att något inte var som det skulle. Det var ett fruktansvärt läge där varje sekund kändes lång som en minut. Därför kändes det bra för mig att jag kunde följa Hibbe extra noga under hennes senaste graviditet och se att allt gick bra.
Det som hände har gjort att Hibbe och Abdullah har blivit lite mer överbeskyddande än vad de tror att de annars skulle ha varit.
– Vi blir oroliga för det minsta lilla, säger Hibbe med ett leende. Det gäller Waleed Hugos systrar också. Vi har alla blivit som kycklingmammor.