Jannike längtade efter att bli mamma: Jag har fött tio döda barn
Jannike minns känslan av att stå på ett badrumsgolv med två blå streck i handen. Två svaga streck som visade det liv hon så innerligt drömde om. Vågade hon hoppas? Den här gången? Skulle hon få hålla en liten kropp i sina armar? Eller var det bäst att låta bli?
För Jannike minns ju också känslan av att stå på ett sjukhusgolv och få veta att livet hon haft i magen har dött. Och att hon som hela nio gånger har fått det omskakande beskedet ännu en gång måste föda en död liten kropp.
– Att mista ett litet barn är inte något av det värsta man kan uppleva. Det är det värsta, säger Jannike Mittet, 48 år.
Rösten är mjuk och varm med en energi som är lite överraskande hos en kvinna som varit gravid hela 13 gånger och som bara två gånger kommit från förlossningen med levande barn.
Jannike och mannen, som hon i dag är skild från, önskade sig barn. Hon var i 30-årsåldern och arbetade som flygvärdinna och flög världen över.
När hon träffade Dag tänkte hon: ”Jag vill ha något som är mitt. Barn, familj, en egen säng att vakna i.”
– När jag blev gravid första gången hade vi precis köpt hus. Och när vi sedan flyttade in kände jag att barnet inte skulle överleva.
Beskedet hos läkaren bekräftade det hon redan visste: ”Fostret lever inte.” Jannike berättar om den oöverstigliga uppgiften att vara tvungen att föda när det inte finns någon belöning efteråt. Det är något som bara måste utföras.
Och så det att gå ut från sjukhuset i starkt dagsljus. Kroppen vet inte att barnet är borta och är ivrig att stå till tjänst.
– Jag stod där ensam ute på gatan. Så måste jag gå in i en affär och köpa bindor och de fanns ju intill blöjorna. Känslan av att ha mist barnet var tung.
Genetiskt fel
De välmenande orden från andra var många: ”Det är naturens gång. Det går säkert bättre nästa gång.”
Det gjorde det inte. De kommande åren blev Jannike gravid flera gånger och varje gång dog fostret i fjärde eller femte månaden.
Vad var fel? Var det något med henne? Efter fjärde gången blev fostret obducerat och resultatet visade enligt Jannike det som ett vanligt blodprov hade kunnat visa: att hon är bärare av ett genetiskt fel, trisomi 13 och 18 (en kromosomrubbning som ger utvecklingsstörning och/eller missbildning).
– Jag är själv frisk, men felet ligger dolt hos mig. Jag har 33 procents chans att få ett friskt barn, men varje gång jag har blivit gravid på naturlig väg har genfelet slagit till.
Jannike och maken bestämde sig för att använda sig av fosterdiagnostik. På sjukhuset undersökte läkarna varje cell i ett tvillingembryo.
– Jag och min man satt i rummet intill och såg på storbildsskärm att de stack in nålar i cellerna och tog prover. Vi såg två friska embryon, som var Max och Melvin, och kunde se dem föras in i min kropp. Det var stort, berättar Jannike.
– Fick du moderskänslor redan där vid skärmen?
– Ja! Jag fick enorma moderskänslor för de där två cellklumparna. Jag var ju proppfull av hormoner också, säger Jannike.
Max och Melvin föddes 2011 och var inte bärare av det genetiska felet. Genom modern teknologi hade Jannike lurat naturen. Äntligen fick hon uppleva att få ett levande barn, ja faktiskt två levande barn. Färdiga att åka hem i sina små stickade kläder.
Sena missfall
Moderslyckan var stark. Två fina pojkar. Barnvagnspromenader. Allt det hon hade drömt om.
Men livet kan ju vara svårt även mitt i glädjen. 2012, ett år efter tvillingarna kom till världen, gick Jannike och maken skilda vägar. Kanske gör det något med förhållandet när man drabbas av kris efter kris.
När Jannike senare mötte sin ungdomskärlek Roy blev de kära på nytt och gifte sig.
Kanske skulle en ny genkombination bryta den onda cirkeln tänkte Jannike. Men åter skulle hon mista barn. Två gånger födde hon barn som inte levde.
– Jag har gått till samma gynekolog i alla år och till slut sa han: ”Nu måste du sluta att göra detta mot din kropp och själ.” Jag tänkte: ”Skit i det, du. Låt mig bestämma själv!”
Paret gav inte upp. Och så, efter tre år, och med lite hjälp från sjukvården fick Jannike och Roy sitt efterlängtade barn. Minken var frisk och bar inte på genfelet.
Enligt medicinska riktlinjer har Jannike inte förlorat några barn. Hon har haft sena missfall. När ett foster dör i livmodern efter vecka 22, eller väger mer än 500 gram, kallas det dödfödsel. Dör fostret innan vecka 22 är det ett sent missfall.
– Jag har förståelse för att det finns en juridisk och medicinsk gräns, men jag säger alltid att jag bar ett barn inte ett foster, säger Jannike.
Fick aldrig se barnen
Hur orkade hon bära och föda fram dem? Hur står man ut med allt grusat hopp? Jannike höll de flesta graviditeterna hemliga för alla utom de närmaste. Ville inte berätta ifall det inte blev något.
Men inte sista gången. Den gången skulle hon tillåta sig själv att hoppas. Vänta. Njuta, som andra småbarnsmammor. Glädja sig åt barnvagnspromenader.
– Georg var min sista naturliga graviditet. Jag väntade tvillingar, men i vecka nio stöttes flickan bort. Men Georg blev kvar och jag började glädjas.
Se också: Svårt sjuka Eleonora, 3, dog - "Hennes anda måste leva vidare"
Jannike har inte gett namn åt någon av dem hon mist. Hon var rädd att använda upp namnen. Men den här gången valde hon ett namn. Pojken skulle heta Georg, efter hennes far och farfar. Men inte heller den här gången gick det bra, i vecka 18 dog han i Jannikes mage.
– När jag förlorade Georg var det både ett namn och en stor sorg, säger Jannike.
Vad lämnade hon bakom sig i förlossningsrummet? En kyss på ett dunigt huvud? En stund i mammas famn för att ta farväl. Jannike skakar på huvudet.
– Jag har mist tio barn i livmodern, men har aldrig fått se något av dem. Jag visste inte att man kunde be om det. De första skickades iväg som medicinskt avfall. Så var det på den tiden. Lyckligtvis har det ändrat sig nu. Men jag blev aldrig tillfrågad om att få se barnen.
Hon tillägger:
– Men mina var också väldigt skadade, så det var nog för att skona mig.
Minneslåda
Hon understryker att det finns sjukhuspräster som stöttar och att de inte gör någon skillnad på sorgen efter ett barn man har mist i vecka 18 eller 22.
– Man kan ansöka om medel till en minnesstund. Om du träffar rätt person inom sjukvården kan du få en fin stund.
Jannike nickar.
– Eller så får du en upplevelse i andra änden av skalan. Jag fick aldrig något avslut. Det gjorde ont och jag tänkte att jag måste göra något åt det.
Jannike berättar om det frivilliga projekt hon har tagit initiativ till, den lilla minneslådan som sjuksköterskan sätter på nattduksbordet hos den som har förlorat ett barn. ”Farväl, pytteliten” står på den. Inuti finns information och pyttesmå kläder, stickade av hundra frivilliga runt om i Norge.
– Min önskan är att de små kläderna ska göra det lite mjukare för själen, säger Jannike.
I lådan ligger också en liten nalle som kan följa med på den sista resan, en påse förgämigejfrön och ett ljus att tända på minnesdagar. Och sist men inte minst: ett hjärta att lägga i barnets hand. Ramen som hjärtat skurits ur kan föräldrarna behålla. Hjärtat har fått namnet Georgs gåva, efter Jannikes egen lille pojke.
– Jag skapade minneshjärtat för dem som inte har en grav att gå till. Jag vill bidra till att skapa minnen när tiden är knapp. Jag har begravt så många små barn i arbetet och Georgs gåva är mitt sätt att hjälpa dem som har förlorat ett barn.
Jannike arbetar som begravningsentreprenör, efter många år på en större begravningsbyrå har hon nu gått över till en mindre.
– Min hjärtesak är begravningar av små barn. Men när jag träffar människor som har förlorat ett barn är jag noga med att det inte är min sorg. Jag säger aldrig: ”Det här har jag också upplevt.”
Hon menar att arbetet inte bara handlar om döden, utan lika mycket om dem som är kvar. Och hon försöker föreslå lösningar som passar varje enskild familj.
– Människor i sorg ska fatta stora beslut och jag vågar ställa kontrollfrågor så att man inte ångrar sig i efterhand. Jag minns en mamma som skulle begrava sitt lilla barn i en pytteliten kista. Hon sa till mig att hon inte skulle orka se kistan bäras ut på kyrkogården. Hon hade ju drömt om att som nybliven mamma gå på barnvagnspromenader med sitt barn.
Jannike ler.
– Då föreslog jag: ”Kan du inte köra kistan till graven i barnvagnen?” När jag sedan såg henne gå högrest med kistan mot graven var det en stark upplevelse. När någon har varit med om det värsta i sitt liv är det fint att kunna hjälpa. Att lägga sig på kvällen och veta att du har varit med om att ge en mamma en barnvagnspromenad
Inte ensam
Jannike har inte någon grav att gå till, varken för Georg eller de andra hon har förlorat. Det har hon saknat många gånger.
– Vid jul för två år sedan kände vi ett behov av att ha Georg med oss så vi skapade ett minnesträd i vår närmaste park, där vi skrev hans namn på en julgranskula. Och när vi hängde upp kulan sa vi hans namn högt.
Jannike delade stunden på Facebook och plötsligt fick hon in 382 namn. Hon gav alla varsin egen julgranskula. Sa deras namn högt i vinterkvällen. Året därpå fick hon in 848 namn – och 60 frivilliga som trotsade vinterkylan och hjälpte henne att hänga upp kulorna.
– Vilka samtal vi hade då.
Jannike skakar på huvudet.
– Alla dessa gripande historier jag fick höra. Jag fann mycket tröst i det. Folk kom från Hamar, Fredrikstad och Tjøme. Och nu vet de att namnet på deras barn hänger i minnesträdet i Oslo. Det har varit min gravplats. Att veta att jag inte är ensam.
I dag är Jannike en lycklig trebarnsmamma. Tvillingarna har blivit nio år och Minken är tre. Även om dagarna numera fylls av influensa och vattenkoppor är Jannike noga med att inte klaga med tanke på alternativet.
– Trots allt hemskt som jag har gått igenom så har jag i dag tre friska barn som jag får ta hand om.
Läs mer om Georgs gåva på georgsgave.no
