Linnea var nära att dö ifrån sitt nyfödda barn
Sinnebilden av en härlig familj på landet. Tvåbarnsföräldrarna Linnea Jönsson och Victor Andersson med sönerna Vide och Alve, i Gamlarp, vid Glimåkra i nordöstra Skåne, där de bor.
Men familjelyckan är inte självklar. När första barnet Vide föddes höll allt på att sluta i tragedi.
– Jag blev väldigt dålig efter förlossningen med smärtor och feber, läkarna visste inte vad det var. Till slut höll jag på att dö ifrån min lille son, berättar Linnea.
Mamma Ann vakade hos Linnea på sjukhuset och kämpade för hennes liv.
– Det var en mardröm. Min dotter blev allt sämre och läkarna gick länge bet på att ställa rätt diagnos.
Misstänkte livmodersinfektion
När Linnea blev gravid 2013 var både hon och Victor jätteglada. Linnea gick till barnmorskan på kontroller och allt var normalt. Sonen Vide föddes strax före jul, den 19 december.
– Förlossningen gick väldigt snabbt, men allt gick bra. Efter tre dagar var jag hemma igen, säger Linnea.
Tre veckor senare fick hon plötsligt ont i ryggen. Hon besökte en naprapat som konstaterade att Linnea var mycket spänd. Hon fick ryggövningar samt rådet att om det inte blev bättre skulle hon uppsöka läkare.
Smärtan tilltog och hon åkte till akuten på centralsjukhuset i Kristianstad CSK, med feber. Där trodde man då att det kunde vara en livmodersinfektion, så Linnea fick antibiotika. Trots det blev allt bara värre. Då gick hon till vårdcentralen. Läkaren där trodde att hon hade fått ryggproblem efter graviditeten, rådde henne att börja träna och ta alvedon.
Kroppen började lägga av
Inget hjälpte. Det blev bara värre. Till slut fick Linnea svårt för att andas och febern blev ännu högre. Nu blev hennes sambo Victor och hennes övriga familj riktigt oroliga. Smärtan i ryggen var olidlig, Linnea fick sitta upp i sängen för det gjorde för ont att ligga ner.
– Allt var ett töcken, jag minns knappt, jag fick hjälp av Victor och av mamma för att kunna amma Vide.
Efter ytterligare en vecka med otroligt svåra smärtor körde svärföräldrarna in Linnea till sjukhuset igen. Prover togs och hennes värden var dåliga. Där trodde man nu att det kanske var lunginflammation eller njurbäckeninflammation. Flera läkare kopplades in. Lungorna röntgades och ultraljud gjords på njurarna. Linnea fick en mycket stark antibiotikados plus alvedon. Febern gick upp och ner.
– Inget hjälpte. Jag mådde sämre och sämre och hade jätteont i ryggen. Mamma var hos mig, skötte om Vide och hjälpte mig när jag skulle amma.
Sedan började hon få ont i benen och febern steg. Linnea hade svårt för att röra sig och kroppen började sakta men säkert lägga av.
Hon var så sjuk, men ändå stod hon fast vid att hon skulle amma Vide till varje pris.
– Jag kämpade för mitt liv och för Vide. Jag drömde mycket och en natt såg jag en stor vagn dragen av svarta hästar och en gubbe som frågade om jag skulle följa med. ”Nej” svarade jag, ”jag vill stanna hos mitt barn!”
”Stanna hos Vide!”
– Linnea yrade och grät och var vid det här laget svart under ögonen, berättar mamma Ann som själv har vårdutbildning och arbetar som terapeut.
En natt såg jag en vagn dragen av svarta hästar
Även Ann drömde starka drömmar medan hon sov över och vakade på sjukrummet hos sin dotter.
– Jag såg en flod och på andra sidan vattnet stod Linneas mormor, som gått bort tre år tidigare. När Linnea började vada ut i vattnet mot henne skrek jag:”Nej, stopp, stanna hos Vide!” Och även mor motade bort henne: ”Gå tillbaka!”
Kunde inte ställa diagnos
Efter 13 dagar med ryggsmärtor och feber var läkarna fortfarande osäkra på diagnosen. Sambon Victor kom och hälsade på hela tiden, liksom pappa Bo och brodern Daniel. Oron låg tung över familj och släkt och vänner, som bad på olika sätt för att Linnea skulle överleva.
Svärmor Karin, som också är vårdutbildad, hade kommit med förslaget att det kunde vara blodproppar, men det avfärdade läkarna. De menade att eftersom hon hade feber måste det vara en infektion.
– De kunde inte förstå vad som låg bakom alla symptomen. Vid det laget hade hennes tunga också blivit svart, för mig är det ett tecken på döden. Jag var fruktansvärt orolig och rädd och när de dessutom missade att ta henne till akutröntgen som var bestämt då blev jag en bärsärk, berättar Ann. Jag gick in till avdelningschefen på kvinnokliniken och skrek: ”Ser ni inte att min tös håller på att dö?! Ni har fel diagnos. Ni måste göra något annat. Finns här inte någon ’doktor House’? Ni måste ta tag i detta, NU!”
Då, den 22 januari, tog kvinnokliniken kontakt med infektionskliniken och de skickade dit en läkare för att titta på Linnea.
– Då kom äntligen ”doktor House”! En ung läkare som frågade om Linneas symptom och om det fanns blodpropp i släkten. När han fick veta att farfar Arthur hade fått många blodproppar under sin levnad tog det bara fem minuter för den nye läkaren att ställa rätt diagnos – blodpropp. Mycket riktigt.
Blodprov gav svar
När Linnea undersöktes hittades flera blodproppar i lungorna, de hade orsakat ryggvärken och andningsproblemen. Proppar fanns även i magen och i ljumskarna samt i båda benen. Dessa hade vållat en så stark smärta att hon till slut knappt kunde gå. Linnea flyttades från BB och kvinnokliniken till en intensivavdelning.
Ett enkelt blodprov visade att hon, liksom sin far och farfar, bär på APC-resistent gen, som ökar risken för blodproppar. Denna gen finns hos ca 20 procent av Sveriges befolkning och gör att blodet koagulerar fortare. I samband med den hormonella omställningen hos kvinnor vid graviditet och förlossning (och när man tar p-piller) ökar riskerna.
Blodförtunnande medicin sattes in direkt. Linnea svävade mellan liv och död i tre dygn. Skulle hjärtat orka? Hon överlevde tack vare att hon var ung och frisk. Senare bekräftades också av specialister att man visst kan få feber i samband med blodproppar.
Med rätt diagnos och vård, vände det. Linnea började sakta men säkert bli bättre. Äntligen vågade alla hoppas. För första gången på en vecka orkade hon äta:
– En otroligt god macka med smör, skrattar Linnea.
Strax fick hon upp och gå, benen var darriga och hon fick ha hjälp av en gåstol. Då började hon också undra hur det skulle bli i framtiden ”Hur länge ska jag ha det så här?”.
En vecka senare fick hon åka hem med lille Vide som klarat strapatserna bra. Då därhemma i huset i Gamlarp vågade Victor ställa frågan: ”Tänkte du att du skulle dö?”.
”Nej, inte direkt den tanken men jag ville ändå vi skulle bestämma vad vårt barn skulle heta”, svarade Linnea.
Lyckligt lottad
Det var jobbigt, både hon och Victor och övriga familjen hade upplevt ett svårt trauma. Men sjukhuset skickade hem henne utan att erbjuda någon form av stöd eller eftervård – en 19-årig flicka som varit nära att dö, åkte hem med sin lilla bebis.
– Jag är lyckligt lottad som har en sambo och en stor familj som ställer upp så mycket, men det har inte alla.
Linnea fick ge sig själv sprutor med blodförtunnande medel i magen varje dag. Därefter övergick hon till tabletter, och en gång i veckan fick hon ta prover på vårdcentralen.
– Att gå uppför backen på vägen var som att bestiga Mount Everest. Jag hade kvar lite känningar i benen eftersom klaffarna i blodådrorna där blivit lite skadade av proppbildningen.
Efter ett år fick Linnea i samråd med en överläkare och hjärtspecialist sluta med blodförtunnande.
– Han förklarade att jag kan leva som vanligt trots APC-resistensen men att risken för blodpropp ökar i samband med graviditet, p-piller, rökning, övervikt, flygresor och långvarigt stillasittande. Och har man haft blodpropp en gång ökar riskerna att få det igen.
Linnea fick veta att om hon blev gravid igen så skulle hon börja ta blodförtunnande vecka 10 i graviditeten.
Blev gravid igen
Hösten 2017 var Linnea åter gravid. Precis före vecka 10 ringde hon läkaren och berättade. Men hon hann inte börja med medicinen förrän hon fick svåra ryggsmärtor igen. Sambon Victor och brodern Daniel såg till att hon kom in till sjukhuset direkt.
– Där fick jag en blodförtunnande spruta och det visade sig att det var en ännu blodpropp som redan satt sig i lungorna.
Minnena och känslorna från förra sjukhusvistelsen kom över Linnea, som mådde mycket dåligt en period. Efter några dagar på sjukhuset fick hon komma hem och fortsätta ta en behandlande dos blodförtunnande medicin under resten av graviditeten. Det var i början en besvärlig graviditet.
Jag är mer rädd för att inte våga leva, än för att dö
– Det var jobbigt eftersom jag fick flera blödningar och åkte in till sjukhuset fem gånger för jag var rädd för missfall.
Mot slutet av graviditeten skulle hon dela upp medicindoserna för att vara beredd inför förlossningen, eftersom det finns risk att blöda mer med blodförtunnande i kroppen.
– Alve skulle födas i början av maj men redan måndagen den 9 april kände jag intuitivt att jag kanske skulle börja dela upp dosen. Det var flera veckor före läkarens rekommendation. Dagen efter fick jag åka in till förlossningen och 20 minuter senare var han född. Som tur var hade medicinen hunnit gå ur kroppen och allt gick bra.
Därefter fick Linnea ta blodförtunnande i tre månader. Och sedan kom hon överens med läkaren att sluta.
Numera äter hon mat som är naturligt blodförtunnande, säger hon.
– Allt som är rött – tomat och rödbetsjuice till exempel, vitlök, tallskott, samt kosttillskott med linfröolja-omega 3 och E-vitamin.
Vill varna andra
Hon vill nu upplysa om något som hon tänker att många kvinnor inte har en aning om.
– Jag vill varna tjejer och kvinnor som vet att det finns blodpropp i släkten. Ta gärna ett blodprov för att veta om ni har APC-resistens innan ni börjar med p-piller eller blir gravida, säger Linnea.
Var uppmärksam på symptom på blodpropp och tala med läkare om riskerna, råder hon.
Linnea själv känner en stor tacksamhet.
– Jag är tacksam att allt har gått bra. Tacksam för all duktig sjukvårdspersonal och min familj som hjälpt mig. Nu har vi två härliga välskapta pojkar och jag mår bra själv. Jag är mer rädd för att inte våga leva, än för att dö.
Av Stina Helmersson
Foto: Ewa Stackelberg, privat