Britta: När min dotter dog tog samhället mitt barnbarn
Jag trodde att jag skulle få ta hand om mitt barnbarn, men så blev det inte.
Det var en kall morgon i februari. Min dotter hade varit sjuk under en tid och mitt barnbarn bodde sedan några dagar tillbaka hos mig eftersom min dotter var för sjuk för att ta hand om henne.
Min dotter hade den här morgonen för tredje gången inom loppet av fyra dagar larmat ambulans som denna gång ryckte ut med blåljus. Kort efter att hon anlänt till akutmottagningen fick hon ett hjärtstopp.
Hon var svårt sjuk och avled till följd av sepsis. Obduktionsrapporten efteråt skulle visa att hon hade en aggressiv streptokockinfektion i blodet, lunginflammation, influensa B och covid-19.
Läkaren som 36 timmar tidigare gjort bedömningen att hon skulle skickas hem från akutmottagningen för egenvård i hemmet, som inte tog de prover som hade behövts, har i efterhand sagt att hon står för sitt beslut.
Jag miste mitt barn. Mitt barnbarn miste sin mamma, sitt hem, sin trygghet.
Jag glömmer aldrig mitt barnbarns fråga: ”Är mamma död?”
Efter att jag hade tillbringat timmar på akutmottagningen under tiden som olika team förgäves försökt rädda livet på min dotter, var jag till slut tvungen att samla ihop spillrorna av mig själv för att åka till mitt barnbarns förskola.
Flickan kom ut från skolbyggnaden, glad i hågen för att få sluta tidigare och komma hem till mormor och leka. Jag försökte hitta de rätta orden för att berätta för henne vad som hänt. Hennes glädje förbyttes i ett skräckslaget ansiktsuttryck som jag aldrig glömmer och frågan: ”Är mamma död?”.
När en av läkarna som försökt rädda livet på min dotter blev varse att hon hade en liten sexårig flicka och att det fanns en tingsrättsdom på att flickans pappa endast fick lov att ha övervakat umgänge med flickan, tog hon ett stadigt grepp om mina axlar, såg mig stint i ögonen och sa: ”nu måste du orka, du måste andas, du måste leva – för nu har du fått ett barn”.
Tårarna strömmade nerför hennes kinder och jag grät hejdlöst.
Ja, så var det ju, tänkte jag. Nu har jag fått ett barn. Jag strök min döda dotter över håret där hon låg nedbäddad i ett rum med levande ljus och lovade att ta hand om hennes dotter.
Det var ju mig hon anförtrott henne till under tiden hon var sjuk. Självklart skulle jag göra allt för att ge hennes dotter ett bra liv. Men samhället ville annorlunda.
Pappans dom upphörde – flickan skulle flytta dit
Dagen efter min dotters död ringde Socialtjänsten till mig och min man och deklarerade att nu skulle tingsrättsdomen om övervakat umgänge för pappan upphöra.
Nu skulle flickan flytta hem till sin pappa som aldrig tidigare tagit hand om henne, som inte träffat henne mer än fyra gånger under det gångna året, som på grund av sitt allvarliga drogmissbruk och kriminella leverne inte klarat av att leva upp till kraven på nykterhet för att få träffa henne utan övervakning.
Min dotter hade sedan flera år tillbaka lämnat den här mannen och flickan hade alltid bott med sin mamma. Så sent som 2022 hade Socialtjänsten själva slagit fast i en utredning att min dotter utgjorde flickans skydd och att pappan inte var lämplig som vårdnadshavare.
Därav beslutades att pappan bara fick träffa flickan under övervakning från Socialtjänsten – förutsatt att han var nykter. De kunde dock inte hjälpa till med drogprovtagning.
Min dotters liv handlade om otaliga möten på Socialtjänsten, utredningar, orosanmälningar och den ständigt närvarande rädslan för att något skulle hända hennes dotter.
Hon förde en outtröttlig kamp för mitt barnbarns säkerhet trots att hon blev utsatt för fysiskt, psykiskt, ekonomiskt och materiellt våld. Hon berättade för mig hur hon inte blev trodd av socialsekreterarna, och när hon kunde lägga fram bevis blev hon ifrågasatt för det också.
Hon berättade hur en chef från Socialförvaltningen ringt henne och frågat vad hon kunde göra för att öka tilliten till dotterns pappa. Som att det var hennes oro och inte hans missbruk som var problemet.
Pappan lurade mig och flickan och tog henne
Men åter till den fruktansvärda dagen när Socialtjänsten ringde för att berätta att flickan skulle flyttas till sin pappa. Jag trodde inte mina öron.
Det måste ha blivit något fel? Så här kan det inte få gå till, tänkte jag. Det finns ju en dom; den kan väl inte bara upphävas? Men precis så här kunde det gå till i ett land som anammat Barnkonventionen som lag.
Pappan gjorde därefter flera försök att hämta hem flickan från mig. Det skedde under traumatiska omständigheter där flickan panikslaget låste in sig på mitt badrum, gömde sig under sängar och bakom soffor, hysteriskt gråtande.
– Varför kan inte du bestämma att jag ska bo här? frågade hon mig gång på gång.
Hur förklarar man det för ett litet barn, att okända människor bara får lov att kliva in i hennes liv och bestämma över hennes lilla huvud hur hennes liv ska se ut och var hon ska bo? Hur förklarar man att mormor inte har några som helst lagliga möjligheter att skydda henne?
Vid ett tillfälle, under ett oövervakat umgänge, lurade pappan både mig och flickan och tog henne hem till sig utan förvarning. Hon fick ingen möjlighet att förbereda sig eller i sin egen takt få lära känna sin pappa.
Han skickade ett sms till mig och skrev att flickan från och med nu skulle bo hos honom. Socialtjänsten lät det ske och upplyste mig om att pappan nu var drogfri.
Det visade sig att drogfriheten varat i tio dagar vid tillfället, om än med substanser kvar i kroppen. Någon utredning om pappans föräldraförmåga hade inte gjorts, inte heller något hembesök.
Han hade rätt att ansöka om uttag från kontot
Nio månader har passerat sedan den där iskalla februarimorgonen. Omgivningen har reagerat. Barnrättsorganisationer har engagerat sig, så även erfarna jurister.
Otaliga orosanmälningar har inkommit till Socialtjänsten från privatpersoner, skola, sjukvård och polis. Artiklar har skrivits om mitt lilla barnbarn. Socialtjänsten står hårdnackat fast vid sitt beslut, att till varje pris hålla kvar flickan hos pappan, alla varningssignaler till trots.
Det är inte bara så att barns rätt till en god hälsa, utveckling och ett gott liv förvägras små barn som mister sin fungerande förälder i vårt land i dag. De förvägras även rätten till sin rättmätiga egendom.
En tid efter min dotters bortgång ansökte jag om hennes tjänstepensionsförsäkring för att trygga mitt barnbarns framtid och hennes första steg in i vuxenlivet. De pengarna sattes in på ett överförmyndarspärrat konto.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag trodde i min aningslöshet att det innebar att pengarna verkligen skulle vara skyddade tills flickan fyllde 18 år. Så var det emellertid inte. I kontakt med Överförmyndarnämnden fick jag veta att pappan, efter bara någon veckas vetskap om pengarnas existens, ansökt om att få göra uttag från kontot.
Överförmyndarnämnden upplyste mig om att jag inte hade några som helst juridiska rättigheter vad gällde flickan och att pappan i egenskap av vårdnadshavare hade rätt att ansöka om uttag.
Jag var vid det här laget förtvivlad bortom ord och svarade: ”Jag vet mycket väl att jag inte har några rättigheter. Det är ju bara min döda dotters pengar som ni nu låter honom råna mitt barnbarn på”.
Sjukvården gjorde inte sitt jobb när mamman sökte vård första gången. Det ledde till hennes död. Hennes död ledde till att Socialtjänsten upphävde domen om övervakat umgänge och gav flickan till en pappa som dittills aldrig tagit hand om henne, som levt hela sitt liv som kriminell, dömd för en lång rad vålds- och narkotikabrott och som dessutom var dömd för att ha hotat att låta avrätta min dotter, bara några månader innan hon avled.
Överförmyndarnämnden lät nämnda pappa göra uttag från flickans konto där hennes arv från min dotter borde skyddats till varje pris.
Jag hoppas att det finns en rättvisa någonstans
Socialtjänsten har konsekvent ignorerat omgivningens oro vare sig den kommer från privatpersoner, skola, sjukvård eller polismyndighet med motiveringen att oron saknar grund.
De hade kunnat välja att lyssna på flickan, låta henne stanna i min familj och låta det övervakade umgänget med pappan fortsätta tills dess att han visat sig klara av att vara drogfri och hålla sig borta från sitt kriminella leverne över tid.
Men de valde en annan väg för den här sexåriga lilla flickan som en februarimorgon fick hela sitt lilla liv slaget i spillror.
Låt oss hoppas att det finns en rättvisa någonstans. Även för små sexåriga flickor som förlorat allt. Låt oss innerligt hoppas det. Varför har vi annars anammat Barnkonventionen som lag i det här landet?
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]