Görel: Min svårt sjuka dotter tvingades välja mellan sig själv och sitt ofödda barn
Redan när Linda var i tonåren pratade hon om att hon skulle bli dödssjuk som ung. Så där säger väl många tonåringar när hormonerna pendlar. Därför var det ingen som la någon större vikt vid hennes ord, även om det naturligtvis lät obehagligt.
Men någonstans långt inne i min själ förstod jag att det var något som hon tyckte sig själv veta, något som hon kände på sig. Jag försökte dock släppa det, även om oron gnagde inom mig. Ingen vill kännas vid sådana hemska uttalanden.
Åren gick och Linda hade precis fått en liten dotter, Amanda. Alla mådde bra och var lyckliga. Linda och hennes sambo Anders köpte ett fint hus ute på landet. Där hade de häst, hund och några katter. Efter ett par år började de planera för ett syskon till lilla Amanda. Min dotter blev snart gravid och till en början var allt som det skulle, förutom att hon inte ökade i vikt som hon borde ha gjort.
Barnmorskan tyckte inte att det var så alarmerande. Vikten var ju högst individuell. När Linda var i tjugonde veckan togs några rutinprover och ett extra blodprov eftersom hon var så trött. Det där extra provet visade en avvikelse i fråga om vita blodkroppar, vilket är ett vanligt tecken på infektion.
Tvingades göra ett val
Linda sjukskrevs och redan dagen därpå fick vi de första indikationerna på att det var något betydligt mer allvarligt. Linda blev kallad till sin gynekolog, som underrättade henne om att hon hade någon form av leukemi, alltså benmärgscancer.
Tiden som följde har jag mycket dimmiga minnen av. Det som gjorde situationen särskilt känslig var att Linda var gravid. Hennes läkare ville att hon skulle förlösas snarast möjligt, eftersom det inte var möjligt att ge henne de starka mediciner hon behövde medan barnet fanns kvar i magen. Utan medicin skulle hon inte överleva.
— För mig är barnet i magen fortfarande ett foster och jag måste leva för Amandas skull, sa Linda.
Hon var fullt beredd att offra sitt ofödda barn. Ett fruktansvärt val, men ändå så förståeligt. Hon ville få ta sin medicin och hon ville överleva.
Dagen därpå fick hon besked om att hon kunde behålla barnet ytterligare några veckor efter besked från nya prover. Detta var en vändpunkt. Min dotter beslutade sig för att slåss för sitt ofödda barn. En enda strimma ljus var allt som behövdes.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Behövde genomgå en stamcellstransplantation
Veckorna gick och alla värden var stabila, både Linda och barnet mådde bra. Först i vecka 36 förlöstes hon med kejsarsnitt. Amanda fick en liten syster som vägde 2 900 gram och var 45 centimeter lång. En fullt frisk liten baby. Mor och dotter fick lämna sjukhuset efter tre dagar.
Linda började äta sina mediciner och fick därefter inte amma. Hennes läkare lugnade oss alla med att trots att just den här formen av leukemi kunde ha dödlig utgång var medicinerna numera så bra att hon med all sannolikhet skulle klara sig.
Men Linda var inte som alla andra. De sjuka blodkropparna ökade inte, men de minskade inte heller. Det innebar att sjukdomen skulle kunna gå över i en annan, mer akut fas. Under de kommande tre åren provade Linda olika mediciner, men ingen av dem lyckades sänka antalet skadade blodkroppar.
Hon gick på ständiga kontroller och en dag kom telefonsamtalet som ingen ville ha. Läkaren hade precis fått svaret från den senaste provtagningen.
– Jag beklagar, sa han. Men jag har funnit en avvikelse i provet…
Han hade rådgjort med flera kollegor både i Europa och USA. De var alla överens om att en stamcellstransplantation var enda sättet att försöka rädda Lindas liv. Eftersom han fortfarande ansåg henne utanför den akuta fasen av sjukdomen skulle allt ske lugnt och stegvis.
– Jag har vetat hela tiden att jag skulle hamna här, sa en samlad Linda när hon fick beskedet.
Blev inlagd på sjukhus
Jag beundrade min starka dotter. Själv vet jag inte hur jag tog mig igenom denna tid. Till att börja med skulle de hitta en donator och i februari skrevs hon in på sjukhuset.
– Jag ska klara det här, sa hon när jag pratade med henne i telefonen samma dag som hon fick sina nya stamceller.
Donatorn valde att vara anonym och är alltså för oss helt okänd än i dag. Men vi vet att en sköterska flög till Stockholm för att hämta stamcellerna.
Vi räknade timmar, vi la dygn till dygn. Linda mådde fortfarande bra. En vecka efter transplantationen hade inga komplikationer tillstött. Inte heller efter två veckor. Som genom ett mirakel steg hennes immunförsvar snabbt och efter halva planerade vårdtiden skrevs hon ut. Hon var den enda patienten hittills på det sjukhuset som inte fått några komplikationer alls. Månaderna gick och den ena medicinen efter den andra fasades ut. Linda fortsatte att må bra. Många år har nu passerat och livet har fått en annan och djupare mening.
Att Linda visste att hon skulle bli sjuk kan ingen förklara och det är heller inget vi tänker på längre. Däremot tänker vi ofta på donatorn som gjorde hela skillnaden mellan liv och död.
/Görel
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]