Nellie: Sorgen gjorde mig sjuk
Jag var 66 år och året som gått hade inneburit stora förändringar för mig och min man Anders. Han hade gått i pension ett par år tidigare och nu hade det varit min tur. Dessutom hade vi sålt huset där vi bott i nästan fyrtio år och där våra barn vuxit upp. Nu bodde vi i stället i ett mindre hus, med fyra rum och kök i markplan. Vi hade valt det i stället för en lägenhet eftersom vi inte riktigt kunnat slita oss från tanken på en egen trädgård.
Huset var inte så stor, men fullt tillräcklig. Här fanns plats för några fruktträd och en liten köksträdgård, perfekt för att dricka kaffe i morgonsolen och för barnbarnen att tumla runt i och bygga snögubbar.
Vi trivdes och jag kände mig ganska säker på att vi hade valt rätt, men när jag började vakna med ett tryck över bröstet trodde jag att det ändå berodde på allt som skett under året, att det var en känslomässig reaktion på att jag saknade mina gamla kollegor och på sorgen som jag känt när vi stängt dörren till vårt gamla hem för sista gången. Att vi gjort rätt betydde ju inte att det inte hade satt sina känslomässiga spår. Jag trodde helt enkelt att det var dem jag kände av i kroppen nu.
Var tvungen att uppsöka läkare
Det började efter storhelgerna när jag varvade ner efter allt jul- och nyårsstök. Efter en månad satt det fortfarande kvar i kroppen och Anders fick mig att gå till läkare. Där upptäcktes att mitt blodtryck var förhöjt. Än så länge klarade jag mig utan medicin, men om det blev värre skulle det bli nödvändigt.
Det var stressande i sig, och Anders och jag började ta dagliga promenader för att hjälpa kroppen att läka sig själv. Jag hade dock en känsla av att det inte skulle vara tillräckligt, och vid nästa läkarbesök visade det sig att jag haft rätt.
Blodtrycket hade stigit ännu mer och jag tvingades gå på medicin. Sedan var det ju också frågan om varför blodtrycket steg på det här sättet. Jag blev undersökt och det togs prover. Man hittade ingen fysisk orsak och läkaren började allt mer landa i den slutsats som jag själv redan hade dragit: att det hela var stressrelaterat.
– Livsförändringar innebär ju också ett slags stress, sa han. Det är mycket som ska falla på plats.
Det hade han rätt i och jag tyckte att det var en rimlig förklaring. Det var också en viss lättnad att ha fått medicin. Det gjorde att jag oroade mig mindre, vilket såklart var en extra bonus i sammanhanget. Vi köpte en egen blodtrycksmätare och höll koll på både mitt och Anders blodtryck. Mitt höll sig ganska konstant med hjälp av medicinen, och vi hade väl allihop trott att det gradvis skulle förbättras. Men så blev det inte alls.
Blev bara värre
Inom ett halvår hade stressen i stället förvärrats och blodtrycket steg så att jag behövde öka medicindosen. Det här tyckte även läkaren var underligt och det slutade med att jag bokade tid hos en privat terapeut.
Visst kunde det fortfarande hända att jag saknade jobbet, eller blev sentimental när jag tänkte tillbaka på något minne från vårt gamla hus, men jag kunde inte förstå hur det skulle kunna ha en sådan effekt att det påverkade min hälsa.
Hos terapeuten pratade jag om de senaste åren i mitt liv. Vad som hade hänt och vad det inneburit för mig. Men sedan kom vi in på annat, som min uppväxt och när mamma dog.
Jag och mina två syskon hade vuxit upp i ett hem där det fanns kärlek, men inte så mycket tid. Båda våra föräldrar hade varit heltidsarbetande, och efter att vi flyttat till hus hade de dessutom tagit på sig en del extrajobb. Mamma jobbade på ett äldreboende och hade jobbat nätter i fler år än hon borde. Det slet på kroppen, förutom de extranätter som hon tog på sig utöver det.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
När mamma gick i pension var jag 37 år. Mina barn var små, Ella var tre och Selma ett år. Vi hade flyttat till radhus året innan, Anders var inne på sitt andra år som egenföretagare och själv kombinerade jag en halvtidstjänst som sjuksköterska med att läsa en vidareutbildande kurs.
Det var minst sagt fullt upp hela tiden, och varje ledig stund ville vi ju tillbringa med barnen. Visst träffade vi mina föräldrar också, men i efterhand önskade jag så bittert att vi hade sett till att få lite mer tid med dem. För man vet aldrig hur mycket tid tillsammans man kommer att få. Allt kan förändras så fort, och när man som minst anar det. En dag står man där och det finns ingen möjlighet att gå tillbaka, eller att göra något annorlunda.
Så blev det för oss. Mamma var 67 när hon upptäckte knölen i bröstet. Först ville vi tro att operationen och behandlingen hade varit tillräckligt, men sjukdomen hade spridit sig och från att ha sett bra ut gick allt väldigt snabbt. Mammas hälsa rasade på några månader, och 68 år gammal gick hon bort.
Det var så oerhört bittert. Jag hade inte alls hunnit ställa in mig på att det var så här det skulle sluta. Visst hade vi fått besked av läkarna, och visst kunde vi själva se vart det barkade, men jag kunde inte ta in det. Jag var inte redo att mista min mamma, och en annan sorglig aspekt av det här var att barnen inte skulle ha några tydliga minnen av sin mormor när de växte upp. Selma skulle förmodligen inte minnas henne alls.
Pappa var knäckt. Han bar det hela ganska bra fram till efter begravningen, sedan var det som om han säckade ihop. Drömmarna och planerna för den gemensamma ålderdomen låg i kras.
Han levde i ytterligare sju år, men livet blev aldrig detsamma för honom. Vi ställde upp så mycket vi kunde, men man anade ändå ensamheten. Jag tror aldrig att han kom över sorgen.
Obearbetad sorg
Det var först hos terapeuten, många år senare, som jag förstod hur mycket sorg jag själv fortfarande hade inom mig. Jag blev förvånad över hur många tårar jag hade kvar att gråta.
Det var också nu som jag förstod något annat: rädslan som mammas öde hade skapat i mig. Hon hade ju knappt mer än hunnit anpassa sig till ett liv efter pensionen förrän allt tagits ifrån henne. Året därpå skulle jag själv vara lika gammal som mamma varit när cancern upptäckts.
Mina barn var i samma ålder som jag varit då. Den obearbetade sorgen och traumat som legat lagrade inom mig hade bidragit till att skapa en oro för att jag och min familj skulle drabbas av något liknande. Det låter kanske lite överdrivet, men känslorna var verkliga för mig – och de hade haft en reell effekt på min fysiska hälsa. Att bli medveten om detta, och att få läka ut det känslomässigt, gjorde också att kroppen läktes.
Några månader efter att jag hade avslutat terapin kunde jag sluta med medicinen. Anders och jag går på regelbundna hälsokontroller, vilket bidrar till att minska onödiga funderingar. I dag lever jag med ett nytt lugn, som jag först efteråt kunde se att jag tidigare hade saknat.
Nu känner jag mig hel och mer tillfreds med alla delar av mitt liv.
/Nellie
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]