Läsarberättelse: Pappa spelade oss ett sista spratt
Min far var under alla år något av en skämtare, och även på dödsbädden fick han oss att dra på smilbanden även om det måhända inte var med vilje.
Han föddes år 1929 och blev 90 år gammal. Min mor och far var jämnåriga, men hon dog i en hjärtinfarkt och blev bara 61, så pappa kom att leva många år som änkeman.
Mina tre syskon och jag hade alla bosatt oss i trakterna kring vårt barndomshem. Och när vår annars väldigt självgående far började behöva mer hjälp gjorde vi fyra vuxna barn och våra äkta hälfter upp ett schema över vem som kunde hjälpa honom med vad, och när. Han hade hemtjänst också, men det som inte omfattades av den skötte vi.
Allt kunde bli en rolig historia
Det var aldrig tråkigt att besöka pappa för han hade ett aldrig sinande lager av roliga historier och han kunde se något roligt i nästan allt. Han behövde bara knalla iväg en tur till byns livsmedelsaffär för att uppleva saker han kunde underhålla oss med.
Jag som var äldst hade den övergripande kontakten med hemtjänst och hemvård. En dag fick jag ett samtal från en av hemvårdarna om att pappa måste åka med ambulans till sjukhuset. Kvällen före hade jag hälsat på honom och då hade han verkat pigg och glad som vanligt. Nu hade han fått en blodpropp i hjärtat.
Men utöver proppen visade det sig att han även led av långt gången cancer, och det enda som fanns att göra var att ge smärtlindring.
Han ville dö hemma i sitt hus
När vi besökte honom på sjukhuset fick han oss att lova att han skulle få dö hemma i det hus där han bott större delen av sitt liv. Så han kom hem igen, men blev sämre för varje dag.
29 dagar efter att han skrivits ut från sjukhuset blev han medvetslös och vi fick veta att om vi ville vara tillsammans med honom under hans sista stund, så var det dags. Därför tog vi alla fyra, och våra respektive, ledigt från jobbet och åkte dit.
Vi hade bara varit i vårt barndomshem i några timmar när pappas andhämtning blev annorlunda, ytligare. Min lillasyster, som jobbade inom vården, tolkade det som att slutet var mycket nära och att han nog hade max någon timme kvar. Sjuksängen stod mitt i vardagsrummet och vi ställde oss runt den, alla åtta. Pappa låg orörlig med slutna ögon.
Efter en stund skedde en förändring. Plötsligt drog pappa ett långt andetag och öppnade ögonen för första gången på dagar, för att sedan stänga dem igen lika plötsligt.
Vi var säkra på att han var död
Vi var alla säkra på att nu hade vår far somnat in för gott, och vi barn kysste hans kind och kramade hans hand en sista gång samtidigt som vi grät tyst, för det var en älskad far som vi nu tog farväl av. Pappas svärsöner och svärdöttrar fällde också ett par tårar, och hela situationen kändes väldigt tung.
Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon som är i sorg
Ett par minuter senare upptäckte vi emellertid att pappa inte alls avlidit. Vi stod fortfarande runt sängen, då vi helt plötsligt såg honom andas igen. Vi tittade storögt på varandra, och det kändes väldigt märkligt att vi varit helt säkra på att han var död, och så var han inte det trots allt. Vi kunde inte låta bli att le, för det var så typiskt pappa: ända in i döden skämtade han med oss.
Eftersom det nu var andra gången det hände så kändes det inte lika sorgligt
En halvtimme senare var det allvar, och den sista gnuttan liv lämnade pappa. Men eftersom det nu var andra gången det hände så kändes det inte lika sorgligt.
När vi tänt ett ljus och öppnat ett fönster, så som man alltid gjort i vår släkt vid dödsfall, så drack vi kaffe tillsammans – och återberättade anekdoter om vår skojfriske far.
Till och med på sitt yttersta hade han spelat oss ett spratt. Det var bara så typiskt pappa, och vi minns både honom och hans död med ett leende.
/Matilda