Linda Peres son dog plötsligt i sömnen: ”Tillvaron var helt svart”

Fotot på en leende kille i keps har inte bara sin speciella plats i 52-åriga Linda Perers hem i Falun – det har även en speciell plats i hennes hjärta. Hon skulle så gärna vilja ta på honom och ge honom en kram.

Men det går inte, för hennes mellanbarn Andreas tvingades säga adjö till livet endast 19 år gammal. Ett oförklarligt hjärtstopp gör att Linda inte får träffa honom mer och drygt tre år efter den tragiska händelsen, när hon själv befann sig på andra sidan jordklotet, kan hon äntligen hantera den fruktansvärda sorg hon burit på sedan dess.

Efter reklamen: Se också: Eva var småbarnsmamma och höggravid – då dog hennes man i hjärtstopp

– Sorgen och saknaden kommer jag alltid att bära med mig, men jag har lärt mig att hantera den, säger Linda och visar ett flertal foton av Andreas i olika åldrar och sammanhang:

– Jag sörjer varje ålder.

Med sin dåvarande make fick Linda sitt första barn, Alex, 1997. Tre år senare var hon gravid med deras andra barn. Den här gången kände hon att något var fel, även om barnmorskan sa att värdena var bra.

En CTG-undersökning visade att Linda haft rätt. För att rädda barnet krävdes omgående ett akut kejsarsnitt och Andreas föddes två månader för tidigt.

– Hans blodvärden var dåliga. Det berodde på ett fel i transfusionen mellan mig och honom under graviditeten. De första veckorna svävade han mellan liv och död. Vi fick tillbringa tio veckor på sjukhus innan han fick komma hem.

Fick en adhd-diagnos

Den traumatiska förlossningen gjorde att det knöts extra starka band mellan henne och Andreas.

– Vi blev otroligt tajta och som liten var han oerhört mammig, berättar Linda som fyra år efter Andreas fick sitt tredje barn, Sofie.

relationerChristina drabbades av hjärtstopp och sepsis: ”Så tacksam för att jag lever”

Andreas fick aldrig några fysiska följder av det han gått igenom. Däremot fick han en adhd-diagnos under skoltiden.

– Han var en kille med myror i brallan. Hans överaktivitet gjorde att hans skolgång blev jobbig. Men han var intellektuell och det han var intresserad av, var han också väldigt insatt i.

Linda berättar om en kille som älskade livet. Cykla, åka skidor och inte minst simma var det han mådde bäst av. Familjens utflykter till äventyrsbadet Lugnet i Falun var högtidsstunder då han älskade att göra volter och hoppa från trampolinen.

– Han var en glad och spontan unge, diplomatisk och godhjärtad. Blev det bråk i familjen var det alltid han som gick emellan och medlade. Han brydde sig om familjen. Var jag sen ringde han och undrade var jag var. Skulle Sofie ut någonstans ville han vara säker på att inget hände henne. Samtidigt var han med sitt lättsamma sätt lite av familjens pajas, skrattar Linda.

Det tajta bandet mellan mor och son var på gott och ont. När Andreas som tonåring skulle frigöra sig kunde det bli svallande känslostormar och riktiga bråk. Då bodde Linda också ensam med sina tre barn efter att hon och hennes man skilt sig 2009. Pappan hade barnen varannan helg.

hälsaAleks hjärta slutade slå: ”Utan Malin hade jag inte överlevt”

Planerade en Bali-resa

Eftersom skolan aldrig varit Andreas grej upplevde han studenten 2019 som en befrielse.

– Även om han haft fantastiska lärare under sin skolgång var nog studenten den lyckligaste dagen i hans liv.

Meningen var att han skulle ut i arbetslivet. Men Andreas var inte så pigg på att söka jobb.

– Jag gjorde allt för att få honom leta jobb. När inget hände blev jag frustrerad och det resulterade i en hel del bråk mellan oss, berättar Linda.

Runt julen 2018 hade hon träffat en ny man och inlett ett särboförhållande. Båda hade dock svårt att få tid över för att umgås. Det var anledningen till att de bestämde sig för att göra en längre resa tillsammans, och lära känna varandra mer. Efter nyårshelgen 2020 skulle de tillbringa tre veckor på Bali.

Även om Lindas barn var stora hade hon bett sin mamma att hålla ett öga på dem när hon var borta.

– Mitt sista minne av Andreas var på morgonen innan vi skulle åka till Arlanda. Jag gick in i hans rum där han sov. Jag kramade om honom, sa att jag älskade honom och att vi skulle ta nya tag när jag kom tillbaka. ”Ja, ja”, svarade han och ville bara sova vidare.

Flög direkt hem

Resan tog nästan ett dygn och precis när de landat skickade Linda ett sms till sin mamma där hon skrev att resan gått bra.

Två timmar senare var hon på hotellet, i full färd med att packa upp resväskorna. Då ringde det på hennes telefon och i displayen såg hon att det var hennes mamma. Det högg till i henne och hon svarade med lätt darr på rösten.

– Det har väl inte hänt något med barnen?

Michaelas son dog i en överdos

relationerMichaelas son dog i en överdos: "Han valde inte att bli missbrukare"

– Jo Linda, det har det. Andreas är död!

Linda kände hur golvet gungade under henne, hur allt plötsligt försvann.

– Det är inte sant, fick hon fram.

Men det var sant. Och genast dök frågorna upp i Lindas huvud.

– Hur? Begick han självmord, hade han tagit droger?

Nej, hjärtat hade bara slutat slå. Hennes mamma visste inget mer.

Det blev till att packa väskorna och hitta ett flyg hem.

– Jag visste inte vad jag skulle göra. Det enda jag kom att tänka på var min väninna Katja som också förlorat en son i vuxen ålder. Jag ringde henne och försökte hitta överlevnadsstrategier. Andas, håll ut, ta en minut i taget var hennes råd. Det tog jag med mig och det var värdefullt. Hon förblev ett bra stöd för mig.

Overkligt att planera begravning

Två dygn senare landade Linda i Sverige.

– Allt var bara kaos i mitt huvud under flygresan. Jag fick koncentrera mig för att inte få fullständig panik och flippa ut. Mitt liv kändes sönderslaget. Hur skulle jag ens överleva?

Linda orkade inte åka till bostaden utan hon och barnen bodde hos hennes föräldrar.

– Vi behövde vara tillsammans för att stötta varandra.

relationerAnders dotter tog sitt och barnens liv: ”Hon såg ingen annan utväg”

Efter en vecka samlade hon ihop sig själv och sa till sitt inre att hon måste våga ta makten över sitt hem, möta Andreas rum. Pizzakartong, snusdosan, allt som förknippades med Andreas fanns där, precis som han bara lämnat rummet för en kort stund.

Linda städade med varsamma händer, plockade inte bort någonting, men satte in flera foton av Andreas.

Sedan kom begravningen.

– Det var så overkligt att planera den, säger Linda.

Det kom cirka 200 personer för att ta farväl av Andreas. Lärare, kompisar, ja de flesta som kände Andreas på ett eller annat sätt.

– Jag blev så glad och stolt. Samtidigt kändes allt så overkligt, som att jag befann mig i en annan värld.

Fick hjälp av diakon

Sedan fortsatte den jobbiga sorgbearbetningen för Linda och hennes båda barn. Hon gick till psykolog för att få hjälp. De existentiella frågorna dök upp i hennes huvud: Varför vi föds och dör? Vad är meningen med livet? Det var inte psykologens bord.

Hon tog kontakt med en diakon som förklarade att sorg inte är något som man tränger undan och att det inte finns något som hjälper mot sorgen. Den måste bara få vara och värka ut, men aldrig helt försvinna. Någon gång skulle hon bli glad igen.

relationerKärleksparet Malin och André: ”I sorgen över barnen vi förlorat fann vi varandra”

– De samtalen var till stor hjälp, säger Linda och berättar att även Andreas syskon fick stöd. Hon och Sofie gick också i en stödgrupp med andra sörjande.

Det hon fått veta om Andreas död var att han varit hos en kompis och spelat datorspel hela natten. Andreas skulle sova över där och de hade somnat klockan fem på morgonen. Eftersom killarna skulle iväg på förmiddagen hade kompisens pappa kommit in för att väcka dem på morgonen. Andreas låg på magen, orörlig. Kompisens pappa vände på honom och såg de blå läpparna.

Medan de ringde ambulans försökte kompisens pappa med hjärt- och lungräddning för att få liv i Andreas, men det var för sent.

– Det hann gå ett helt år innan jag orkade träffa obducenten och gå igenom den fullständiga rapporten. Det berodde på att jag inte ville veta den exakta dödsorsaken och få till svar att det var för mycket energidryck, droger eller något annat. Men svaret var att det inte fanns något som påverkat, han hade fått ett plötsligt hjärtstopp. Anledningen visste man inte. Beskedet var trots allt som lite bomull runt sorgen.

Första året var allt svart

Linda berättar om ett jobbigt första år efter Andreas bortgång. Hon gick tillbaka till arbetet som socialsekreterare ganska omgående och fick anpassade uppgifter. Hon satt mest själv på sitt rum och ibland kunde hon bara stirra ut i tomma intet. Hennes chef och arbetskamrater stöttade henne.

– Jag visste inte om jag ville leva, även om jag förstås har två barn till som behöver mig. Jag klandrade mig själv. Hade jag varit för hård när jag pressade Andreas att söka jobb? Hade jag verkligen lyssnat ordentligt på honom? Hade jag missat något? Innerst inne visste jag att jag har varit en bra mamma och jag visste att Andreas förstod att jag ville hans bästa.

Mitt i den djupa sorgen gav hennes föräldrar Sofie en hundvalp, chihuahuan Ted. Han blev ett välkommet nytillskott i familjen. Nu hade Sofie och Linda någon de behövde ta hand om.

– Alex hade flyttat hemifrån, så jag och Sofie flyttade till en annan bostad. Jag renoverade och bytte bland annat ut köket för att ha någonting att sysselsätta mig med. Men jag var fortfarande deprimerad och när min syster föreslog att jag skulle försöka få antidepressiva läkemedel utskrivna var jag först lite tveksam. Men just då behövde mitt liv ett par kryckor att stödja sig på och medicinen fick mig att må bättre.

Nu har det gått mer än tre år sedan Linda drabbades av den stora sorgen och hon känner att en del av det gamla livet så sakta börjar återvända.

ROGER OCH LENA FÖRLORADE SIN DOTTER

relationerRoger och Lena förlorade sin dotter: ”På en sekund tog livet en ofattbar vändning”

– Första året var allting bara svart. Andra året såg jag en del ljusglimtar i allt det svarta. Det tredje året dominerade ljuset, men det finns fortfarande ett svart sorgtäcke som då och då drar in och lägger sig över det ljusa.I början var jag rädd när sorgtäcket kom, men nu har jag lärt mig att lägga rädslan åt sidan och acceptera.

Livet börjar återgå till det vanliga

Det tar dock inte bort saknaden efter Andreas.

– Jag längtar så otroligt mycket efter honom, för jag upplever bara att han har åkt iväg och ska komma hem igen så att jag kan få krama honom. Någonstans känner jag att han är med mig hela tiden, och ger små vinkar om det. Och jag låter honom ta plats i mitt liv.

Hans födelsedag, den 22 december, och dödsdagen den 11 januari, är tunga dagar för Linda.

– Jag blir både mer trött och mer orolig. Dagen han dog tar jag semester för att få vara själv med mina tankar, besöka hans han grav och tända ett ljus.

Hennes andra båda barn har nu flyttat hemifrån, men hon har en nära relation till dem. Lindas liv har börjat återgå till det vanliga, fast ändå inte riktigt.

– Jag tycker inte om när någon säger att livet går vidare efter en sådan här händelse, för det är inte så enkelt. Däremot tar livet en ny vändning.

Hon tar fram fotot av Andreas som hon har stående på skåpet i vardagsrummet, tittar på det en liten stund och tänker på deras glada stunder tillsammans.

– Jag kommer alltid att sakna dig.