Christina drabbades av hjärtstopp och sepsis: ”Så tacksam för att jag lever”

Det bästa med brorsan är hans kompisar – så står det i Christina Lundbergs dagboksanteckningar från tonåren. Hon svärmade för storebrors vänner och hade ett extra gott öga till Anders.

– I efterhand har jag fått veta att min bror sagt till kompisarna att de skulle hålla sig undan från hans lillasyster. Det höll ju i ganska många år i alla fall, säger Christina och skrattar.

Christina, 49, mötte sin ungdomsförälskelse efter många år, då hon både hunnit gifta sig, skilja sig och föda flera barn. Hon mötte Anders igen efter ett liv med mycket glädje, men också sorg.

– Jag fick mitt första barn redan som 22-åring, men hon dog i min mage en vecka före beräknat födelsedatum. Det räknades som plötslig spädbarnsdöd och var mitt livs största sorg. Emelie föddes 1995. Efter det fick jag två fina pojkar, Jesper, 25 och Daniel, 22.

Fann varandra via Facebook

Hon och barnens pappa växte ifrån varandra och Christina hade varit singel under en period när hon och storebrors gamla kompis Anders, 51 fick kontakt med varandra på Facebook. De har vuxit upp på samma gata i Västerås och lekt knutgubbe och hinken tillsammans med kvarterets alla ungar. Men Christina och Anders hade inte haft kontakt på många år när de började chatta med varandra för sex år sedan.

– Anders bjöd över mig på mello och ett glas vin och vi kunde aldrig sluta prata. Det sa klick direkt och vi hade så mycket att ta igen. Efter ett år förlovade vi oss och jag flyttade in här i hans villa.

Christina berättar att hon och Anders började planera för giftermål. De ville gifta sig i fjällen, där de hade sin husvagn på långtidsplats.

– Anders älskar att åka slalom och jag började också gilla det. Vi åkte dit under nästan varje ledighet. Vi ville viga oss vid Tandådalens fjällkyrka. Bröllopet skulle vara litet och intimt och vi tänkte lura dit min syster och svåger som bröllopsvittnen. De hade också sin husvagn på campingen och vi sa bara att vi behövde hjälp av dem under påsken, den 22 april 2019.

Men det blev inget giftermål. Ett par veckor innan påsk blev Christina allvarligt sjuk.

Efter reklamen: Jenny fick hjärtstopp i duschen – sambon räddade hennes liv

– Det började med att all kraft rann ur mig när jag skulle kratta vår tomt. Hjärtat rusade för minsta lilla ansträngning och jag blev tvungen att vila. Nästa dag kände jag mig extremt andfådd och orkade knappt gå till och från bilen.

Drabbats av hjärtkammarsvikt

Christina åkte till sjukhusets akutmottagning med andningssvårigheter och hjärtklappning.

– Jag grät för att jag var så rädd och hjärtat slog nästan 200 slag i minuten. Det var svårt att svara på alla frågor som doktorn ställde. Jag fick knappt någon luft och sedan kände jag hur mitt medvetande gled iväg.

Christina hade drabbats av vänster hjärtkammarsvikt, troligen till följd av sjukdomen sarkoidos som spridit sig från lungorna till hjärtat. Det är en sjukdom som Christina haft i några år, men inte besvärats av. Nu hade hjärtat påverkats.

– Impulserna till hjärtat funkade inte som de skulle, jag hade drabbats av bestående hjärtrytmrubbningar. Doktorn opererade in en sorts hjärtstartare, med elektroder som ledde in till själva hjärtat och nu skulle jag må bättre. Men något bröllop blev det inte som planerat, säger Christina och berättar att hon fick med sig en hel kasse med mediciner när hon skrevs ut från sjukhuset och sakta men säkert kom krafterna tillbaka.

Den 8 juni gifte sig Christina och Anders, men i ringarna står det datum de först planerat för – 22/4–2019. Bröllopet hölls i rådhuset i Västerås, med efterföljande fikafest för de närmaste.

Under sommaren blev Christina allt starkare och kunde så småningom återgå till jobbet som kvalitetsspecialist i industrin. Livet tycktes återgå till det normala. Tills Christina strax därefter blev förkyld.

relationerVanja Wikström kraschade när sambon blev sjuk i ME: ”Som att vara ensamstående”

– Själv minns jag ingenting av vad som hände veckan innan jag blev inlagd. Mamma har berättat att jag planterade lökar i trädgården dagen innan och Anders har berättat att jag väckte honom på lördag morgon för att jag kände mig väldigt sjuk. När ambulansen kom kunde jag knappt andas. Det berodde på att hela lungträdet hade kollapsat.

Christina hade extremt hög feber och ambulanspersonalen kämpade med att sätta infarter i hennes armar, men de ville inte fästa.

– Mitt blodtryck rasade plötsligt i botten och det var full panik, säger Christina och tårarna stiger i ögonen när hon återberättar den känslosamma historia hon fått berättat för sig.

Lades i ECMO-maskin

Hennes älskade Anders och mamman var med på sjukhuset i Västerås där Christina skulle intuberas, men då hände det som inte fick hända. Christina drabbades av hjärtstopp!

– Det var fruktansvärt för mamma och Anders att se hur personalen kastade sig över mig för att göra hjärtkompressioner. Rummet var fullt av sjukhuspersonal och det rådde fullständig panik.

Nu var det bråttom! Christinas liv höll på att gå förlorat och hon kördes i iltransport med ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där hon lades i en ECMO-maskin.

– Jag har inga som helst minnen av vad som hände, men hallucinationerna minns jag desto bättre. De var så verkliga och fruktansvärt obehagliga. Jag var övertygad om att jag var på sjukhus för att personalen skulle skörda mina organ. Jag minns att jag sa till personalen att jag hade AIDS, men bad dem att inte säga det till min man. Kanske skulle de avstå från att ta mina organ om de trodde att jag hade AIDS?

Christina skakar på huvudet åt de konstiga hallucinationerna. Men just då var de verkliga och Christina var konstant livrädd.

Sepsis – bakterier i hjärtat

Det första verkliga minnet är när Christina öppnar sina ögon och möter sin mammas blick.

– Mamma sa att jag inte får skrämmas så här. Jag förstod ingenting för jag visste inte ens var jag var någonstans. Jag fick veta att jag legat i ECMO-maskinen i nästan en vecka och att jag inte skulle ha överlevt utan den. Det var fruktansvärt jobbigt att ta in.

Christina hade drabbats av sepsis, för att bakterier tagit sig in till hjärtat via elektroderna i hjärtstartaren. Personalen hade skrivit en dagbok till Christina, där även släkt och vänner fått skriva hälsningar.

– Där står vad jag gillar att se på tv, och vilka mina favoriträtter är. Det var för att personalen skulle lära känna sin patient lite mer. Där finns bilder på mig i ECMO-maskinen och information om vad jag får för behandling och hur jag svarar på den. Det är jättejobbig läsning, även om det gör att jag lättare förstår vad jag varit med om. Men jag klarar fortfarande knappt av att bläddra i boken utan att tårarna rinner.

Christina blev kvar på sjukhuset i Uppsala ytterligare några veckor, kopplad till antibiotikadropp dygnet runt. Efter det väntade sex veckor på hemsjukhuset i Västerås, och lika många veckor med nya behandlingar.

– Det kändes bättre när jag fick vårdas hemma i Västerås, även om Anders, mamma och barnen var hos mig så gott som varje dag även i Uppsala.

Ny typ av hjärtstartare

Det blev en lång väg tillbaka för Christina, som nu fick en annan sorts hjärtstartare, utan elektroder till hjärtat. Den skickar information om Christinas tillstånd direkt till sjukhuset.

Hon fick lära sig att gå på nytt och sakta återgå till en vanlig vardag. Även om Christina blir allt starkare lider hon av sviterna efter insjuknandet. Hon har bland annat en ständig hjärntrötthet.

– ECMO:n och hjärtstoppet har gett mig en liten hjärnskada. Jag glömmer saker väldigt lätt och orken är begränsad, därför arbetar jag bara halvtid nu. Jag längtar efter att få tillbaka min gamla ork. Jag var en aktiv person, som var medryttare till en häst och älskade att åka på utflykter.

Hunden Nike bidrar till rehabiliteringen

Någon ridning blir det inte tal om för Christina mer, men hon har en annan fyrfota vän som bidrar till rehabiliteringen. Hon heter Nike och är en grekisk hittehund.

– Hon ser till att jag kommer ut och rör på mig även när orken tryter. Det stärker mitt hjärta, och jag blir lugnad av att gosa med vovven, även om hon just nu är i en vild period, skrattar Christina och säger att Nike fick sitt namn efter grekiska mytologins segergudinna.

– Vi köpte henne efter att jag kom hem från sjukhuset. Hon har segrat över sin jobbiga början i livet och jag överlevde mina sjukdomar. Tillsammans är vi starka!

Christina säger att hon trots allt inte är bitter. Hon är tacksam för att det finns så många människor som vill henne väl och säger att Anders och barnen varit hennes stora stöd under den jobbiga tiden.

Christina säger att sjukdomen förändrat henne som person. I dag gläds hon åt vardagens små storheter.

– Jag ser det stora i det lilla och njuter av att vakna till en solig dag, att pyssla i trädgården och att lyssna till fågelkvitter. Det är inte självklart att få vara med om allt detta. Jag vill stanna i känslan av tacksamhet som jag har idag.