Lennart: Skulle jag klara att åka Vasaloppet?
Jag och Barbro var båda hängivna längdskidåkare och hade blivit bekanta genom våra döttrar som tävlade i gymnastik.
Barbro hade åkt Vasaloppet tidigare och var nog stolt över det. Jag tror att hon tvivlade på att jag skulle klara de nio milen mellan Sälen och Mora. Hon ville nog utmana mig i skidspåret.
– Nu har jag anmält dig till Vasaloppet, bara så du vet, sa hon en dag
– Va? Har du?
Jaha. Själv hade jag inte åkt längre än fyra mil i en tävling och det var under juniortiden. Som senior åkte jag mest för nöjes skull, men innerst inne ville jag åka Vasaloppet någon gång i livet.
Att det inte blivit av berodde nog på att det inte funnits någon som peppat mig. Min rygg var också ett problem, jag fick ont i ryggen efter bara en liten stunds åkning.
Skulle min rygg verkligen klara nio mil? Vasaloppet var ju ett gigantiskt kraftprov. Jag tänkte på min barndom då vi satt klistrade vid radion och lyssnade på Sven Jerrings referat av Vasaloppet.
Vasaloppet var en högtidsdag
De namn han rapporterade om har för alltid fastnat i mitt minne – det var Nils Karlsson, Anders Törnkvist och Martin Lundström.
Framåt elvatiden blev det spännande. Vem låg i täten och vem jagade närmast efter? Hade någon fått valla om till kontrollen i Oxberg?
När täten närmade sig klockstapeln i Mora var Jerring upphetsad. Många år vann ju Mora-Nisse, men det var lika spännande att se vem som blev tvåa och trea.
Vasaloppsdagen var en högtidsdag hemma hos oss. Vi åt semlor och försökte föreställa oss hur det såg ut där uppe i Dalarna och hur det var att åka skidor i nio mil på en dag.
Skidåkarna blev beundrade, belönade och hyllade. Efter målgången kände jag bara tomhet. Allt var över.
Vasaloppsdagen var den sista riktiga vinterdagen. Det var ofta dagsmeja och dropp från taken. Kråkorna kraxade och snön smälte där solen låg på. Våren närmade sig.
Nu var vi åtta från vår skidklubb som skulle delta i Vasaloppet. Vi skulle köra upp i två bilar och övernatta i en stuga i Trysil i Norge, åtta mil från Sälen. Det var det närmaste härbärge vi hade fått tag på.
Jag kände en viss upprymdhet, men kanske led jag av hybris? Jag var 67 år och det var hög tid att delta i Vasaloppet innan jag blev för gammal.
Snön och kylan kom i god tid före jul och jag började träna inför loppet. Jag ville vara väl fysiskt förberedd och om möjligt gå i mål före Barbro.
Kunde jag åka i en gammal, sliten, svart anorak? Nej. Jag köpte en ny ljusblå skidjacka, handskar och nya stavar. Mina gamla träskidor fick duga, liksom golfbyxorna och skorna av modell äldre.
Jag köpte även en midjeväska för proviant och skidvalla. Tidigt på lördagen den 2 mars åkte vi norrut. Det var en kall, bister vinterdag. Jag var inte helt bra från en förkylning, men vid gott mod och kände mig förväntansfull.
När vi kom fram till Sälen gick vi till spåret för att se hur det var preparerat och uppsökte sedan sekretariatet och kvitterade ut nummerlappar och tävlingsregler.
Vi åt också ett skrovmål med pannkakor innan vi styrde mot Trysil. Jag bad en av reskamraterna hjälpa mig valla. Jag prioriterade fäste på bekostnad av glid vilket senare skulle visa sig vara fel.
Vi kom i säng vid midnatt, men jag fick inte en blund i ögonen de få timmar vi skulle sova då en av de andra snarkade ljudligt.
Vid fyra följande morgon åt vi resterna av vår färdkost, städade stugan och anträdde färden mot Sälen.
Där kryllade det av åkare, bilar och bussar. Direktiv ropades ut i högtalare hela tiden. Jag var anvisad plats i femte ledet och hade väl ett par tusen åkare framför mig.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Det jättelika startfältet fylldes snart och alla väntade på att klockan skulle bli åtta. Sista halvtimmen var det gemensam uppvärmning med en ledare i högtalare.
Inför starten kände jag mig lugn och koncentrerad. Så gick starten och massan på 12 000 åkare började röra sig framåt. Det var häftigt att befinna sig mitt bland alla åkare.
Det gick allt snabbare och det jag minns bäst är rasslandet och klapprandet från alla skidor.
Den första milen på den mödosamma resan gick långsamt på grund av trängsel och en brant, lång uppförsbacke.
I Smågan, efter elva kilometer, erbjöds blåbärssoppa och sportdryck. Jag kände mig redan trött, men det fick jag snabbt slå bort.
Åtta timmar oavbruten skidåkning
Nästa etappmål var Mångsbodarna efter 24 kilometer. En ny mugg blåbärssoppa piggade upp, men nog började jag känna en tilltagande trötthet.
Mina skidor gick bra, men glidet var det sämre med. Min utrustning var ju ålderstigen, men det hade jag absolut inga komplex för.
När jag anlände till Evertsberg efter 47 kilometer var jag mycket trött. Jag hade aldrig tidigare åkt lika långt på samma dag och jag hade lika långt kvar.
Nu fick jag bita ihop. Måtte bara Barbro vara efter mig, tänkte jag. Jag ville så gärna fullfölja mitt sannolikt enda Vasalopp och jag ville så gärna slå Barbro.
Jag stretade på i uppförsbacken mot Oxberg med en kronisk trötthet i kroppen. Sista intaget av blåbärssoppa blev i Hökberg efter 70 kilometer.
Vid sista kontrollen i Eldris efter 80 kilometer började jag se ljuset i tunneln. Jag drack kaffe och tog en bulle till vederkvickelse. Vetskapen om att det bara var tio kilometer till målet i Mora gjorde mig upprymd.
Jag skulle klara det och det framkallade ett stort mått av inre lycka.Sista milen var spåren kantade av folk. Jag hörde glada tillrop och en liten flicka bjöd på en sockerbit.
När jag svängde in på målrakan och sedan gick i mål efter åtta timmars oavbruten skidåkning var jag euforisk. Barbro gick i mål en halvtimme senare och det gjorde att jag kände mig mycket nöjd med dagen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]